Förra året blev jag uppringd av en gammal vän, Ingrid Bergström, som bad mig väldigt snällt att ta emot hennes bästa vänner som gäster en vecka hemma hos mig. De hade bestämt sig för att koppla av vid havet, ute i vårt lilla samhälle på västkusten. Det kändes så där pinsamt att tacka nej, så jag sa ja, men förklarade från början:
Säsongen är i full gång, så jag kan tyvärr inte bjuda på rummet gratis. Men samtidigt känns det lite konstigt att ta betalt av dina vänner.
Ingrid svarade: Åh, de kommer betala! Pengar är inget problem, de är mest rädda för att hamna hos någon lurendrejare du vet, sådana som tar betalt i förväg och sedan inte låter folk komma in, eller slänger ut dem mitt i semestern.
Jaha, där gick jag på limpinnen. Om jag hade anat vad det skulle kosta mig att ha semester med dem, hade jag aldrig sagt ja.
Jag kände mig smått obekväm, så jag gav dem en rejäl rabatt. De fick ett rum för halva priset.
Så kom dagen! Istället för den utlovade familjen dök det upp en tonårsflicka, Johanna, samt en tioårig pojke, Axel. Ja ja, vänner är vänner men att bo tre stycken i ett rum var inte direkt någon succé!
Mötet var vänligt. Jag försökte ordna en trevlig middag, och efteråt visade jag dem sevärdheterna i vårt lilla samhälle. Hälsade dem lycka till och gick vidare till mina kvällssysslor.
På dag två sköt Axels vattenpistol rakt på den påslagna TV:n. Föräldrarna satt i samma rum, men det stoppade inte vår lilla lustigkurre. De bad om ursäkt och lovade att ta kostnaden för reparationen, men TV:n gick tyvärr sönder (står fortfarande i väntan på lagning). Jag gav dem en annan TV från ett angränsande rum. Vad ska de annars göra på kvällen?
Sedan lyckades den goda familjen bränna upp min vattenkokare. Johanna glömde visst att hälla i vatten.
När de började “renovera” rummet (det var tydligen för litet för dem), slet de av två ben ett från nattduksbordet och ett från bordet. De tyckte tydligen det var festligt: Ha ha, du har ju massor av sån möbel! Vi tejpar fast bordets ben, det blir toppen. Och nattduksbordet kan vi palla upp ingen fara, det fixar sig.
Höjdpunkten? Jo, en stökig fest som slutade runt två på natten. Med skrik och bröl som när Göteborgs-Posten vunnit på lotto. När jag bad dem sänka musiken redan vid elva fick jag svaret: Koppla av, du får ju betalt! Visserligen sänkte de ljudet till slut, efter en andra tillsägelse.
Ingen idé att diskutera med folk som är glada i hatten jag väntade till morgonen. Nästa dag tog jag en rak samtal med paret och förklarade att deras uppförande var både störande och ohållbart. De var ju långt ifrån ensamma om att semestra här. Jag bad också om lite varsamhet med mina hushållsmaskiner.
Vännerna ryckte på axlarna och sa missnöjt: Vi har ju pröjsat. Då blev jag irriterad: Tack för att ni kom hit som vänner till en vän, annars hade ni inte varit här!
Efter det började de faktiskt bete sig lite bättre. Och för en gångs skull gick ingenting mer sönder. Fast där tog också vänskapen slut.
Vi slutade prata med varandra. Det hindrade dem dock inte från att ta med sig både gåvor och souvenirer jag fixat till dem och Ingrid. Och, ja, två stora badhanddukar samt ett terrakottalakan försvann också spårlöst ur rummet.
Jag måste tillägga att det här är Ingrids allra bästa kompisar. Ingrid och jag har varit vänner sedan gymnasiet, tills hon gifte sig och flyttade till Malmö. Hon beskrev dem alltid som trevliga och väluppfostrade. Om det nu varit sant, hade de fått komma hit varje sommar.
Men så gick det. Ingrid var tyst länge, men till slut sa hon, under ett samtal över en kopp kaffe: De sa att du var för hård mot dem och förstörde stämningen. Trots att de tyckte de hade betalt massor av pengar!
Men ärligt talat för de pengarna räcker det knappt till en ny TV, vattenkokare, ett bord och ett nattduksbord, plus lakan och handdukar. Och då har vi inte ens räknat med mina slitna nerver och de andra gästers irritation. Det smyger sig ju ut på ryktet också, så nästa år kanske turisterna väljer att bo någon annanstans.
Nåja, jag har i alla fall samlat på mig en hel del erfarenhet, och nu vet jag att det ibland är bäst att bara säga “nej”.
