Vännerna kom med tomma händer till det dignande bordet och jag stängde kylskåpet.
Oskar, är du säker på att tre kilo fläskkarré räcker? Sist åt de upp allt, till och med doppade de brödkanten i såsen. Och Agneta bad dessutom om en matlåda till katten, men sen la hon ut bilder på min stek på Facebook och låtsades att det var hennes egna verk.
Ann-Britt drog nervöst i kanten av kökshandduken där hon stod, och överblickade slagfältet som hennes kök förvandlats till. Klockan var bara tolv på dagen men hon kände sig redan utmattad. Hon hade varit uppe sedan sex; först till torget för att leta upp det finaste köttet, sedan Coop för att köpa snaps, delikatesser och vin, sen den ändlösa hackningen, kokningen, stekandet.
Hennes man, Oskar, stod vid diskhon och skalade potatis med metodisk långsamhet. Potatisskalen växte till en liten hög, liksom hans tysta irritation som han dock försökte dölja.
Men Ann-Britt, tre kilo kött på fyra gäster plus oss två? Det blir nästan ett halvkilo per man. Det är mer än tillräckligt. Du har gjort mycket: rökt lax, torkat renkött, sill, sallader överallt. Det är ju ingen bröllopsmiddag, bara en liten inflyttningsfest.
Du förstår inte, muttrade Ann-Britt och rörde försiktigt i den tjocka gräddsåsen. Det är ju Ylva och Sune, och Mona-Lisa och Krister. Våra gamla vänner. Vi har inte setts på åratal, de kommer ända från andra sidan stan. Det vore pinsamt om bordet kändes magert. De kommer att säga att vi har blivit snåla nu när vi har köpt lägenhet.
Ann-Britt hade alltid varit likadan. Nöden att visa gästfrihet gick i arv från hennes mormor, som kunde koka soppa på en spik och mätta ett kompani. För Ann-Britt var ett tunt bord en förolämpning. Gäster betydde kalas. Fest skulle vara så att borden sviktade. En vecka gjorde hon menyer, sökte recept, la undan pengar så att hon kunde köpa det där dyra italienska vinet som Ylva älskade och den konjaken som Sune föredrog.
Det vore väl trevligt om de faktiskt hade med sig något, muttrade Oskar. När vi var hos Krister på födelsedag, hade vi med en dyr present, vår egen snaps, och du bakade tårta. Men de? Minns du att vi dök upp hos dem bara sådär en gång? Vi fick tepåsar och gamla torra kakor.
Var inte så småsint, Oskar, svarade Ann-Britt förebrående. Då hade de det kämpigt, renovering och lån. Nu verkar det gå bättre för dem. Sune har fått befordran och Mona-Lisa har köpt en ny päls, visade upp den på jobbet. De kanske har köpt med sig något? Tårta eller någon frukt. Jag nämnde för Ylva att de fick stå för efterrätt.
Klockan fem på eftermiddagen glänste lägenheten av nyskurat golv och matsalsbordet såg ut som ett skyltfönster i en gastrobutik. I mitten tronade kalvtungan i gelé, runt omkring snurrade silltårtan, gubbröran, gubbsallader, rökt sik, hemgjorda charkuterier. I ugnen puttrade den där fläskkarrén med klyftpotatis och svamp. I kylskåpet låg snapsen kall, dyr konjak och tre flaskor vin på kylning.
Ann-Britt, uttröttad men nöjd, satte på sig sin finaste klänning, rättade till håret och slog sig ner i fåtöljen för att vänta på att det skulle ringa på dörren.
Jag är nästan nervös, erkände hon för Oskar, som satt och knäppte skjortan. Första festen i vårt nya hem Man vill ju att allt ska bli perfekt.
Klockan slog prick sjutton. Gästerna var punktliga.
Ann-Britt ilade för att öppna. Där stod hela gänget Ylva i den där nya pälsen som säkert kostat hälften av deras renovering, Sune i skinnjacka, Mona-Lisa med knallrött läppstift och Krister, redan rätt glad i hatten.
Hurra, inflyttningsfest! jublade Ylva och kramade sig in i hallen i ett moln av tunga parfymer. Nu får vi se ert nya lyxställe!
Gästerna krånglade av sig ytterkläderna och Oskar fick händerna fulla att hänga jackor och rockar. Ann-Britt stod leende, men ögonen gled automatiskt ner mot deras händer.
Alla fyra var tomhänta. Inte en kasse, inte en tårtkartong, inte en flaska vin, inte ens en Aladdin.
Och var är började Ann-Britt, men tystnade genast. Det såg för pinsamt ut att fråga. Kanske hade de lämnat något i bilen? Eller gömt en present någonstans?
Men Ann-Britt, så smal du har blivit! Mona-Lisa pussade henne lätt på kinden, och traskade direkt in i korridoren utan att ta av sig skorna. Och renoveringen, ja… Det ser ju enkelt ut, men fräscht antar jag. Målade ni på tapeten? Usch, det ser ut som ett kontor! Skulle valt sidenmönstrat.
Vi trivs med minimalism, svarade Oskar reserverat. Kom in i vardagsrummet, maten är färdig.
Sällskapet myllrade in. När Sune såg bordet fick han något rovlystet i blicken.
Jösses, vilket festa! utropade han. Ann-Britt, du kan du! Visste att det skulle bli något extra hos dig. Vi har svultit hela dagen för din stek.
Alla slog sig ner. Ann-Britt kilade ut till köket för att hämta varma mackor med kantareller. Hon hann bara tänka: “Kanske har de med sig pengar i ett kuvert? Därför de såg tomhänta ut?”
Tillbaka i vardagsrummet såg hon att gästerna redan skopade upp sallader för fullt, ingen väntade på någon skål eller skålade alls.
Sillsalladen är fantastisk! smackade Krister. Oskar, fyll på! Ska vi svälta eller?
Oskar hällde upp snaps, vin och cider.
Skål då! Sade Sune, höjde glaset. Må ni trivas här. Må väggarna stå kvar och grannen inte översvämma er. Skål!
Han svepte snapsen, torkade näsan på skjortärmen (fastän det låg linneservetter bredvid) och högg direkt in på fisken.
Du Ann-Britt, varför är snapsen så ljummen? Den ska vara djupfryst!
Den stod i kylen, Sune. Fem grader, som det ska.
Bah, riktig snaps är så kall att den nästan fryser! Men visst. Har ni konjak? Jag skulle inte tacka nej till en avec.
Den finns. Men ska vi inte äta först?
Äh, det ena utesluter inte det andra! skrattade Krister.
Middagen tog fart. Maten försvann läskigt fort. Gästerna åt som om de inte sett mat på hela veckan. Samtidigt lämnades ingen kritik ospilld.
Sillen var lite torr, påpekade Ylva, när hon tog tredje portionen. Snålat med majonnäsen? Sparmode?
Jag har gjort egen majonnäs, mindre fet, förklarade Ann-Britt.
Så krångligt! skrattade Mona-Lisa. Köp i butiken, snabbare och godare. Och romen var småkornig. Laxrom? Du borde tagit störrom istället.
Ann-Britt såg på Oskar. Han satt röd i ansiktet och knöt handen hårt om gaffeln.
Ska ni inte berätta vad som hänt sen sist? försökte Oskar byta ämne. Ylva, reste inte du till Nice i somras?
Jo, men herregud, så lyxigt! svarade Ylva. Hotell med SPA, hummer, bubbel till frukost. Och jag köpte en ny väska en äkta Louis Vuitton! Tjugotusen kronor, men den är värd varenda öre. Sune gnällde, men jag sade “livet är för kort!”
Ja, kvinnor är hopplösa att handla, fyllde Sune på och tog konjak utan att fråga. Själv har jag lagt undan till en ny Volvo kombi. Vi lägger inte pengar på onödigt som renovering.
Va, onödigt? undrade Ann-Britt.
Ja, tapeter är bara tapeter, instämde Mona-Lisa. Vi bor kvar med farmors gamla, men åker utomlands istället, shoppar designkläder och äter på restaurang. Ni lever så tråkigt och satsar allt på lägenheten.
Åh, apropå restaurang, sköt in Krister och torkade av läpparna på duken innan han slängde den på bordet, Älsklingen och jag käkade på Operakällaren igår. Dyrt, men maten! Notan gick på flera tusen, men vilken klass! Inte som hemma. Kan vi inte få något kött snart? Sallad gör ingen mätt!
Ann-Britt reste på sig och började plocka bort tallrikar med bultande hjärta. Nyss hade de skrutit om svindyra väskor och restaurangnotor, men nu satt de där utan ens en bukett tulpaner eller en liten Aladdinask.
Hon gick ut i köket. Ylva följde efter, inbillade sig att hon hjälpte till, men ville mest prata.
Alltså Ann-Britt, du har gjort mycket, men det syns att ni slitit. Vinet det är så där va. Vi brukar bara ta sådant på landet när det är grillkväll. Du kunde väl köpt något bättre för gästernas skull?
Det är franskt vin, importerad, tvåhundra kronor flaskan, snäste Ann-Britt och lassade in disk i maskinen.
Nej, du har blivit lurad, det smakar som ättika! Har du inget att skicka med till oss föresten? Imorgon kommer baksmällan, och orkar inte laga. Du har ju lagat så mycket, det lär ändå bli över!
Ann-Britt frös till, vände sig långsamt om.
Menar du att jag ska packa mat åt dig?
Ja, men varför inte? Så gör vi alltid! Ekonomiskt! fnissade Ylva. Förresten, blir det någon dessert? Jag är så sötsugen. Har du någon tårta?
Du sa ju att ni skulle fixa efterrätten, påminde Ann-Britt tyst.
Jag?! Galet, när sa jag det? Jag äter knappt sött längre. Jag trodde du skulle baka din Napoleonkaka, du är ju så duktig! Eller köp något! Vi kom tomhänta för vi trodde ni hade allt. Ni har ju bättre ekonomi nu efter bostadsbytet.
Ann-Britt satte ner tallriken. Porlinsklangen lät som ett skott.
Ni trodde alltså att vi har allt.
Självklart! Ni har nytt lån, ni har renoverat. Ni måste bada i pengar! Vi spar ju för att åka till Maldiverna. Kom igen, bär in köttet, grabbarna står redan och stampar.
Ann-Britt stirrade tyst på Ylva. Minnen dök upp: när hon lånat ut pengar till Ylva för sista minuten-resor och fått tillbaka i smådelar, utan tack. När Sune använt Oskars bil utan att tanka. De hade slukat hennes mat på alla högtider men bjöd nästan aldrig tillbaka och då blev det ofta frysmat.
Hon gick till ugnen, kände doften av fläskkarré med rosmarin och vitlök, allt det fina som kostat halva lönen.
Hon sneglade på tårtan i kylskåpet, ett marängberg med bär, beställd för femhundra kronor som en hemlig överraskning, trots överenskommelsen om att gästerna skulle ta med dessert.
Hon stängde ugnen. Vred av värmen. Pressade kylskåpet stängt.
Det blir inget kött, sade hon högt.
Vad menar du? Frågade Ylva förvirrat. Har det bränts?
Nej. Det blir bara inget.
Ann-Britt gick ut i vardagsrummet. Gubbarna skålade och beklagade sig över politiken. Oskar såg olycklig ut.
Kära gäster, sade Ann-Britt med spänd röst. Festen är slut.
Alla tystnade och vände sig mot henne. Sune höll glaset i luften, häpen.
Va? Du skojar? Vi har ju inte ens fått varmrätt! Du sa ju att det skulle bli kött!
Det sa jag. Men jag har ångrat mig.
Är du tokig? Vi är hungriga! Sallader är bara kaninföda. Kom igen nu, bär ut köttet!
Köttet är kvar i ugnen. Och där får det ligga. Och nu tycker jag ni klär på er och går hem, eller så åker ni till Operakällaren där notan ligger på flera tusen. Där kan ni äta.
Är du full eller? utbrast Krister. Oskar, se till att din fru skärper sig! Vi är era gäster!
Oskar reste sig långsamt. Tittade på sin fru, sen på gästerna, såg hur Ann-Britt skakade av vrede, ögonen blanka.
Ann-Britt är inte full, sade han lugnt. Hon är slutkörd. Ni har kommit utan så mycket som en chokladbit, sörplat min konjak, klagat på min frus mat, kallat vårt vin för ättika och vår lägenhet för trist kontor. Och nu kräver ni kött?
Men vi bara skojade! utropade Ylva. Herregud, vi glömde tårtan, så viktigt är det väl inte? Vi bidrar ju med sällskap och glädje!
Glädje på vår bekostnad? svarade Ann-Britt torrt. Nej tack. Jag har lagt halva min lön och hela dagen på det här bordet. Jag ville göra er glada. Men ni ni suger och tar, ni åker utomlands men snålar på en blomsterkvast.
Du är inte klok! Fräste Sune, knuffade stolen. Där ser man, vi har fått nog. Vi går. Och glöm dina rester och matlådor!
Ta nu era ytterkläder och era tomma matlådor, sade Oskar stilla och öppnade dörren på vid gavel.
Gästerna vältrade ut med skrik och svordomar. Ylva röt att Ann-Britt inte längre var hennes vän och att alla skulle få höra vilken snål kärring hon var. Mona-Lisa väste om en förstörd kväll. Killarna svor.
När dörren stängdes efter den sista, blev det tyst. Ann-Britt stod mitt i rummet och såg på de exakta resterna av middagen rödvinsfläckar, skräpiga servetter, tallrikar överallt.
Oskar lade armen om hennes axlar.
Hur mår du? viskade han.
Händerna skakar, sade Ann-Britt. Tror du jag var för hård? Tänkt om vi borde bjudit ändå? Gäster…
Nej, du var inte för hård. Du har bara lärt dig att respektera dig själv. Jag är stolt. Hade du inte börjat, hade jag slängt ut dem efter fem minuter. De förstår ingenting om respekt längre.
Ann-Britt drog ett djupt andetag och lutade sig mot honom.
Och köttet då? log Oskar. Finns det? Jag dör av hunger, det luktar himmelskt.
Ann-Britt skrattade för första gången på hela kvällen.
Såklart. Och tårta finns också, en enorm med bär.
De satte sig bland röran, sköt tallrikarna åt sidan, och plockade fram köttet ur ugnen, skar stora bitar till sig själva. Ann-Britt lyfte ut tårtan ur kylen och skar upp en tjock bit. Hon hällde upp varsitt glas av det där suraste vinet som i själva verket var ett sammetslent Bordeaux.
Skål för oss, sade Oskar och slog glasen mot varandra. Och må bara människor med öppna hjärtan hädanefter gästa vårt hem.
De åt sitt kött och sin tårta och njöt av den sällsynta tystnaden. Högtidligare middag hade de aldrig haft.
En timme senare pep mobilen. Ett sms från Ylva: Fy, vad du är hemsk. Vi sitter på Max och tröstäter burgare p.g.a dig! Du borde skämmas och be om ursäkt!
Ann-Britt log och tryckte på blockera. Sedan gjorde hon detsamma med Mona-Lisa, Sune och Krister.
Fyra kontakter färre i telefonen men flera andetag enklare i livet. Och kylskåpet fullt av fantastiskt mat som räckte till henne och Oskar i en vecka till. Inte en smula åt dem som inte förtjänade det.
Den här historien påminner oss om att vänskap är en tvåvägsfil, och ibland är ett stängt kylskåp bästa vägen till självrespekt.
