Vänner till en vän hade kommit till mig på semester: Jag ångrar att jag inte sade nej.
Förra året ringde min gamla skolkompis Katarina Lund och bad mig i sista stund ta emot hennes bästa vänner för en veckas vistelse i vår lilla kuststad Falkenberg. Jag kände mig tvungen att säga ja, men insisterade först:
Turistsäsongen är i full blom, så jag kan inte ge dem ett rum gratis. Å andra sidan vill jag inte ta betalt av dina gäster och ändå känna mig obekväm.
Katarina svarade utan tvekan:
Kära, de betalar. Pengar är inga problem, de är bara rädda för bedragare som tar förskottsbetalning och sedan kastar bort dem i mitten av vistelsen.
Jag föll för hennes förklaring. Om jag bara hade vetat hur dyrt det hela skulle bli hade jag aldrig gått med. Jag kände en obehaglig klump i magen och gav dem en rejäl rabatt ungefär hälften av det normala priset, runt 3500kr för veckan.
Den stora dagen kom. Istället för den lovade familjen med en tioårig pojke anlände en tonårig tjej, Tindra, tillsammans med föräldrarna. Det var bara bekanta, men det trånga tredubbla rummet blev för tätt för dem.
Mötet började vänligt. Jag lagade en rejäl middag och efteråt visade jag dem några av Falkenbergs gamla fiskekvarter. När kvällen gick mot sitt slut återvände jag till mina egna åtaganden.
Andra dagen hände det otäcka: gästens son, Erik, sköt med en vattenpistol rakt på den tändande TV:n. Föräldrarna var i rummet men det hindrade inte den impulsiva pojken. De bad om ursäkt och lovade att betala för reparationen, men TV:n gick fortfarande inte att laga. Jag lånade dem en ny TV från rummet bredvid och frågade vad de tänkte göra på kvällen.
Senare samma dag brände Tindra i all hast en vattenkokare, för hon glömde att fylla på den med vatten. När de började omorganisera det lilla rummet knäcktes två ben en av nattduksbordet och en av bordet. De skrattade och sa:
Hee, vi har ju så mycket möblemang! Vi tejpar bordet och det blir nog.
Kulmen nådde sin höjd när en högmässig fest började. Musiken dunkade ända till två på morgonen, med skrik och slurvigt sångande. Vid elva på kvällen bad jag dem sänka volymen. Svaret kom kallt:
Vi betalar för att få ro, så vi får höra musiken så hårt vi vill.
Jag insisterade en gång till, men de var för berusade för att lyssna. Jag beslutade mig för att vänta till nästa dag.
Då morgonen grydde talade jag uppriktigt med paret och förklarade att deras beteende var oacceptabelt, både för mig och för de andra gästerna. Jag bad dem även vara varsammare med hushållsapparaterna.
De ryckte på axlarna och svarade:
Vi har redan betalat.
Jag svarade med ilska:
Tacka mig för att ni får bo här som en väns vän, annars hade ni inte fått vara här alls!
Efter mina ord blev de tystare, tekniken slutade gå sönder och stämningen lugnade sig. Vänskapen med dem dog i samma ögonblick.
Vi slutade tala med varandra, men det hindrade dem inte från att ta med sig de presenter och souvenirer jag hade köpt åt dem och Katarina. Dessutom försvann två stora handdukar och ett frottélakan ur rummet.
Katarina och jag hade varit bästa vänner hela gymnasietiden, tills hon gifte sig och flyttade till en annan stad. Hon beskrev sina vänner som trevliga och väluppfostrade människor. Om de verkligen vore så, hade de kunnat komma varje sommar.
Det gick helt som det gick. Katarina höll länge tyst, men en dag i ett samtal gav hon mig förståelse för att de hade missnöjt sig med semestern:
De sa att jag hela tiden pekade ut deras brister och förstörde stämningen, trots att de hade betalat mycket pengar!
Det gör ont att tänka på att de pengar de la ner några tusen kronor knappt räckte till att ersätta den trasiga TV:n, den brända vattenkokaren, bordet, nattduksbordet, sängkläderna och handdukarna. Dessutom har mina nerver och de andra gästers välbehag blivit slitna. Det påverkar ryktet om vår lilla pensionat och nästa år kan nya turister välja någon annanstans.
Men jag har lärt mig en dyr erfarenhet och vet nu att ibland är det bättre att bara säga nej.
