Varför skulle ni vilja flytta? Särskilt ut på landet. Alla strävar ju efter att flytta in till stan, men ni gjorde precis tvärtom. Vad finns det för bra där ute? Jag förstår er inte alls. Det är ju bara trevligt om sommaren, men på vintern finns det ingenting att göra.
Jag minns min väninna Ingrid, som verkligen försökte övertala oss att inte flytta till landsbygden. Det sårade både mig och min man Lars djupt, som om vi alltid skulle följa hennes vilja.
Efter mer än ett års letande fann vi ändå till slut ett passande torp, och vi flyttade ut. Ingrid ringde mig nästan varje dag och frågade, halvt på skämt, om jag hade fått något jobb ännu. Hon visste ju mycket väl att jag redan jobbade på distans, och att jag inte tänkte ändra på det. Dessutom undrade hon ständigt: Är uppkopplingen dålig där ute?
En höstdag i början av oktober, drygt ett år efter vi flyttat, kom Ingrid för att hälsa på. Hon spatserade skeptiskt omkring på vår mark, men föredrog ändå att sitta inne och dricka öl med sin man, Gunnar, så gott som hela de två dagar de stannade hos oss.
De dagarna fortsatte vi, trots gästerna, som vanligt att bära ner rotfrukter i jordkällaren och lägga in kompotter. På tredje dagen började Ingrid och Gunnar packa sina väskor de skulle åka tillbaka till Uppsala med kvällsbussen. Någon avskedsgåva hade vi inte förberett. Då bad min väninna själv om en säck potatis och ett par hinkar äpplen.
Jag sa jag kunde gå ner i källaren och hämta det, men ingen av dem ville följa med, de var nog för trötta efter gårdagens fest. Under äppelträden fick de ändå ihop både säck och flera hinkar. Deras ovilja att göra mer märktes tydligt, men de samlade ändå ihop frukten. Jag undrade hur de tänkt bära allting till bussen, men det klarnade snart de hade bett Lars köra dem.
Det var en rejäl omväg, nästan tre timmars bilfärd tur och retur till stan. Men Lars, som tagit sig en öl, insåg snabbt vad de var ute efter och tackade nej. Så de fick skjuta ihop på egen hand med sina kassar. Efter den resan såg vi dem inte på flera år. Självklart talade vi i telefon, men de kom aldrig på besök igen. Möjligen är det småaktigt av mig, men jag känner att de ändå inte har något på vår landsväg att göra längre.
Men så, sent i november, stod de plötsligt på vår trappa utan att säga till i förväg. De ville väl överraska oss? De dök upp en helg, men vi hade så mycket att göra att vi knappt hann ta emot dem. Vi plockade kyckling i flera timmar det var så mycket beställningar inför julen, tre tjurar återstod också att tas om hand den dagen. Ja ja, en överraskning är en överraskning.
Jag svepte snabbt ihop en lunch. Ingrid och Gunnar åt och drack, vi slog oss ner en liten stund. De ville gärna hjälpa till, men kunde varken plocka fjäderfä eller hantera landsbygdsbestyr. Och det trots att de båda var uppväxta utanför stan.
Alla mina beställda höns var redan tingade. Vi tänkte slakta ett par åt oss själva och våra föräldrar till jul, men stämningen blev ansträngd. Jag erbjöd dem en gås men sa att de själv fick plocka den. Det gör vi imorgon, lovade de.
Men dagen därpå var de tysta kring saken. Nu hade de egen bil och hade redan köpt en gås på vägen. När de skulle åka, erbjöd jag ändå några grönsaker och inlagda gurkor de fick ta vad de ville. Och baksätet fylldes snabbt. Det gör mig inget, det finns mat så det räcker för flera år hos oss.
Men då kom Ingrids fråga som fick mig att frysa till: Du har väl lite extra nötkött liggande?
Jag svarade sanningsenligt nej, vi hade inte något extra nötkött där och då. Bokningarna måste bli klara först. Jag förklarade att även om vi hade haft över, gick det i första hand till våra föräldrar och syskon.
De blev nog besvikna. Sedan dess har Ingrid varken ringt eller skrivit. En gemensam vän berättade att de sagt vi var snåla de kom till byn och åkte hem igen utan kött, sa hon.
Men sådant är livet på landet. Och kanske är det bäst så.
