Pratar du på allvar just nu? hörs rösten i luren, skarp av förtrogen irritation, nästan i ultraljud. Alva, hör du mig ens? Jag har ingenstans att lämna dem, och du har ju ledig!
Alva drar telefonen från örat, rycker på ansiktet och trycker luren tillbaka mot örat, suckar tungt. Fredagskvällen hon längtat efter hela den oändliga, uttömmande arbetsveckan börjar spricka i kanterna. Utanför piskar ett oktoberregn mot fönsterrutan, och på spisen bubblar en gryta med soppa som hon knåpar åt mest av vana än av lust.
Jag hör dig tydligt, svarar Alva lugnt men bestämt, medan hon rör i soppan med en träslev. Jag har redan sagt nej. Jag har en läkartid imorgon och planerar att sova ut. Det här är min enda lediga dag på två veckor, jag har rätt att ha den i lugn och ro.
Hon har bokat tid hos läkaren! fnys systersnärkan. Jag känner dina läkare. Det blir väl en massage eller naglar igen. Jag tänker inte gå på fest. Jag måste på ärenden, skriva papper på Skatteverket, där köerna är milslånga. Vart ska jag ta tvillingarna? De kommer väl slita sönder allt!
Precis, Freja. De sliter sönder allt. Om de sliter sönder en myndighet, föreställ dig vad som händer med min lägenhet som vi renoverade för en månad sedan, Alva stänger av spisen och sjunker trött på en pall. Patrik målade med en permanentpenna på de nya tapeterna i hallen förra gången. Du sade: Det är bara barn, det tvättas bort. Det tvättades inte bort. Vi fick lägga nya tapeter.
Åh, få mig ännu med de där tapeterna! skriar Freja. Jag bad om ursäkt! Dessutom lovade Sven att du skulle hjälpa till. Han är min bror, trots allt!
Alva blundar. Självklart. Sven. Den godhjärtade, odödliga Sven som aldrig kan säga ett bestämt nej till sin lillasyster. Freja utnyttjar honom perfekt, spelar på skuldkänslor och familjeband som på ett urklippt piano.
Sven lovade så slå dig ner med Sven, avbryter Alva. Men tänk på att han också är borta till kvällen imorgon, han ska till en bilverkstad, något med växellådan. Så om du tar med barnen får de sitta vid dörren.
Du du är bara självisk! skriker Freja och lägger på luren.
Alva lägger telefonen på bordet och gnider tinningarna. Tystnaden i köket känns bräcklig, osäker. Hon vet att detta samtal bara är början på en storm.
En halvtimme senare hörs nyckeln i låset. Sven kommer in, kastar av sig regnet, leende och rodnad av kylan.
Mmm, soppa! han pussar henne i kinden. Alva, varför så sur? Hände nåt på jobbet?
Alva häller tyst upp en skål, lägger på gräddfil och skär bröd. När Sven sätter sig och börjar äta, säger hon:
Din syster ringde.
Soppan stannar i mitten av hans mun. Han ler skyldigt, förstår genast.
Ah, Freja hon sa att hon måste iväg imorgon. Alva, kan du hålla barnen? Det är bara ett par timmar. Pojkarna är lite äldre nu, de är inte lika vilda. Sätt på barnprogram, ge dem surfplattan så är det lugnt.
Sven, Alva sätter sig mittemot honom, korsar armarna. Ett par timmar blir alltid en hel dag med Freja. Förra gången sa hon att hon skulle gå på en minut till affären och kom tillbaka sex timmar senare med drinkar och ny frisyr. Jag fick då rengöra katten från plastlera och rädda din skivsamling som tvillingarna ville spela frisbee med.
Hon överdrev den gången, men jag medger det, säger Sven och rycker på näsan. Men nu är det verkligen nödvändigt. Hon är ensam med dem, det är tungt för henne. Mamman ringde, bad om hjälp. Hon har högt blodtryck, kan inte ta hand om dem.
Och jag har inget blodtryck? Jag har nästan en nervticitet som ska börja gå, Alva höjer rösten. Jag är huvudbokförare, vår bokslutsperiod är på glänt. Jag kommer hem och faller ihop. Imorgon är min dag. Jag vill ligga i badet, läsa en bok och inte prata med någon. Jag har inte anlitat en barnvakt. Freja har en make, även om han är frånskild, alimonier och möjlighet att hyra en barnvakt i en timme. Varför ska vi bli den eviga räddningslinan?
Sven lägger ner skeden. Aptiten försvinner.
Alva, det är ju familj. Förstår du inte? Idag hjälper vi, imorgon får vi hjälp.
Vi? Alva ler bistert. När hjälpte vi senast? När vi flyttade och bad Freja hålla en katt en dag, sa hon att hon var allergisk. Hon hade ingen allergi, hon ville bara inte ha päls på soffan. När jag fick influensa och bad din mamma köpa medicin för jag var på tjänsteresa, sa hon att hon var rädd för att bli smittad. En enda riktning, Sven.
Sven sitter tyst, stirrar på tallriken. Han vet att Alva har rätt, men vanan att vara den goda sonen och brodern sitter fast i honom.
Okej, muttrar han. Jag pratar med henne. Jag säger att vi kan inte.
Alva nickar, utan att tro det. Resten av kvällen går i spänd tystnad. Sven skriver nåt på mobilen, rynkar pannan, suckar tungt, men tar ämnet inte upp igen.
Lördagsmorgonen börjar inte med fågelsång eller solens strålar, utan med ett envist, krävande ringande i porttelefonen. Alva, som just har vaknat och sträcker sig i sängen, tittar på klockan. Nio på morgonen.
Vem kan det vara? mumlar hon, fast hon redan vet svaret.
Sven, som har hoppat upp ur sängen, drar på sig sportbyxor i all hast.
Jag vet inte, säkert felnummer, mumlar han, undviker hennes blick.
Porttelefonen ringer igen, tjockt och irriterande. Sedan får hans mobil ett samtal.
Ja, Freja? han svarar, skuldbelastad, och ser på Alva. Vi hade ju avtalat Jag skrev till dig Freja, så här får du inte!
Ur luren hörs så höga skrik att Alva kan förstå varje ord, trots att hon ligger i sovrummet.
Jag vet inget! Jag är redan vid porten! Jag har en bokning, kan inte avbryta! Hämta dina barnbarn, var inte en snuttefilt! Jag ringer mamma nu, om du inte öppnar!
Sven ser förtvivlat på sin fru.
Alva hon är redan här. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte lämna dem ute på gatan.
I Alvas inre bryts någon tråd. Det tunna tålamodet som hållit deras familjeliv samman i åratal knakar. Hon reser sig tyst, går in i badrummet och stänger dörren med ett klick. Hon vrider på duschen på högsta nivå för att överskugga ljudet av Sven som i tofflor går mot porttelefonen och trycker på knappen.
Efter fem minuter rasar kaos i lägenheten. Fyra fötter trampar, barnens röster skär, någonting faller i hallen och ett skri hörs.
Farbror Sven, har du godis?
Var är katten? Vi vill ha katt!
Usch, vad luktar här? Jag vill inte ha gröt!
Alva står framför spegeln, smörjer ansiktet med kräm. Händerna darrar. Hon hör hur Freja i hallen ger snabba instruktioner:
Så, hämta dem klockan fem. Jag har lagt mat i deras låda, men kolla om du kan få Alva att göra pannkakor. Ge dem inte för mycket sötsaker, Patrik har allergi. Det är allt, jag måste gå, puss!
Dörren smäller igen. Freja försvinner, lämnar problemen vid tröskeln.
Alva kliver ur duschen klädd i jeans, tröja, lätt smink, en handväska över axeln. I hallen är det kaos. Tvillingarna, femåriga Patrik och Ebbe, har redan tömt skofacket och försöker nu sätta Alvas kängor på sina fötter. Sven springer runt dem med förvirrat uttryck.
Alva, vart är du? frågar han, när han ser sin fru.
Jag sade ju, svarar hon lugnt, trampar över de utspridda skorna. Jag har planer. Läkare, sedan promenad, kanske bio.
Vad menar du? Sven får stora ögon. Vad händer med mig? Vad med dem? Jag har en verkstadstid klockan elva! Jag kan inte flytta den, köerna är två veckor!
Det är dina problem, älskling, Alva tar av sig kappa. Och dina systers problem. Ni kan lösa det själva. Jag har sagt nej igår: Nej.
Alva, du kan inte göra så! protesterar Sven, panikslagen. Jag klarar dem inte ensam, och jag måste också fixa bilen! Sitt åt mig till lunchen!
Farbror Sven, jag är törstig! ropar en av tvillingarna, drar i hans byxa.
Och Ebbe har bitit mig! tjuter den andra.
Alva ser på kaoset, på maken som ser ut som om han precis skulle gå sönder, och känner en märklig lättnad. Medlidandet som alltid fått henne att stanna och städa andras röror försvinner.
Nycklarna till garaget ligger på byrån, om du bestämmer dig för att åka med dem, säger hon. Det finns ingen mat i kylskåpet, jag har inte lagat något. Beställ pizza. Jag kommer sent.
Hon öppnar dörren och slår igen, stänger ute skrik och gnäll.
Ute har regnet slutat, ett blekt höstsolsken sipprar fram. Alva andas djupt in i den fuktiga luften. Hon känner sig som en fånge som rymt från ett fängelse. Telefonen i väskan vibrerar. Det är svärmor, Nina.
Alva tvekar ett ögonblick, men sätter mobilen på ljudlös. Idag inga samtal.
Dagen går märkligt lugnt. Hon går till en manuell terapeut som rettar hennes rygg. Sen sitter hon länge på ett mysigt kafé, dricker en cappuccino med tjockt skum och läser en bok, utan att störas av rop om var är mina strumpor eller vad blir det till middag. Hon går på bio och tittar på en lättsam komedi, skrattar av hela hjärtat.
På vägen hem är det mörkt, omkring nio på kvällen. Hjärtat slår lite snabbare av oro hur är det med dem? Har de förstört lägenheten helt?
I lägenheten är det kusligt tyst. I hallen ligger fortfarande skor, på köksbordet en öppen pizzakartong och tomma läskflaskor. I vardagsrummet på soffan, omgiven av kuddar och leksaker, ligger Sven, tv:n på utan ljud.
Alva går in i sovrummet. Tvillingarna är borta. Freja har tydligen tagit med dem.
Hon byter om till pyjamas, brygger te och sätter sig i köket. Hon öppnar telefonen. Tjugo missade samtal från svärmor, fem från Freja, tio från Sven och en massa arga meddelanden i chatt.
Du är en självisk odjur! skriver Nina. Du lämnade din man i en sån här situation! Sven får högt blodtryck! Hur kunde du göra så mot släkt?
Tack för hjälpen, syster, retar Freja. Jag kom en timme tidigare på grund av dig, allt gick i lås. Jag hade inte väntat mig sådan förräderi.
Alva raderar meddelandena utan att svara.
Sven smyger in i köket, ser trött ut, håret rufsigt, mörka ringar under ögonen.
Det har hänt, mumlar han utan ilska men med besvikelse. Förstår du vad det här var?
Jag förstår, svarar Alva och tar en klunk te. Därför gick jag.
Gick du till verkstaden? frågar han.
Vilken verkstad! han viftar med handen, fyller ett glas vatten. Jag fick avboka. De gick alltefter åt mig. De slängde på en soffa, skrek, spillde Cola Förresten, fläcken måste tas bort. Jag försökte, men bara bredde ut den.
Alva ser på honom över sin kopp.
Så ser du. Föreställ dig om det hade varit mig. Jag skulle också ha känt mig utnyttjad.
Mamma ringde, Sven sätter sig mittemot, stirrar på bordet. Hon skrek att jag inte respekterar dem. Freja sa att hon inte vill ha sina ben i det här huset förrän du ber om ursäkt.
Jag? Be om ursäkt? Alva höjer på ögonbrynen. För vad? För att jag inte lät dem sitta på min hals? Sven, låt oss vara ärliga. Freja gick inte till Skatteverket. Skatteverket är stängt på lördagar efter lunch, och hon kom med barnen klockan nio och tänkte hämta dem klockan fem.
Hur vet du det? frågar Sven arg.
För att jag inte var för lat och kollade sociala medier. Din syster postade en story vid lunchtid från köpcentret. Hon var på shopping med kompisar, sen på ett café. Flickorna chillar, stod det i texten. Jag kan visa.
Sven blir röd i ansiktet.
Så på shopping? Hon sa att det handlade om papper Akuta
Alva tar fram telefonen, visar ett sparat skärmbild och räcker den till Sven. På bilden sitter en strålande Freja med ett glas i handen, omgiven av två vänner. Tiden markerad: tre timmar sedan.
Sven stirrar på skärmen. Hans käkar spänner sig.
Det är så, suckar han till slut. Jag hörde om den pressade ensamstående mamman och elaka tjänstemän.
Precis, svarar Alva och lägger ifrån sig telefonen. Jag kommer inte be om ursäkt. Och nästa gång din mamma eller syster rOch nästa gång din mamma eller syster ringer med krav, svarar jag bara att jag har min egen dag och låter dem stå utan svar.
