Varför skulle man vilja flytta ut på landet egentligen? Alla verkar ju sträva efter livet i staden nu för tiden, men vi valde i stället motsatta riktning. Vad är det egentligen som lockar där ute? Jag förstod det knappt själv först. Och visst, det är härligt på sommaren, men vad gör man under de kalla, mörka vintrarna?
Jag minns särskilt min väninna, Märta, som verkligen gjorde allt för att övertala oss att stanna kvar i stan. Det gjorde både mig och min man rätt så ledsna, nästan irriterade. Det kändes som att vi var tvungna att alltid göra som hon ville.
Efter ett års letande hittade vi ändå ett litet torp som kändes rätt för oss och bestämde oss för att lämna stadens brus. Men Märta slutade aldrig reta mig ringde varje dag och frågade spydigt om jag fått arbete ännu. Fast hon visste mycket väl att jag jobbade hemifrån och inte planerade att byta jobb. Hur funkar nätet där ute? frågade hon också, och lät nästan skadeglad.
En höst, tidigt i oktober, kom Märta och hennes man för att hälsa på. Det hade gått över ett år sedan flytten och de verkade minst sagt skeptiska. De promenerade motvilligt över vår lilla tomt och höll sig mest inomhus där de drack öl, båda två, i dagarna två.
De dagarna blev jag och min man ändå tvungna att fortsätta flytta ner grönsaker till jordkällaren och ta hand om saftkokningen inför vintern, trots gäster. På deras tredje dag packade de väskorna inför bussen tillbaka till stan, utan presenter från oss. Men då bad Märta själv om att få en säck potatis och några hinkar med äpplen.
Jag erbjöd mig att gå ner i källaren och hämta, men de ville inte följa med dagen efter. Vi packade ändå ihop det de ville ha och när de gnällde på hur sopsäckarna såg ut, fick de själva gå ut och plocka äpplena. Jag undrade hur de tänkte bära det på bussen, men allt blev glasklart när det visade sig att de bett min man skjutsa in dem.
Det var ju ändå en resa på en och en halv timme enkel väg till deras stadsdel. Men min man var inte sen med att påpeka att han redan hade druckit öl, så de fick klara sig själva, bärandes på sina säckar. Efter det såg vi inte röken av dem på några år. Visst, vi hördes ibland på telefon, men de hälsade aldrig på igen. Kanske låter jag bitter, men jag tycker faktiskt inte att människor som talar illa om landsbygden har där att göra.
Men så, när novembermörkret smög sig på, dök de upp igen oväntat och oanmälda. De försökte överraska oss en helg. Själv var jag helt slut, hade fullt upp med beställningar inför julmarknaden. Tre oxfjärdingar skulle fortfarande styckas den dagen. Men, vad ska man göra en överraskning är en överraskning.
Vi dukade fram snabbt och Märta med make åt och drack med god aptit medan vi skyndade oss att slå oss ner. Vi erbjöd oss att hjälpa till, men när det kom till att plocka eller plocka fjädrar från fågel såg de helt frågande ut trots att de själva är uppvuxna på landet.
Mina fåglar den vintern var redan tingade, både för egen del och för våra släktingar till jul. Jag kände obehag, men gav dem ändå en gås och berättade att de själva fick plocka fjädrarna. Det skulle de göra dagen efter, sa de.
Nästa dag kom och allt var tyst. Den här gången hade de i alla fall bil och köpte sin gås på hemvägen. Innan de drog, packade jag på dem ännu lite grönsaker och inläggningar, hela bagageutrymmet fullt. Jag ångrade mig inte vi hade gott om mat för lång tid framöver.
Men när Märta frågade om vi inte hade någon nöttkött över, blev jag ändå lite paff. Jag förklarade att det hade vi inte vi styckar först efter att beställningarna kommit in och då ska vi dessutom dela med oss till våra föräldrar och syskon.
De såg inte nöjda ut, och sedan dess har jag inte hört av Märta. Hon har varken ringt eller skrivit något. En gemensam bekant kallade oss till och med snåla: Så de där som flyttat till landet, de skickade oss hem utan kött! sa hon.
Men, så går det till här på vårt svenska landsbygd, och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på det med både värme och en smula skepsis alla är nog inte gjorda för ett liv utanför stan, trots allt.
