Anders och Stefan — vänner för alltid
Stefan satt i sitt kontor och gick igenom arbetsuppgifter med sina kollegor när telefonen på skrivbordet började vibrera. Han var på vippen att avböja samtalet, men såg då namnet på sin gamla skolkamrat.
“Ursäkta mig”, sa han till kollegerna, tog telefonen och gick ut i korridoren.
“Hallå?” svarade han försiktigt.
I skolan hade han haft en vän, Anders, men så många år hade passerat… Stefan visste inte ens att hans nummer fortfarande fanns kvar, han hade bytt telefon så många gånger.
“Stefan? Är det verkligen du? Det är Anders. Jag trodde du hade bytt nummer, jag hoppades knappt att du skulle svara”, sa en glad mansröst i luren.
“Hej, Anders. Hur står det till?” Stefan var fortfarande förvånad och svarade torrt, ställt den vanliga frågan på automatik. Men Anders märkte inget och fortsatte muntert:
“Underbart! Jag är i Stockholm. Hördu, jag förstår om det är olägligt nu under arbetsdagen… Men ska vi inte träffas? Så många år sen sist. När får vi chansen igen?”
“Hördu, jag har ett möte nu. Om en timme kanske? Säg var jag ska komma. Fan, vad skönt att höra din röst”, svarade Stefan, nu med varmare tonfall.
“Jag står vid Centralstationen, framför huvudingången.”
“Jag hittar. Rör dig inte därifrån, okej? Vänta”, sa Stefan och återvände till kontoret.
Han deltog i diskussionen, men tankarna gick hela tiden till Anders. Femton år sen de sågs senast, sedan den dagen han lämnade hemstaden för att börja på universitetet.
Stefan parkerade bilen och gick mot stationen. Som vanligt var det fullt av folk. Han vred på huvudet och spejade mellan ansiktena.
“Stefan!” En leende man kom emot honom, och det tog ett ögonblick innan han kände igen sin gamla vän. De stannade, betraktade varandra en stund, skakade hand och omfamnade sedan varandra utan att behöva säga ett ord.
“Stefan…”
“Anders…”
“Stefan… Jag tror inte mina ögon.” Anders kramade om honom igen. “Du ser fantastisk ut. Ser att du blivit en viktig person. Jag visste alltid att du skulle nå långt. Det här är för högljutt. Ska vi gå till ett café?”
“Visst”, sa Stefan. “Jag har bil. Det finns ett trevligt ställe här i närheten. Är du här i affärer?”
“Jag har tagit hit min svärmor för en operation. Hennes knä är förstört, hon kan knappt gå. Vi fick vänta länge på kötid. Oj? Är detta din bil?” Anders såg misstroget på honom.
De stod bredvid en stor, imponerande SUV.
“Min, ja. Hoppa in”, log Stefan, nöjd med effekten.
Till Anders förvånade utrop körde Stefan ut i trafiken och svängde in på en sidogata. Efter några minuter stannade han utanför ett mysigt café. Trots att det var dagtid rådde halvdunkel därinne. Få gäster, en lugn stämning i jämförelse med stationens kaos.
“Så, här kan vi åtminstone prata. Sätt dig och berätta.” Men innan de hann sätta sig kom servitrisen.
“Jag tar en kaffe utan socker, och min vän…” Stefan såg frågande på Anders.
“Kaffe till mig också”, sa han skyndsamt.
“Ge min vän en biff med potatis, kaffe och en bit tårta.”
Servitrisen försvann.
“Titta inte så där. Du har en pendeltågsresa framför dig. Du har väl inte ätit på hela morgonen?”
“Stämmer. Vi var på sjukhuset i tre timmar med svärmor… Hon går knappt… Men jag betalar själv.”
Stefan svarade inte.
“Tro inte jag behöver hjälp. Operationen blir gratis, vi fick köplats. Men… jag ville bara träffa dig. Ringde numret, trodde du skulle ha bytt för länge sedan, men du svarade”, upprepade Anders.
“Jag förstår. Berätta nu, hur har du det? Gift?”
“Gift. Två barn. Pojken är elva, och Lotten är sju, klar med första klass. Min svärfar lämnade mig ett verkstad efter sig, nu sköter jag det. Ska berätta för Marit att jag träffade dig, hon kommer inte tro mig.”
“Vilken Marit?” Stefan såg förvånad ut. “Vänta, är du gift med Marit?”
“Minns du henne? Ja, med henne.” Anders log brett. “Hon sprang efter dig i skolan. Gav dig ingen ro. Minns du när vi smet efter lektionerna för att slippa henne? Men jag gillade henne redan då. Visste du inte det? När du åkte var hon ledsen länge. Tror du det, hon ville följa efter dig till Stockholm. Hennes mamma tillät det inte. Sedan började vi träffas. Så blev det. Här slog jag dig iallafall. Och du? Ser att du är gift.” Han nickade mot vigselringen på Stefans hand.
“Gift”, bekräftade Stefan. “Inga barn än.”
“Jag förstår. Var jobbar du?”
“På ett företag. Jag leder säljavdelningen.”
“Du är inte klok. Bor i Stockholm, fin bil… Du har klarat dig bäst av alla vi gick i skolan med”, sa Anders gillande.
Stefan log avmätt.
“Minns du när vi var ute och fiskade? När vi rymde hemifrån för att gå till Nordpolen? Oj, vad vi fick utav våra föräldrar. Jag kunde knappt sitta på flera dagar…”
“Och när vi nästan brände ner lagårn på landet?” avbröt Stefan.
“Ja, sådant var livet.” Anders ögon blev sorgsna. “Jag visste alltid att du skulle nå långt.”
“Avundas inte”, sa Stefan.
“Jag gör inte det, bara lite grann. Nej, jag klagar inte. Svärfar lämnade en gammal Volvo, jag fixade den, bytte motor, den går som en dröm. Marit är en god husmor, barnen… Jag skulle göra allt för dem. Vet du, om man tänker efter, har jag ingen rätt att klaga. Och du?”
“Jag?” Stefan förstod inte.
“Du bor i Stockholm, har jobb, fin bil, pengar. Är du lycklig?” Anders blick blev allvarlig.
“Jag vet inte. Har inte tänkt på det. Vad vill du komma fram till?”
“Kom igen. Du förstår ju. Vi är från olika världar, olika planeter. Se på dig, i kostym… Jag vet inte ens vad vi ska prata om.”
“Anders, sluta. Jag är otroligt glad att vi träffades”, log Stefan.
“Glad, säger du? Varför ringde du inte på alla dessa år? Du försvann helt”, sa Anders lite sårat.
“Men du ringde inte heller”, kontrade Stefan.
Samtalet tog en konstig vändning.
“Vi är stolta.” Anders började plötsligt tala i plural. “Okej, strunt samma, jag babblar. Du har gjort succé, fått allt du velat. Inte för ingenting.”
“Stämmer”, nickade Stefan.
“Är din fru i alla fall vacker?” frågade Anders, mjukare nu.
Stefan tHan tittade ut över stadens ljus, mindes barndomens löften, och insåg plötsligt att det enda som verkligen betydde något var den enkla lyckan att ha någon att dela minnena med.
