Vilhelmina småsprang mot jobbet när hon plötsligt insåg att hon glömt mobilen hemma. Typiskt! Hon vände tvärt och klev in i hissen Som förstås fastnade, precis på åttonde våningen. Svenskt rekord i osis.
Och där satt hon nu, i sin lilla låda av rostfritt stål, när hon plötsligt hörde sin make, Gunnar, prata i korridoren utanför. Men inte med henne, utan med någon som uppenbarligen hette Majvor.
Min älskade Majvor, viskade Gunnar med sin allra mjukaste gotländska. Jag kan knappt vänta tills vi ses i kväll!
Ses efter tio, svarade Majvor med röst som grädde, när min man sticker iväg på nattpasset. Han jobbar natt hela veckan, så vi har fri lejd.
Vilhelmina gnuggade öronen, det måste vara fel på hissen nu hör hon syner också! Men så nämner Majvor Gunnars namn (och sitt eget, som en typisk svensk saligt skvallrig granne) och då föll polletten ner. Fantastiskt. Grannen från fyrtionde lägenheten.
Hissen hostade och stod tyst, medan kärleksförklaringarna utbyttes i full volym utanför. Gunnar tackade Milvor för allt fnitter och alla stulna stunder, sådant där bara svenska grannar från övre våningen lyckas säga utan att blygas. Efter ett tag tröttnade de väl på att vänta och tog trapporna, med Gunnar muttrande om varför hissen aldrig funkar när man verkligen har bråttom.
Vad han inte visste var att Vilhelmina i lugn och ro fått ihop hela händelsekedjan i huvudet: Jaså, så det är till Majvor på åttonde du springer när du går ut och tar luft. Då vet jag det.
När teknikerna till slut fixat den trilskande hissen hade Vilhelmina redan en plan.
Kvällen när Gunnar som vanligt skulle ta en kvällspromenad för hjärtats skull, försökte Vilhelmina hålla honom hemma.
Gunnar, det regnar ju ute!
Jag tar paraplyet! Frisk luft behöver jag ändå, sa han och buffade på sin bästa hurtiga motionsmin.
Men Gunnar, har du inte hört? Dåligt omen att promenera i regn idag
Du och dina skrockfulla funderingar. Vi ses om en timme, svarade Gunnar, redan på väg mot luften.
Han kom hem trettio minuter senare utan all sin ytterkläder.
Jag blev rånad! utropade han dramatiskt. Allt borta! Jackan, skorna, till och med paraplyet.
Vilhelmina öppnade dörren på glänt, med säkerhetskedjan för.
Dina grejer har jag packat ner, de står bredvid sopnedkastet. Hälsa Majvor från åttonde!
Men… vadå Majvor?
Vår väninna på våningen där hissen trilskas.
Vilhelmina stängde dörren och slog sig nöjd ner framför TV:n och På spåret. Tur att barnen var utflugna och slapp se hur deras far blev dumpad med soplukt i håret.
Gunnar susade skamset mot soprummet, hittade resväskan och halvt om halvt tiggde han en taxi till mamma. Men, håll i hatten, mobilen låg fortfarande hemma hos Majvor. Han traskade tillbaka till exfrugan för att fråga om hennes, och fastnade i hissen, på åttonde våningen, precis som Vilhelmina gjort tidigare.
Elavbrott. Förstås.
När strömmen återkom och Gunnar äntligen kravlade sig ur hissen, hade Vilhelmina redan gått till jobbet. Och han hade inga nycklar de låg förstås hos henne.
Nerför trapporna mötte han Majvor också med resväska och trött uppsyn.
Har du min mobil? pep Gunnar.
Ja. Och dina grejer, suckade Majvor uppgivet.
De delade hiss därefter ner till bottenplan för nu fungerade den förstås igen och beställde taxi. Till olika ändar av stan.
Så slutade den svenska vardagssåpan från åttonde våningen i ett klassiskt vädersträck. Tur det finns kaffe och bullar när livet trilskas.
