**Mötet med vänner**
I tvåan började Micke på en ny skola i en annan by. Han hörde hur hans pappa pratade med mamma:
“Veronica, Ivan skrev. Min gamla armékamrat, minns du när jag berättade hur han bar mig när jag bröt benet under övningarna?”
“Och sen då?” frågade mamman Alva, medan pappa Gustaf tystnade, nästan lite lekfullt. “Gustaf, säg nu, vad vill han?”
“Han undrar om vi vill flytta till hans by. Han säger att de har det bra där. De behöver en mekaniker, och du är djurläkare, så du får säkert också jobb. Här håller ordföranden på att köra samhället i botten. Allt faller sönder, han bryr sig inte, bara dricker.”
“Kanske är det bäst så,” suckade Alva. “Jag är trött på att bråka med honom.”
De flyttade. I tvåan placerades Micke bredvid Krister, en stark och livlig pojke med fräknar över näsan. De blev vänner direkt. Framför dem, på andra bänken, satt Stina, en blondin med lockar i pannan och långt hår i en fläta. Hon var Kristers granne, så de gick alltid till skolan tillsammans. Krister lät ingen reta henne och sa alltid stolt till Micke:
“När vi blir stora ska jag gifta mig med Stina.” Micke skrattade”Det var längesen än”men efter skolan bar Krister alltid Stinas väska, och de tre gick hem tillsammans.
Micke trivdes i den nya byn. Han fick snabbt vänner, gjorde läxorna så fort han kom hem och sprang sedan ut igen. Han och de andra barnen sprang överallt, lekte, hittade på dumheter.
Tre år gick. Sedan blev mamman sjuk och dog. Micke grät, kröp ihop i ett hörn.
“Hur ska vi klara oss utan henne?”
Alva begravdes. Gustaf och Micke var ensamma kvar. Utan mamma var allt annorlundamaten smakade inte, läxorna blev okollade, pappa var trött efter jobbet.
Efter ett halvår tog Gustaf med sig en ny fru hemZandra, från grannbyn.
“Hörru, Micke, det här är Zandra. Hon ska bo med oss nu. Du måste lyssna på henne,” sa pappa och klappade honom på huvudet.
Micke tyckte inte om henne. Inte ens Krister och Stina gillade henne.
“Min mamma säger att din styvmorska är elak,” viskade Stina en dag. “Jag hörde henne prata med grannen. Ingen i hennes by ville gifta sig med henne, men din pappa fattade inte.”
“Äh, Stina, det är kanske inte sant,” försvarade Krister henne. Men Micke visste redanhan skulle aldrig kunna älska henne som sin riktiga mamma.
“Vi får väl se,” sa Micke, vuxnare än någonsin.
Byborna pratade, men snart glömde de. Zandra brydde sig inte om Micke. Hon hade inga egna barn och struntade i hans skolgång eller humör. Men när hon födde sin egen son, Pelle, blev all uppmärksamhet hans. Micke var plötsligt osynlig.
En kväll hörde Micke Zandra klaga:
“Gustaf, det är för mycket med två barn. Micke hjälper inte till, han är bara uppnosig.”
Det var lögnerhan hade aldrig sagt ett ont ord. Men Gustaf lyssnade och bestämde sig för att skicka Micke till farmor Anna, Alvas mamma.
Avskedet från Krister och Stina var hjärtknipande. De grät och lovade skriva, men efter några brev tystnade breven.
Farmor Anna älskade Micke. Han var allt som fanns kvar av hennes dotter. Grannarna, Anton och Marina med dottern Klara, tog också hand om honom. Klara var fem år yngre men hängde alltid efter Micke. De lekte, ritade, åkte kälke. Han väntade på henne efter skolan, som en storebror.
När Micke började på högskolan kom han hem på loven. En dag, efter examen, stötte han på Klara. Hon hade just börjat läsa till lärare.
“Klara! Vilken vacker du har blivit!” Han lyfte upp henne, skrattande.
“Släpp ner min dotter!” ropade Marina från gården.
Micke log. “Hej, Marina. Oroa dig inte, jag tappar henne inte.”
Han hade blivit en ståtlig man, bred över axlarna, med samma bruna ögon som mamman. Klara stirrade fascinerat.
“Du har verkligen blivit stor, Micke.”
De pratade hela kvällen. Plötsligt insåg hanKlara var hans liv. Han längtade efter henne när de var ifrån varandra, kände en glädje som han inte kunde förklara.
Farmor Anna blev äldre. Varje gång han kom hem såg hon sämre ut, men hon klagade aldrig. En dag gav hon honom ett brevfrån pappa. Han bjöd in Micke på brorsans bröllop.
“Han kom ihåg att han hade en son,” muttrade Micke.
“Åk,” sa farmor. “Det kanske är sista chansen att träffa honom.”
Bussen stannade på torget. Micke gick mot huset men hörde en röst:
“Vem letar du efter?”
En liten flicka, fem år gammal, stod där.
“Jag ska till Gustaf.”
“Åh, till bröllopet! Jag är Pia. Min pappa är Krister.”
Mickes hjärta slog snabbare. Han följde henne.
Där stod Stina.
“Mickeeeee!” Hon kastade sig om hans hals.
“Visste inte att ni gifte er! Vilken fin dotter. Var är Krister?”
“Inne på gården.”
När Krister kom in stirrade han förstsedan brast han i skratt.
“Micke! Det är verkligen du!”
De omfamnade varandra hårt, ögonen fyllda av tårar.
“Jag var arg på dig. Du svarade aldrig på mitt sista brev.”
“Förlåt. Men ni tvåni höll ord. Stina blev din fru.”
Vid middagen skrattade de, mindes barndomen. Krister och Stina berättade historierhur Krister en gång skrämde en ny pojke som satt brevid Stina.
“Jag kan inte vara arg på henne ens fem minuter,” skrattade Krister.
Nästa morgon vaknade Micke av att Pia stod bredvid honom.
“Farbrorn, mamma sa att du kanske har huvudvärk. Här är lättöl.”
Han log. “Tack, lilla vän.”
När han kom till pappas hus möttes han av Zandra, nu fet och ointresserad.
“Gustaf, din son är här.”
Pappan var tunn och gammal.
“Hej, pappa.”
“Förlåt mig, Micke. För allt.”
Zandra avbröt: “Sluta lipa. Det är bröllop idag.”
Pappa satte sig. “Jag skrev för att träffa dig en sista gång. Pavel gör ett misstag med detta bröllop”
Micke glömde alla gamla sura känslor. Pappa var svag, kunde knappt prata.
När Micke åkte hem visste hanhan skulle aldrig se pappan igen. Två månader senare var han död. Krister berättade detZandra brydde sig inte.
Ett halTill sist, när Micke och Klara stod vid farmor Annas grav under en blek vinterhimlen, viskade han: “Nu är det bara vi kvar, men vi ska bygga en ny familj tillsammans.”
