Hej du, hör här vad som hände förra sommaren när vännen Lina ringde och bad mig ta hand om hennes bästa kompisar i en vecka i vår lilla kustby i Smögen. Jag ville ju inte säga nej, men jag förklarade ändå:
Säsongen är i full gång, så jag kan inte ge dem ett rum gratis, och det känns också konstigt att ta betalt av dina vänner.
Lina svarade:
De betalar, pengar är inget problem. De är bara rädda för att bli lurade av någon som tar en förskottsbetalning och sedan slänger dem ute mitt i semestern.
Jag gick med på det och gav dem en rejäl rabatt, ungefär halva priset så runt 1500kr per natt.
När de anlände var det inte den lilla familjen med en tioårig pojke som vi väntat oss, utan dessutom en tonårsflicka vid namn Tyra. Det var lite trångt i det tre-sängsrum vi hade, men vi fick väl klara det.
Jag lagade en hemlagad middag, visade dem runt i den pittoreska hamnen och önskade dem en trevlig vistelse innan jag gick till mina egna sysslor.
Andra dagen råkade sonen, en liten fyrkantig kille, skjuta en vattenpistol på TV:n som stod på. Föräldrarna var i rummet men det hindrade honom inte. De bad om ursäkt och lovade att betala för reparationen, men TV:n gick fortfarande inte. Så jag lånade dem den nya TV:n från rummet bredvid och frågade vad de ville ha för kvällsunderhållning.
Sen glömde Tyra koka vatten och brände en vattenkokare, så den slutade funka. När de försökte omorganisera möblerna i det lilla rummet gick både en nattduksbordssko och ett bordslägg av. De skrattade och sa: Hehe, vi har ju massor av möbler! Vi tejpar bordet och slänger in något under bordet, så fixar det vi.
Klimaxen kom med en högljudd fest som pågick ända till två på morgonen, med tjattrande och skratt. När jag klockade klockan elva och bad dem sänka volymen svarade de: Vi betalar för att få festa, så vi gör som vi vill. Jag sänkte volymen efter den andra påminnelsen, men ville inte bråka med dem när de var så berusade, så jag låtsades att det var okej och tog natten.
Nästa dag satte jag mig ner med paret och förklarade att deras beteende inte var acceptabelt. Jag påminde dem om att de också skulle ta hand om hushållsapparaterna. De ryckte på axeln och svarade:
Vi har betalat för mycket pengar.
Jag blev lite upprörd och sa:
Tacka för att ni är här som vänners vänner, för annars hade ni inte fått bo här!
Efter det lugnade de ner sig, slutar klaga på möblerna och maskinerna går inte sönder längre. Men vår vänskap var förstörd.
Vi hördes knappt mer efteråt, men de tog med sig presenter och souvenirer som jag hade köpt åt dem och vår gemensamma vän. Dessutom försvann två stora badhanddukar och ett frottélakan från rummet.
Det här är mina gamla kompisars bästa vänner, Lina och jag har känt varandra sedan gymnasiet. När hon gifte sig och flyttade till Göteborg beskrev hon dem som trevliga och väluppfostrade människor. Om det verkligen var så hade de kunnat komma hit varje sommar.
Det gick precis som det gick. Lina var tyst ett tag, men en dag berättade hon för mig att de inte hade trivts:
De sa att jag hela tiden tjatade på dem och förstörde stämningen, trots att de betalade en hel hög summa pengar!
Jag måste säga att med de pengar de betalade kunde jag inte ens köpa en ny TV, en ny vattenkokare, ett bord, en nattduksbord eller nya handdukar. Dessutom har jag fått nerverna i knäck och gästerna blir missnöjda, vilket skadar vårt rykte och nästa år kanske folk väljer någon annan semesterort.
Jag har lärt mig en hel massa av det här, och nu vet jag att ibland är det bättre att bara säga nej.
