Valborg skyndade iväg under den marmorbleka himlen, på väg till jobbet i centrala Stockholm, när hon plötsligt mindes: mobilen låg kvar hemma, bland halvtomma kaffekoppar och vårljus på köksbordet. Hon stannade, vände om, och klev drömmande in i den gamla hissenhon som ofta gnällde på dess ryckiga färder och doft av metall.
Men på åttonde våningen stannade tiden, och hissdörrarna skakade och frös fast, som om någon höll dem med kyliga drömmar. I hissens lilla tennrum doftade det plötsligt av surströmming. Allt förvrängdes till ett egendomligt drömlandskap.
Valborg stod där och lät tankarna flyta iväg som röda små båtar på Mälaren. Då hörde hon en röst genom ventilationsgallret, tydligt bekant. Hennes man, Gunnarjo, det var hanpratade med en kvinna. Namnet Siri steg och sjönk likt någon mystisk nymf på Brunnsviken.
Älskade Siri, kurrade Gunnar med len röst. Tänk, vad jag längtar tills vi möts igen.
Ikväll blir det vi, svarade Siri, lika mjukt och drömlikt. Efter tio ser jag dig här på fjärde raden i månljuset.
Är din man fortfarande borta om natten? viskade Gunnar med längtan.
Han är på nattpass hela veckan, svarade Siri, medan vinden från Slussen smög in under dörren. Han går prick kvart i tio, kommer hem när solen kravlar sig upp.
Varför dröjer hissen så? suckade Gunnar nervöst, och trampade i takt med en osynlig polska.
Fyra vindlande minuter stod de där, oroliga, medan verkligheten krängde. De anade först inte att hissen var fast, men när insikten kom stegade de ned för trappan, dörr efter dörr, skuggor vridna av lampornas gula sken.
Under samtalet tackade Gunnar Siri för deras stunder av flykt och skimmer.
Först ville Valborg tro att det hela bara var grannarnas vanliga kvällssorl. Men då Siri sades Gunnars namn, och hennes eget, förstod hon att Gunnar svävade bort på andra moln med Siri från fjärde dörren, åttonde våningen.
Så där ja, snyggt jobbat, tänkte Valborg med en ironisk suck. Frisk luft på åttonde våningen… Nu vet jag allt om hans kvällspromenader och luft han andas. Jag ska nog se till att han får något att minnas, länge.
Efter ett tag dök två lokalvårdare upp och vevade upp hissdörrarna till det knastrande ljudet av gamla poplåtar på en radio. I Valborgs huvud grodde redan planer, märkliga och snåriga som barrskog.
Klockan närmade sig tio när Gunnar, i vanlig ordning, förkunnade:
Valle, jag tar en liten promenad, en timme vid vattnet.
Men Gunnar, det regnar ute, sa Valborg, drömmande.
Regn?
Kan du inte bara ställa dig på balkongen och andas lite?
Nej, jag måste röra mig. Hjärtat behöver det, du vet. På balkongen kommer man inte långt.
Men det ÖSER ju ner?
Tar ett paraply inget kan hindra mig.
Du gör förstås som du vill. Men idag är ingen vidare dag, Gunnar.
Du och dina skrock och föraningar! Jag är snart tillbaka.
Men redan efter en halvtimme var Gunnar tillbaka, barfota och med en tom blick.
Någon man hade ringt Siris sambo och berättat om otroheten, sa han. Grannskapets viskningar blev till storm.
Var är ditt paraply? Skorna? Kostymen? undrade Valborg, luckan på glänt, dörren på kedja.
Några pojkar rånade mig! Tog allt jackan, skorna, till och med min gamla snusdosa! Släpp in mig nu, det är kallt.
Dina saker ligger vid sopnedkastet. Hälsa Siri när du ses.
Vilken Siri?
Hon som bor på åttan.
Valborg stängde dörren och satte på TV:n. På skärmen dansade konstiga fiskar vals kring en blå sofa.
Tur att barnen är vuxna och flyttade ut, tänkte hon. Det här slapp de se.
Gunnar rusade till sopnedkastet och hittade en resväska kläderna låg där, vikta som för ett höstlov. Han tog sig ut ur trapphuset, såg sig om på det suddiga gatan och bestämde sig för att ta en taxi hem till sin mor på Kungsholmen.
Då kom han på: mobilen låg kvar hemma hos Siri. Han vände och skulle upp igen för att låna Valborgs telefon. Drömmen virvladehissen fastnade. Nu slogs elen ut i hela huset; allting låg i djupblått mörker.
Gunnar blev, liksom Valborg tidigare, instängd på åttonde våningen.
När ljuset till sist kom tillbaka, öppnades hissen och Valborg gick redan till jobbet, som om detta var den naturligaste sak i världen. Gunnar saknade nycklarna, för lägenheten stod i hennes namn.
När han sniglade nedför trapporna, genom den konstiga, nattliga tystnaden, mötte han Siri, även hon med väska retsam och nervös.
Har du min mobil? frågade han.
Ja, pep Siri, och nickade åt väskan. Och dina kläder med.
Skönt…
Sen steg de in i hissen ihop. Men taxiresor delade dem åt olika håll, som snöflingor drivna av vinden över Djurgårdsbrunnskanalen.
