Väninnan från kyrkogården
En blåsig kväll gick min man ut för att handla i affären och kom aldrig tillbaka. Vi hade bott hos hans mamma med våra barn i fem år.
Nästa morgon gick jag till polishuset på Kungsholmen, men där sa de att en efterlysning bara tas emot när tre dagar gått. Jag skrev ändå ner allt, väntade de där tre dagarna och lämnade in anmälan.
Tre långa år har nu passerat. Varje dag hoppades jag att dörren skulle slå upp och han bara kliva in. Innan han försvann bodde vi alltså hos hans mor, som i ärlighetens namn aldrig tyckt om mig, eller rättare sagt hon hatade mig tyst. Och efter att vi blev ensamma med henne tappade hon fullständigt förståndet. Hon började viska till grannarna att hennes son blivit mördad av mina älskare och dumpad i någon av de där gamla grustäkterna utanför Uppsala.
Jag stod ut, höll ut, hoppades att hon skulle sansa sig och sluta prata strunt. Men nej. Ute i förorten har vi sådana där djupa karriärer, visst. Och visst tittade karlar på mig, men familjen betydde allt några romanser hade jag aldrig ens tänkt på.
Våra gräl blev till slut värre för varje dag minsta lilla sak: att jag ställer vispen på fel plats, att muggen inte står där den ska. Till slut var jag inte människa längre började leta övernattningslägenhet i stan.
Då sa hon:
Tror du att jag låter dig få en fin lägenhet? Glöm det mördare!
Så fort jag hittade ett hyresbyte vägrade hon. Var det tredje våningen, var det för högt värk i benen, sa hon. Första våningen: nej, där för oväsen. Andra våningen, det passade ändå inte, fel stadsdel.
Till sist dök det upp en chans: andra våningen i huset tvärsöver, allt perfekt nära till ICA, område som vi kände. Då kom nästa invändning:
“Jag tänker inte stirra ut på mitt gamla fönster och minnas att min son försvann därifrån!”
Hon drev mig till vansinne. Jag ville bara därifrån, vart som helst, bara det tog slut på skriket, så att barnen slapp detta helvete. Till slut flyttade jag och barnen in i en sliten etta längst ut på hörnet av Bromma kyrkogård.
Vi skiljdes som fiender, jag och svärmor. Det var som att de här åren vi bott tillsammans aldrig funnits. Hon brydde sig nog inte ens om barnen sina barnbarn. Det måste ha varit straff nog för henne att de dagligen fick höra begravningsmarscher utanför och se sörjande människor vid gravarna istället för att leka bland sandlådorna.
Hon ville bara hämnas. Fast jag hade ju aldrig haft något att göra med makens försvinnande.
Jag försökte ändå göra hemmiljön lite bättre. Först köpte jag tyg och sydde tjocka gardiner jag ville inte ha någon utsikt mot svarta begravningsbilar. På kvällen hade vi dem upphängda vi bodde som i källaren, utan dagsljus.
Exakt en månad efter flytten stod jag och kokade mannagrynsgröt till barnen. Plötsligt hördes ett brak i trapphuset. Jag rusade ut och såg min granne ligga på trappan och skrika av smärta hon hade vrickat foten och kunde inte resa sig, hennes påsar låg utspridda.
Jag hjälpte henne till soffan i hennes lägenhet, plockade upp varorna, och när jag kom tillbaka satt hon och grät. Jag föreslog att vi skulle ringa sjukvården, men hon avböjde, sa att hon inte grät av smärta.
Efter en stund snyftande sa hon:
Det här är ett förbannat ställe! Nästan ingen dag går utan att något hemskt händer. De som bor intill kyrkogården drabbas jämt av olycka.
Jag försökte lugna henne och sa att hon nog överdrev, att allt skulle ordna sig. Tog mig själv som exempel hade bott här i en månad, och det gick bra. Man vande sig ju till och med vid de ständiga begravningsmarscherna.
Grannen blev tyst, sen sa hon lågt:
Jag säger inget mer. Snart märker du själv.
Hon fick rätt. Från och med den dagen kom olyckorna över oss som regn över Stockholm i november.
Först tappade sonen en hantel på foten och fick gips på Akademiska sjukhuset. Sen fick dottern magsmärtor, och på närakuten hittade de magkatarr.
Men det värsta hände en vecka senare.
Mitt i natten vaknade jag av att någon krafsade mot glaset. Jag såg på klockan exakt två. Det var som om något drog mig mot fönstret. Jag drog undan gardinen och stelnade till:
Utanför var det en kvinna, jämnårig med mig. Månskenet lyste kallt över hennes blåaktiga ansikte, grimasen mellan förvåning och skadeglädje som drömd fast över döden själv. Jag frös, kunde inte röra mig, inte ropa bara krampaktigt hålla i tyget. Kvinnan vände sig om, gick långsamt mot kyrkogården. Jag stod kvar tills hon försvann bakom grindarna.
Skräcken höll mig vaken till gryningen.
Jag tänkte hela dagen på det som hänt, men vågade inte berätta folk skulle bara tro jag blivit galen. Funderade, gissade på tusen förklaringar.
Vid lunchtid bestämde jag mig. Det där var så konstigt. Kanske var det svärmor, tänkte jag, hon ville inte lämna oss ifred. Att hon till och med hyrt en kvinna som skulle skrämma mig! Eller så ville någon begravningsbyrå köpa ut lägenheten och öppna kransbutik.
Men dagen därpå kom fler olyckor, det gick inte längre att avfärda dem som tillfälligheter. Två dagar senare på jobbet: “Vi måste omorganisera, du får gå ta avgångsvederlaget eller bli avskedad.” Mina små barn, ingen brydde sig. Jag tog det första.
Några dagar efter att jag hämtat ut mina sista pengar åkte jag hem med SL-bussen genom regnruskets Stockholm. När jag öppnade väskan hemma och såg att alla mina sista kronor var borta brast det. Jag grät hejdlöst.
Jag tog våra vigselringar, tittade länge och gick till pantbanken. Där fick jag nästan inget några hundralappar bara. Då såg jag en man på Drottninggatan med en kartongskylt: “Köper guld.” Jag visade honom ringarna, han gav mig 1500 kronor mer än pantbanken. Jag stoppade pengarna i jackfickan.
Just när jag gick mot busshållplatsen tappade en kille ett paket i hög fart. Jag ropade efter honom, men han hade redan försvunnit. Jag böjde mig ner, tog upp paketet och öppnade där låg en stor bunt med femhundrakronorssedlar.
Samtidigt dök en kvinna upp klädd i sliten kappa, mörkt hår under sjal man såg direkt: en romsk kvinna,
Titta! Vi hittade pengarna tillsammans! ropade hon och drog snabbt åt sig bunten ur min hand. Vi delar går vi till polisen tar de allt!
Hon tog hälften, tryckte restpengarna i min hand, och försvann. Förvirrad stoppade jag ner pengarna skam, skuld, men mest lättnad: vi behövde pengarna för att överleva.
Glädjen var dock kort. Jag hann bara runt hörnet när killen stod där bredvid honom en stor, skallig man med basebollträ.
De gick rakt mot mig, killen sa aggressivt:
De sa att det var du som plockade upp mina pengar!
Jag fick ge tillbaka byltet.
Det saknas! skrek han.
Jag försökte förklara om kvinnan, men de lyssnade inte. Kallade mig tjuv. Till slut tog de alla pengar jag fått för ringarna.
Jag vet inte ens hur jag tog mig hem den kvällen. Jag grät så att jag blev tom. Slog in vad grannen sagt det här huset bara drar olycka till sig. Och det var värre än någonsin förr.
Den natten hörde jag åter igen hur någon krafsade på fönstret. Rädd men ändå oförmögen att låta bli drogs jag till rutan. Jag drog undan gardinen och där stod hon igen.
Om jag inte varit rädd att väcka barnen hade jag skrikit. Istället höll jag handen för munnen, stirrade på hennes döda ansikte tills hon vände åter till kyrkogården. Jag gled ner på golvet, satt gömd i ett hörn, väntande på gryningen.
Nästa dag knackade det på dörren. Det var grannen med hyresavin. Hon såg tårarna i mina ögon, sa att hon skulle till bostadsbolaget på Odenplan och kunde betala för mig. Då brast jag allt bara vällde ur mig: svärmors hat, barnens sjukdomar, mannen som var borta, att jag nu stod utan allt.
Hon stod tyst, höll om mig. Efter ett tag snyftande berättade jag om mina nätter om min kyliga gäst vid fönstret.
Kom, sa hon kort. Tvätta ansiktet så visar jag dig något.
Tio minuter senare gick vi längs kyrkogården. Hon stannade vid en grav. Jag såg på fotografiet det var kvinnan som besökt mig nätterna igenom.
Det är hon, va? frågade grannen.
Jag nickade.
Vi gick därifrån hand i hand. Hemma hos henne berättade hon om sitt eget möte att hon sett samma kvinna. Efteråt dog hennes son, mannen lämnade henne och sedan blev hon sjuk. Olyckorna bara fortsatte.
Några dagar gick men kvinnan återkom inte. Men istället växte med varje dag en märklig längtan att gå och besöka graven. Till slut gick jag dit en solig förmiddag. Jag såg till att vara där när det var folk ute.
Jag ställde mig vid hennes grav. Den var överväxt, nästan bortglömd kanske hade hon inga nära kvar. Jag ryckte gräset, sopade undan löv och såg först nu hennes ansikte på bilden. I dagsljus var hon vacker höga kindben, smal näsa, en klänning med spets och glittrande brosch.
Jag ville fråga henne: “Vad vill du? Varför skrämmer du mig? Jag är inte lycklig, är det det du tror?”
Allt bara brast. Vad jag sade vet jag inte riktigt jag berättade om mitt liv, min förtvivlan, min längtan, min sorg.
Hade någon sett mig där, hade de trott att jag var galen: en kvinna på graven pratar med en död.
Men under tiden jag talade blev allting lättare. När jag gick hem vinkade jag tyst adjö: det var som att tala med en gammal vän med samma sorts olycka. Hennes olycka var döden, min: att jag gett upp.
Den natten drömde jag att kvinnan kom hem till mig igen, inte som vålnad som kvinna. Hon satte sig vid min säng och talade:
Lyssna noga: Du bär inga synder. Gör som jag säger så vänder allt. Din man han spelade bort era pengar. Han har sålt sig själv i skuld, är i fångenskap nere i Sydeuropa, står under bevakning, hålls drogad. Han lever, men du ser honom aldrig mer. Sälj din lägenhet till begravningsbyrån och köp något långt härifrån. Jag hjälper dig. Snart möter du en ny man, och han kommer att älska dina barn.
Hon försvann som dimma. Jag vaknade, hennes parfym och lukten av jord låg kvar i rummet.
Tre dagar efteråt kom ett erbjudande från begravningsbyrån om att köpa lägenheten, för nästan exakt samma pengar som jag fått i drömmen. Via fastighetsbyrån hittade jag och barnen snabbt en ljus, vacker lägenhet inne i Vasastan.
Idag bor vi i ett lugnt kvarter. Och det är sant en varm och god man kom in i våra liv och älskar mina barn som sina egna.
Allt blev precis som min “väninna” från kyrkogården förutspådde. Och jag har inte glömt henne. Inte en dag.









