Väninnan från kyrkogården
En kväll gick min man till Konsum för att handla och kom aldrig tillbaka. Vi hade bott hos hans mamma med våra barn i fem år i förorten till Göteborg. Nästa morgon gick jag till polisstationen för att anmäla honom saknad, men där fick jag beskedet att de inte tog emot en anmälan förrän efter tre dagar. Jag skrev ändå en anmälanvad skulle jag annars göra?
Och så gick tre år.
Varje dag hoppades jag, klamrade mig fast vid tanken att dörren skulle öppnas och han skulle komma in igen. Men det blev bara tommare. Vi hade bott hos hans mamma, Majvor, som redan innan ogillade mig, eller snarare hatade tyst. När vi blev ensamma blev allt värre. Hon tappade fotfästet helt och började viska till grannarna i huset att hennes son säkert blivit mördad av mina älskare och dumpad i någon av kalkbrotten utanför stan.
Jag höll ut och hoppades att svärmor skulle sluta sprida lögner, men det blev bara mer tokig prat. Visst, det fanns djupa kalkbrott utanför staden, och visst hände det att män sneglade på mig, men jag hade aldrig ens funderat på att vara otrogenfamiljen var helig för mig.
Men varje dag blev relationen med Majvor sämre, till slut bråkade vi om allt, om var jag ställde skeden, om vem som fått bestämma över kaffekoppen. Till slut orkade jag inte längre, och började leta efter möjligheter att byta bostad.
Men Majvor förbjöd mig: “Jag kommer aldrig låta dig bo bättre! Tro inte att du ska få flytta till någon trevlig lägenhet, mördare!”
Så fort det dök upp något byte så sa hon nej. Erbjöds tredje våningen, då var det för högt och hon hade ont i benen. Första våningen var för stimmig med ungdomar utanför. Andra våningen skulle ligga för långt från ICA.
Till slut dök ett alternativ upp, huset mitt emot, andra våningen, allting passadenära till affärer och gammalt område. Men då blev hennes nya invändning att hon skulle se sitt gamla fönster, där hennes ende son försvunnit. Då fick det vara nogjag stod inte ut. Jag kunde flytta var som helst om barnen bara skulle slippa höra allt skrikande.
Resultatet blev att jag och barnen flyttade till en liten tvåa i ett gammalt trähus vid kanten av Kvibergs kyrkogård.
Med Majvor skildes vi åt som fiender, trots alla år ihop. Hon brydde sig inte om barnen heller, sina egna barnbarn, det var tydligt. Hon var nog nöjd över att vi egentligen skulle tvingas höra begravningsmarscher och snyftande människor varje dag, och att barnen såg gravkors istället för gungställningar utanför fönstret.
Det var ren hämnd, men jag hade inget med min mans försvinnande att göra.
Nu fick vi lära oss leva på nytt ställe. Första jag gjorde var att köpa mörkläggningsgardiner på Åhléns för att slippa se likbil efter likbil och begravningståg. På kvällen hade vi hängt upp dem och det blev mörkt, ungarna sa att det kändes som att bo i en källare. Men man vänjer sig.
En månad efter inflyttningen stod jag vid spisen och rörde mannagrynsgröt åt barnen när jag plötsligt hörde ett brak i trapphuset. När jag öppnade dörren låg grannkvinnan Siv på trappen, vreds av smärta och gräthon hade stukat foten och fått sina matvaror utspridda. Jag hjälpte henne in, samlade ihop hennes saker och föreslog sedan att ringa vårdcentralen, men hon skakade, sade att det inte var smärtan främst.
Efter ett tag viskade hon: “Det här huset är förbannat. Här händer det olyckor och elände varje dag. Ingen som bor vid kyrkogården har det bra.” Jag försökte trösta, sa att hon överdrevvisst, begravningar och sorg, men livet är sånt.
“Du märker väl själv snart”, viskade hon, med en röst som frös mig.
Och hon hade rätt. Olyckorna började hagla över oss.
Först tappade min son Emil en hantel på tån och fick gipset på akuten. Sen fick min dotter Sigrid ont i magen, och läkaren konstaterade magsår. Sen blev det värre.
En natt vaknade jag av ett skrapandesom naglar mot rutan. Klockan visade prick två. Något drog mig till fönstret. Jag sköt undan gardinenoch stod som fastfrusen!
Där ute stod en kvinna, ungefär i min egen ålder, i månljuset. Hennes ansikte var blekblått, spänt som en dödsmask, med en undrande och hånfull grimas.
Jag frös till is. Kunde inte skrika, kunde inte röra mig. Vi bara stirrade på varandra. Efter en evighet vände kvinnan sig undan och gled tyst in mellan gravstenarna. Jag kröp ihop och lyckades först somna igen när gryningen kom.
Dagen därpå ville jag inte tänka på det. Vågade knappt berätta för någon, alla skulle trott att jag var galen. Men tankarna gick i cirklar hela dagen: Vad var det dären inhyrd galning från en av de där begravningsfirmorna som ville få mig att flytta så de kunde köpa ut min lägenhet billigt och öppna butik?
Men det hände mer.
Två dagar senare blev jag varslad på jobbet. Att jag hade småbarn spelade ingen roll. De ville att jag skulle “säga upp mig själv” så slapp de skriva under ett dåligt intyg.
Jag sa upp mig och åkte hem med bussen. Väl hemma upptäckte jag att min plånbok med de sista pengarna var borta. Tårarna bara rann. Jag tog våra vigselringar, tittade på dem en sista gång och gick till pantbanken på Hisingen.
Där erbjöds jag några hundralappar. Kunde kanske sälja till bättre pris på stan? När jag kom ut såg jag en lapp: “Köper Guld”, hölls av en reslig man. Han gav mig 1 500 kronor mer än pantbanken. Jag tackade ja, la sedlarna i fickan och styrde stegen mot hållplatsen.
En ung kille sprang förbi mig och tappade ett paket. Jag ropade men han hade redan försvunnit bakom hörnet.
Jag plockade upp paketet. Det var fullt av sedlar, nya femhundringar. Då dök plötsligt en kvinna i färggrann klänning upp och log slugt:
“Vi har hittat pengar! Tyst med det här, lämnar vi in dem tar polisen allt. Vi delar!” sa hon, tog snabbt hälften och stack en bunt i min hand innan hon försvann.
Jag hann knappt reagera, min själ jublade över pengarnamen lyckan blev kort. Bakom hörnet stod killen, nu tillsammans med en skallig, storväxt man med basebollträ.
Han gick till attack: “Du har tagit mina pengar!” Jag fick lämna tillbaka allt direkt, men han anklagade mig för att ha gett hälften till en kumpan. De tog rubbet, även min lilla vinst från ringarna.
Gråtande rusade jag hem. Aldrig hade jag känt mig så hopplös, så dränerad. Allt gick utför.
Den natten vaknade jag åter vid tvåtidensamma skrapande vid fönstret. Benen rörde sig av sig själva, förde mig mot rutan. Gardinen åkte åt sidankvinnan stod där igen. Jag tvingade mig själv att inte skrika, för barnens skull. Vet inte hur länge vi såg på varandra, men snart gled hon åter in mellan gravarna. Jag sjönk ner på golvet, vissen och tömd på tankar tills gryningen kom.
Nästa dag knackade Siv på dörren. Hon gav mig hyresavin och erbjöd sig att betala för oss. Då brast det för mig, all hopplöshet vällde framtårar, ångest, ilska mot svärmor, saknad efter barnens pappa, pengar borta, sjukdomar. Siv lyssnade tyst och höll om mig, länge.
När jag lugnat mig viskade jag till slut om kvinnan och alla mina nätter av skräck. Siv sa ingenting först, gick istället efter jackan. “Kom, jag måste visa dig något.”
Vi gick genom kyrkogården till en gravdär såg jag fotot, exakt samma ansikte som kvinnan vid mitt fönster.
“Är det hon?” frågade Siv. Jag nickade, tom.
Vi gick hem till henne. Hon berättade då att även hon sett kvinnans vålnad, och att hennes egen son dött kort därefter, och mannen lämnat henne. Hon hade fått diabetes, livet hade rasat.
Efter det återvände vålnaden inte mer till mitt fönster. Men hos mig växte en orubblig känsla av att jag måste besöka graven. Kanske skulle jag få svar där.
Några dagar senare klarade jag inte längre av att stå emot. Det var en solig eftermiddag, jag letade upp graven. Det var förvildat och överväxt, såg ut att ingen satt sin fot där på åratal. Jag rensade ogräs, plockade bort skräp. När jag vågade titta närmare på det svartvita fotot såg kvinnan nästan mer vänlig än skrämmande ut i dagsljus. Hennes ansikte var vackert, uttrycksfullt och sorgset, som ett förtroende mellan oss.
Jag viskade: “Vad vill du mig? Vad har jag gjort?” namnet på graven var Maja, detsamma som mitt eget. Jag blev sittande och öste ur mig allt, sorg, frågor, ilska, hela mitt livs smärta och ångest.
Medan jag berättade lättade allt. Jag pratade tills tårarna slutade, och när jag gick därifrån kände jag det som om kvinnan blivit min vän, född ur samma sorg som min egenhennes olycka var döden, min var att tappa hoppet.
Samma natt drömde jag: Maja kom in i mitt sovrum, men nu levande, vacker, varm. Hon satte sig på sängen, höll min hand och talade lugnt:
“Lyssna noga, du har inget att frukta. Gör som jag säger, så blir allt bra. Din man spelar bort pengar och är skyldig farliga människor, han fördes bort mot sin vilja, han lever men du kommer aldrig se honom igen. Sälj din lägenhet till begravningsbyrån och flytta långt härifrånjag hjälper dig. Snart träffar du en ny man som kommer älska dig och barnen. Farväl!”
Sedan försvann hon.
Jag minns varje detalj från drömmen, hennes ton, det gröna smycket, doften av jord och regn genom fönstret.
Tre dagar senare kom en representant från begravningsbyrån och ville köpa min lägenhet. Jag sa ja, omedelbart. Redan samma vecka fick jag en ljus trerummare i Majorna för nästan samma pengar.
Vi bor nu i ett tryggt område, och jag har funnit en ny kärlek som älskar mina barn som sina egna.
Allt blev som Maja från kyrkogården sa. Jag tänker ofta på henneoch tackar henne i mitt hjärta.
