Valeria diskade i köket när Ivan kom in och släckte lampan – ”Det är ljust nog, vi behöver inte slösa el”, muttrade han. En berättelse om femton år av sparande, billig mat, second hand-kläder, och svenskt snålhetstänk, om att drömma om semester vid havet och äntligen våga lämna för att faktiskt börja LEVA – om pengar, kärlek och rädslan för att slösa.

Annika stod och diskade i köket när Erik klev in. Innan dess hade han knäppt av taklampan.
Det är fortfarande ljust ute. Man behöver inte bränna el i onödan, muttrade han buttert.
Jag tänkte köra en tvätt, sa Annika.
Det får du göra i natt, snäste Erik. När elen är billigare. Och du, måste du ha så vansinnig fart på vattnet när du sätter igång kranen? Du slösar otroligt mycket vatten, Annika. Mycket. Så där kan man inte hålla på. Fattar du inte att du spolar våra pengar rakt ut i avloppet?
Erik vred genast ner vattenstrålen. Annika såg sorgset på honom, stängde av vattnet helt, torkade händerna och satte sig vid köksbordet.
Erik, har du någonsin sett dig själv utifrån? frågade hon.
Jag ser inget annat hela dagarna, snäste Erik argt.
Och vad tänker du då om dig själv? undrade Annika.
Som människa? Erik såg upp.
Som man och pappa.
Mannen som mannen, svarade Erik. Farsan som farsan. Helt normalt. Som folk är mest. Varken värre eller bättre. Vad är det nu?
Menar du att alla män och pappor är som du? sa Annika.
Vad är det du är ute efter? frågade Erik. Vill du börja bråka eller?
Annika visste att det inte fanns någon återvändo nu. Det var bara att fortsätta tills poletten ramlade ner för honom att leva med honom var ett evighetslångt maraton av tristess.
Vet du, Erik, varför du aldrig lämnat mig? frågade hon.
Varför skulle jag lämna dig? Erik såg road ut.
Tja, kanske för att du inte älskar mig, sa Annika torrt. Och du älskar inte barnen heller.
Erik började protestera, men Annika fortsatte orubblig:
Och säg nu inte att det inte är sant. Du älskar överhuvudtaget ingen. Så vi behöver inte ödsla tid på att diskutera det. Däremot vill jag prata om varför du ändå är kvar: det är din snålhet, Erik. Du är så snål att skilsmässa för dig skulle vara som att elda upp en hög pengar. Fattar du hur mycket vi varit ihop? Femton år! Och vad har vi, bortsett från vigsel och barn, åstadkommit? Vad är våra prestationer på femton år?
Vi har ju hela livet framför oss, sa Erik.
Nej, Erik. Vi har resten, inte allt. På all tid vi levt ihop har vi inte varit på någon semester vid havet. Tänk på det! Inte ens inom landet. Vår semester är alltid att lunka runt på Södermalm. Inte ens ut och plocka kantareller åker vi. Vet du varför? För det är för dyrt.
För att vi sparar, sa Erik. För vår framtid.
Vi? Annika höjde ögonbrynen. Är det _vi_ som sparar, eller är det du?
Jag gör det för er skull, svarade Erik. För familjen liksom.
För oss? Du menar allvar, Erik? Menar du att du varje månad tar både mina och dina egna pengar och lägger undan på ditt sparkonto till mig och barnen?
Klart jag gör, sa Erik. Vet du hur mycket vi har på kontot tack vare mig?
Vi igen? Annika himlade med ögonen. Möjligen har _du_ pengar på _ditt_ konto, men inte jag. Men vet du vad? Låt oss testa. Ge mig pengar så jag kan köpa lite nya kläder till mig och barnen. Jag har gått runt i samma trötta gamla kläder femton år, ärligt talat de jag gifte mig med dig i sen har jag ärvt resten av din brors frus avlagda. Barnen likadant alltid kusinernas urväxta. Men nu vill jag hitta en egen lägenhet, Erik, för jag orkar inte längre bo hemma hos din mamma.
Mamma har varit snäll och gett oss två rum, kontrade Erik. Du borde vara tacksam. Kläder till barnen Vad ska det vara bra för? När din brors barns gamla kläder passar utmärkt.
Och jag då? undrade Annika. Vilkas gamla trasor passar på mig? Din brors frus, igen?
Men varför ska du spöka ut dig? skrattade Erik. Det är ju bara löjligt. Du är tvåbarnsmamma, och trettiofem! Det är dags att sluta hålla på med kläder.
Vad ska jag hålla på med om inte det? sa Annika.
Livets mening, Annika. Det finns viktigare saker än kläder! Andligt djup, liksom. Något av _värde_.
Jaså minsann? Annika såg lika undrande ut som om han nyss bjudit på surströmming på julafton.
Själarnas utveckling! svarade Erik. Du måste lyfta dig över allt det här materialistiska babblet! Kläder, bostad, pappersservetter, whatever!
Jaha, suckade Annika, så därför gömmer du alla pengar på _ditt_ konto och vi får aldrig se en spänn. För vårt lyckliga framtida liv. Så vi kan utveckla våra själar. Jag har fattat rätt va?
Det är ju för att _ni_ inte kan hantera pengar! började Erik skrika. Ni skulle bränna allt på en gång! Vad ska vi leva på om det _värsta_ händer? Tänkt på det nån gång?
Spot on, Erik! Annika log snett. Men säg då, när hade du tänkt att vi _börjar_ leva? Är det i någon ljus framtid eller väntar vi tills du fått ryggskott av allt sparande? Ser du inte att vi redan nu lever som om det värsta hänt? Medelklassens beredskap, typ!
Erik bara blängde surt.
Du snålar till och med på tvål, toapapper och servetter! fortsatte Annika. Du släpade hem tvål och handkräm från jobbet sist, som dom gett ut gratis.
Många bäckar små, sa Erik sammanbitet. Ska vi börja slösa på fina krämer och dasspapper, då är det riktigt illa.
Kan du åtminstone ge en ungefärlig tidsram? frågade Annika ironiskt. Tio år till? Femton? När har vi sparat _nog_ för att få köpa bra toapapper? Jag är trettiofem nu, men det är tydligen inte dags än? Rätta mig om jag har fel!
Erik teg.
Får jag gissa? Fyrtio? Är det då livet börjar blomstra?
Erik teg.
Nej, förstås, sa Annika. Vem börjar leva vid fyrtio, så tokigt! Ursäkta. Okej, femtio? Får man uppleva livet då?
Erik teg.
Fortfarande för tidigt, nickade Annika. Tänk om vi _råkar_ klara oss till sextio! Då kanske vi är nyrika nog att öppna spargrisen och köpa kläder OCH toapapper!
Erik teg fortsatt tålmodigt.
Och vet du, Erik, nu när jag tänker på det, vi kanske inte ens överlever fram till sextio. Så dålig mat som vi äter, bara skräpmat för att det är billigt, man överäter ju för att få någon slags känsla av värde klart det är dåligt för hälsan! Men det viktigaste är ändå: vi går jämt och ständigt runt och är nedstämda. Tänkt på det? Och med det humöret, tror du vi blir långlivade?
Men om vi flyttar från mamma och börjar lägga pengar på annat, då kan vi ju inte längre spara, sa Erik sorgset.
Nej, och det är exakt därför jag lämnar dig, sa Annika. Jag är färdig med att spara. Du gillar den sporten, inte jag.
Hur ska du klara dig då? Erik såg förfärad ut.
Jag klarar mig nog. Skaffa lägenhet, klä mig och barnen, äta mat som har ett bäst före-datum längre än tre dagar. Min lön är lika hög som din. Och viktigast av allt: jag slipper dina föreläsningar om el, gas och vatten. Jag tvättar när _jag_ vill, och lyser på dass om andan faller på. Jag ska köpa lyxtoapapper, alltid ha servetter på bordet och köpa vad jag vill på _ordinarie_ pris.
Men du kommer ju aldrig att spara något! Erik såg ut som om hon hotade svenska kronans stabilitet.
Och? Annika ryckte på axlarna. Jo, jag kanske sparar nåt litet. Dina underhållsbidrag för barnen till exempel. Fast nej det får vara ändå. Jag tänker leva! Helst från lön till lön. Och på helgerna får du och din mamma rå om barnen. Ser du vad ekonomiskt det blir för mig? Då tänker jag gå på teater, restaurang, och åka till havet på sommaren. Kanske Göteborgs skärgård, kanske Ystad, vi får se. Men en sak är säker: så fort du är ur mitt liv bestämmer jag mig för destination.
Det svartnade för Eriks ögon. Han kände paniken växa inte för Annika, inte för barnen, nej, utan för sig själv och sitt sparkonto. Hur _lite_ skulle han ha kvar efter underhåll, och när Annika drog iväg till Malmö eller Varberg med _hans_ pengar? Det var ju pengar rakt ner i Kattegatt!
Förresten, Erik, sa Annika, sparkontot du ältar om kommer vi dela på.
Va? Vadå dela på?
Hälften var, så klart. Vad har du lyckats samla ihop på oss på femton år? Rätt stor summa hoppas jag. Och den ska jag göra slut på. Jag tänker inte samla till livet jag tänker leva nu, Erik.
Erik öppnade munnen men inget kom ut. Katastrofen var för total.
Vet du vad min högsta dröm är, Erik? sa Annika. När min sista dag kommer, vill jag att det ska stå noll kronor på mitt konto. Då vet jag att jag levt på riktigt. Varenda krona på mig själv.
Två månader senare var skilsmässan klar.