Förra året ringer min gamla vän till mig och ber mig att låta hennes bästa vänner bo hos mig i en vecka. De vill koppla av vid havet här i vår lilla by. Jag tycker det känns konstigt att tacka nej, så jag går med på det. Men jag förklarar tydligt från början:
Det är högsäsong nu, så jag kan inte ge dem ett rum gratis. Och jag vill inte heller ta betalt av dina vänner.
Min vän svarar: Oroa dig inte, de kommer att betala. Det är inte pengarna som är problemet, de är mest rädda för att hamna hos någon skojare du vet, sådana som tar betalt i förskott och sedan inte låter sommargästerna bo kvar, eller slänger ut dem mitt i vistelsen.
Ja, jag gick i fällan. Om jag hade vetat hur dyrt det här skulle bli, hade jag aldrig tagit emot dem.
Jag kände mig lite olustig, så jag gav dem en rejäl rabatt. De fick ett rum till halva priset.
Så kommer dagen! Istället för den utlovade familjen dyker en tonårstjej upp med en tioårig pojke. Lite knepigt, men de är ju vänner. Fast de verkar inte alls trivas i ett trebäddsrum!
Vi hälsar varmt på varandra. Jag lagar en god middag, och efter maten visar jag dem runt i byn. Sedan säger jag hej då och går till mitt jobb.
Dag två händer det: deras son skjuter med vattenpistol på en fungerande TV. Föräldrarna är där men det stoppar inte honom. De ber om ursäkt och lovar att ersätta TV:n, som nu står trasig och väntar på reparation. Jag ger dem en ny TV från ett annat rum. Vad ska man annars göra på kvällen?
Sedan bränner någon sönder min vattenkokare tonårstjejen glömmer att hälla i vatten, tyvärr.
Och när de börjar möblera om i det lilla rummet går två ben sönder ett på nattduksbordet och ett på ett bord. För dem är det bara kul Ha ha, du har ju massor av möbler! Vi tejpar ihop bordbenet och sätter något under nattduksbordet, så är det lugnt.
Höjdpunkten är en högljudd fest som slutar först vid två på natten. Med rop och skrik från berusade. När jag ber dem att skruva ner musiken vid elvatiden får jag svaret: Du får vila, du har ju fått betalt. Visst, ljudet sänks men först efter en andra tillsägelse.
Det är ingen idé att diskutera med folk som är fulla, så jag väntar till nästa dag. Då har jag ett ärligt samtal med paret om att deras beteende är oacceptabelt. De är ju inte de enda som är på semester här. Jag ber dem också vara försiktiga med elektronik och möbler.
Vännerna rycker på axlarna, väldigt missnöjda: Vi har ju betalat! Då blir jag arg: Tack för att ni kom hit som vänner till min vän, annars hade ni aldrig fått bo här!
Efter det börjar de bete sig lite mer respektfullt och inget mer går sönder. Men vår vänskap tar slut där.
Sedan slutar vi prata med varandra. Det hindrar dem dock inte från att ta med sig både presenter och souvenirer som jag hade ordnat för dem och vår gemensamma vän. Dessutom försvinner två stora badlakan och ett terrakotta-färgat lakan från rummet.
Jag måste säga, det här är min väns bästa vänner. Hon och jag har varit väninnor sedan gymnasietiden, innan hon gifte sig och flyttade till en annan stad. Hon beskrev sina vänner som trevliga och väluppfostrade. Om det verkligen varit så, kunde de ha spenderat varje sommar här hos oss.
Nu blev det som det blev. Min väninna var tyst länge, men en dag säger hon under ett samtal att hennes vänner klagade: De sa att du var på dem hela tiden och förstörde stämningen. Trots att de betalat så mycket pengar!
Tyvärr räcker inte det de har betalat ens till en ny TV, en vattenkokare, ett bord, ett nattduksbord, sängkläder och handdukar. Dessutom har jag fått slitna nerver och missnöjda andra gäster. Det påverkar också ryktet, och nästa år kan turister välja att bo någon annanstans.
Men jag har fått massor av erfarenhet och vet nu: ibland är det bättre att helt enkelt säga nej.
