Valborg hastade mot jobbet, men nådde knappt utanför porten förrän hon insåg att mobilen blivit kvar på köksbordet. Hon svor tyst för sig själv, vände om och steg in i hissen. Men mitt emellan sjunde och åttonde våningen skakade allting till och sen blev det tyst. Hissen stannade.
Valborg slog frustrerat på nödknappen och lutade pannan mot väggpanelen. Hon hörde fotsteg utanför; två röster närmade sig i trapphuset. Plötsligt kände hon igen den ena hennes make, Göran.
Min älskling, viskade han, röstlen och varm. Jag längtar efter dig varje minut, Elsa. Snart är vi tillsammans igen.
Elsa svarade lika ömt tillbaka: I kväll, som vanligt. Kom efter tio min man har nattpass hela veckan.
Valborg blev stel av chock. Hon försökte intala sig att hon misstagit sig, men när Elsa nämnde både Görans och hennes eget namn fanns ingen tvekan längre. Hennes Göran. Hennes grannar från åttan.
Samtalet fortsatte i några minuter. Göran tackade Elsa för stunder av lycka, för att hon gav honom mening. Valborg brände av skam och ilska. “Så är det alltså,” tänkte hon. “Hans kvällspromenader… nu vet jag vart de leder. Väldigt ‘frisk luft’, minsann…”
När hissreparatörerna efter en stund öppnade dörrarna hade Valborg redan en plan.
Senare, när kvällen knappt börjat slå över till natt och regnet öste ner mot Stockholmsgatorna, gjorde Göran sin vanliga sorti.
Valan, ropade han från hallen, jag går en sväng, bara en timme.
Det spöregnar ju! Kan du inte bara stå på balkongen och ta lite luft? försökte Valborg, med spelad omtänksamhet.
Nej… Jag behöver röra på mig, för hjärtats skull, svarade Göran och rafsade fram ett paraply.
Som du vill, men jag tycker det är en dålig idé just ikväll, sa Valborg kryptiskt.
Göran log avväpnande och försvann ut i regnet.
Halvtimmen senare var han tillbaka och nu bankade han på dörren, genomdränkt och barfota. Valborg lät kedjan vara på.
Var är paraplyet? Var är dina skor, jackan?
Några killar rånade mig, väste Göran. De tog allt, till och med skorna! Låt mig komma in, det är jättekallt.
Ditt bagage står vid soprummet, svarade Valborg iskallt. Hälsa Elsa från åttan.
Hon smällde igen dörren och satte sig framför TV:n. “Tur att barnen flyttat ut, så de slapp se sin fars skam”, tänkte hon.
Göran rusade till soprummet, slet åt sig väskan och bytte om. Med mobilen i Elsas lägenhet och fötter fortfarande våta, bestämde han sig för att ta taxi hem till sin mamma. Men när han skulle åka kom han på att telefonen var kvar hos Elsa. Han återvände för att låna Valborgs, men hissen fastnade igen strömmen var avstängd i hela huset.
När elen äntligen återvände var klockan efter åtta och Valborg längesen på jobbet, och Göran hade fortfarande inga nycklar hem.
När han sedan traskade nerför trapphuset på nytt, stötte han på Elsa utanför hissen på åttonde våningen. Hon hade också sin resväska.
Har du min mobil? frågade Göran.
Ja, och dina saker också, svarade Elsa nervöst.
De klev tillsammans in i hissen, tysta och fyllda av skam. På gatan utanför väntade varsin taxi i nattmörkret som körde dem åt sina egna håll, i varsitt kapitel av ensamhet.
