Johan gick hem från jobbet i den milda kvällen. Det var en bit att gå, men det var så fint väder – stilla och ljumt. På såna kvällar ångrade han inte att han inte hade bil. Han njöt av värmen och kände hur sommaren närmade sig.
Hela livet hade han bott med sina föräldrar i stadskärnan, van vid bråket och trängseln. Men nyligen hade han flyttat till en förort, ett lugnt område. Han kom hem och la sig nästan direkt för att kunna jobba nästa dag mitt i den livliga citybubblan.
Månen tittade in genom fönstret på natten, utan att några träd eller hus blockerade utsikten – han hade inte ens tjocka gardiner än. Han bodde på tolfte våningen i en nybyggd lägenhet med utsikt över ett fält och en avlägsen skogskant. De första nätterna vaknade han mitt i natten, stirrade på rummet i det blå månskenet och visste inte var han var. Sedan kom han ihåg, lugnade sig och somnade om.
***
För två år sedan hade han inte ens vetat att kommunala lägenheter fanns. Inte som förr i tiden, när tio familjer delade kök, men ändå – att bo med en främling och dela badrum var inte kul.
Johan hade växt upp i en vanlig familj, i en tvåa mitt i stan – höga tak, rymliga rum och en lång smal hall som övergick i ett litet kök. Mamman jobbade på dagis, pappan var busschaufför. De levde inget lyxliv, men de kunde åka på semester till solen ibland.
Allt kollapsade på en dag. Pappan bröt inga regler – han väntade på grönt ljus och började köra, accelererade lugnt. Plötsligt sprang en kvinna med en rullväska rakt ut framför bussen. Pappan bromsade, men en bil stannar inte på en sekund. Kvinnan flög som en boll, dog på väg till sjukhuset.
Hon var sen, visade det sig – hon skulle hinna ett tåg. Hennes svärson hade lovat köra henne till landet, men sedan ändrade han planerna. De bråkade, och hon, arg och frustrerad, rusade mot stationen. Hon trodde hon skulle hinna. Tåget väntar ju inte.
Samma svärson skrek i rätten att pappan var full och hade dödat hans kära svärmor, krävde straff. Jo, kvällen innan hade de firat en kollegas pension, druckit lite. Nästa morgon visade läkarundersökningen inga tecken på fylla. Pappan var ingen drinkare. Men plötsligt fanns det något konstigt i blodproverna.
För att inte dra in de andra chaufförerna sa pappan att han druckit på sin frus väninnas födelsedag. Han räddade alla – och själv hamnade han i fängelse. Mamma grät, orkade knappt. Pengarna blev ont om. En dagisfröken tjänar inte mycket. Johan sa att han skulle börja jobba direkt efter gymnasiet.
“Åh, så du vill göra lumpen? Som om jag inte har nog med pappa, nu ska du också riskera livet?” snyftade mamman.
För att lugna henne lovade Johan att plugga vidare. Strax innan studenten dog pappan av en hjärtinfarkt i fängelset. Johan höll sitt löfte och började på universitetet. Två år senare gifte mamma om sig och flyttade till sin nya man. Johan blev ensam kvar i deras lägenhet. Mamma betalade hyran och gav honom pengar, bara han pluggade. Hon hade råd – hennes nye man var ingen vanlig tjänsteman utan chef. Fast Johan glömde nästan direkt vad han jobbade med.
Studiekamraterna fick reda på att Johan hade en tom lägenhet och började direkt festa där. Värden var snäll – de fick sova över. Först tyckte han om det, men sedan tröttnade han på allt oväsen. Han vaknade ofta med främmande killar och tjejer i lägenheten.
Grannarna klagade hos mamman. Hon kom tidigt en morgon för att träffa sonen – och möttes av en naken tjej som lika gärna kunde ha gått förbi henne till badrummet utan en blink.
Naturligtvis blev det bråk. Mamma sparkade ut alla och hotade med att sluta ge honom pengar om han inte slutade med festerna.
I två veckor var det tyst i lägenheten. Sedan kom kompisarna – de ville fira en födelsedag. De var ganska lugna, men drack mycket.
Nästa morgon vaknade Johan inte ensam. Bredvid honom låg en naken tjej, täckt till midjan av ett täcke. Hon låg på magen, ansiktet mot väggen, och över kudden spretade rött hår. Den enda i gruppen med sådant hår var Linnea Berg.
Johan kröp försiktigt ur sängen för att inte väcka henne. Han mindes ingenting, men tänkte att om något hade hänt, skulle han knappast ha tagit på sig kalsonger efteråt.
Han gick genom lägenheten – inga fler gäster. Han duschade, kokade kaffe. Docken väckte Linnea som kom in i köket iklädd hans långa t-shirt, började fjanta och mumlade något dumt. Johan backade.
“Vad gör du? I natt sa du att du älskade mig,” sa Linnea sårat. “Ge mig kaffe.” Hon sträckte sig efter hans kopp.
“Sluta snacka skit,” sa Johan osäkert. “Inget hände mellan oss. Jag är ingen idiot, Anton skulle mörda mig om han fick reda på det.”
“Vi gjorde slut, visste du inte det? Tror du jag drack så mycket i går för skojs skull? Han hånglar med Emma från femte året, skitstövel.”
Efter att ha skickat in den snyftande Linnea i duschen, slängde han flaskorna, diskade och vädrade. Mamma kunde dyka upp när som helst.
De kom för sent till föreläsningen. Linnea ville gå på bio – “när vi ändå är här” – men Johan vägrade och gick till skolan. När killarna undrade var Linnea var, låtsades han vara förvånad: “Gick hon inte hem med er?”
Linnea pratade inte med honom på två veckor. Sedan kom hon fram och sa att hon var försenad. Johan spände sig, låtsades inte förstå.
“Jag är gravid, låtsas inte vara dum,” sa Linnea irriterat.
“Vad har jag med det att göra?” frågade Johan medan magen vände sig.
*Det hände alltså ändå*, tänkte han, erbjöd sig att hjälpa till med abort.
“Jag har negativ Rh-faktor. Jag kanske inte kan få barn efteråt,” snyftade Linnea.
“Kan det inte vara Antons?” hoppades Johan.
“Vi var försiktiga. Men den där kvällen var jag full, kunde inte tänka. Du kunde väl tagit ansvar? Vad ska jag göra?” grät Linnea mot hans bröst. Folk tittade.
Johan sa att han inte sprang ifrån ansvaret, men han var inte redo att bli pappa. Han skulle gifta sig med henne om det fick henne att sluta gråta. Linnea kysste honom på kinden. Nästa dag flyttade hon in från korridoren.
Mamma skrek att hon visste att det här skulle hända. Men oväntat nog backade hennes man upp Johan. Han var en schyst kille. De gifte sig efter sommarens tentOch så, mitt i allt kaos och ovisshet, fick Johan till slut den familjen han alltid saknat men aldrig vågat hoppas på.
