Vägen till ett nytt liv efter tuffa prövningar
Att kämpa sig igenom motgångar och hitta hoppet igen
Vid 45 års ålder kändes mitt liv som ett avsnitt av en dåligt skriven såpopera: min man lämnade mig, fick vår son på sin sida, och kvar stod jag ensam, utan någon att dela sorg eller glädje med. För att överhuvudtaget ha råd att köpa mat och betala hyran tog jag jobb som städare på den lokala skolan i Uppsala. Men stressen från skilsmässan och alla trassliga papper gjorde att jag knappt ens kunde minnas att byta dammsugarpåse och rätt som det var stod jag utan arbete.
Känslan av förlust av både familj, hem och inte minst självkänsla tryckte mig platt som ett knäckebröd mot trottoaren. Jag irrade runt i Uppsala, kände mig som en påse sopor i januarikvällen. En grå och regnig torsdag, just som jag snubblade omkring i tankarna och på trottoarstenarna, bländades jag plötsligt av helljuset från en bil med ett däckskrik som ekade över hela Vaksalagatan. Bilen stannade på ett hårstrå ifrån mina tår.
Ur bilen klev en lång man i arbetskläder och vänliga ögon. Han ropade genast: “Är du medveten om att du nästan blev platt som pannkaka?” Jag kunde bara nicka stumt. Han såg hur illa det var och erbjöd lugnt sin hjälp, och menade att det inte var läge att promenera soldat ensam på sådana här vägar.
Just då dök en äldre dam med tax upp och sa åt mannen att vara snällare: “Du, hon kanske behöver lite hjälp istället för utskällning.” Den kommentaren träffade mig mer än bilens närmande. Det blev faktiskt starten till en förändring.
Helena, en f.d. klasslärare och expert på alla former av livets karuseller, var volontär på ett härbärge och såg nog min hopplöshet lysa som en butiksskylt. Hon erbjöd mig ett vikariat. Där mötte jag Oskar pensionerad psykolog med hjärtat i rätta stället. Han började guida mig i sirapsdjupa samtal, gruppträffar och till och med lite akvarellmålning. Sakta insåg jag: andra kan vara pålitliga och mitt värde sitter inte i mitt förflutna eller i kvitton med minus på kontot.
Gruppträffar med kaffe i pappmugg blev min räddning. Jag lärde mig nya färdigheter, gick på konstterapi och övade på att andas med magen. Bit för bit kändes tillvaron inte lika hopplös det fanns ändå en vägledning i mörkret.
Vid samma tid började min son Linus också mjukna. Hans tonårskris och mammaskandal hade satt sina spår, men tack vare samtalsterapi och rak kommunikation landade vi i att felet inte låg på en enda sida. Vår relation blev sakta starkare och vi kunde faktiskt duskussa framtiden igen, utan att kasta surdegsbröd på varandra.
Efter några månader fick jag jobb på stadsbiblioteket. Där träffade jag kvinnor som också brottats med motgångar och så bytte vi historier och tips mellan hyllorna. Böcker, kaffe och nya väninnor blev min nya vardag.
I bibliotekets kavalkad av bokslukare stötte jag på Frida en energisk kvinnoaktivist som kämpade för de utsatta och såg mitt spirande självförtroende. Hon bjöd in mig att delta i hennes initiativ för kvinnor i kris.
“Det är viljan att förändra sig själv som är hemliga superkraften,” sa Frida, när vi satt och åt kanelbullar i pausrummet.
Med både nyfikenhet och blygsamhet började jag läsa in mig på psykologi och socialt arbete. Under en kurs träffade jag Maj-Britt, en kvinna med mycket livserfarenhet hon blev min musa och mentor. Hon lärde mig att våga sätta gränser och att förändring inte är lika läskigt som vädret i Malmö.
Samtidigt växte Linus upp. Vi började ta långa promenader, planera härliga helgutflykter och prata framtidsdrömmar. Vi upptäckte att det viktigaste i livet är föga förvånande faktiskt tillit och kärlek, även mellan dem som varit arga på varandra.
När jag kände mig stark nog började jag volontärarbeta på ett stödcentrum för barn från stökiga hemförhållanden. Uppenbarligen kunde min brokiga historia ge hopp till andra. Snart märkte jag att min berättelse inspirerade kvinnor i liknande svårigheter. Tillsammans med Frida och Maj-Britt skapade vi ett stödgäng, där vi gav råd, skrattade åt livets absurditeter och stöttade varandra över en kopp bryggkaffe.
Under en grå höstdag vände sig en ung man till mig, han drömde om att bli fritidsledare för barn i utanförskap. Jag kände igen den där lågan och började handleda honom det gav mig glädje och energi.
Energin återvände. Jag fick skriva artiklar, bli inbjuden på små konferenser om inkluderande arbete och berätta min historia om och om igen till glädje för andra i uppförsbacken. Det kändes som en rikedom varje gång jag fick betyget “tack” i mejlen istället för ett bankutdrag med oroande röda siffror.
Linus, som blivit vuxen på kortare tid än någon förälder riktigt är beredd på, började studera ekonomi i Lund, och vi blev plötsligt ett riktigt team utan att ens behöva lagsport.
Till slut blev samhällsengagemang och stöd till krisande unga kvinnor och ensamma mammor både min hobby och min passion. Jag höll workshops, delade med mig av erfarenheter, och såg rädslan smälta bort i deltagarnas ögon.
En dag blev jag inbjuden till ett stort arrangemang om jämlikhet och social rättvisa i Stockholm. Jag stod på scenen, berättade om mina erfarenheter och såg att publiken kände igen sig vilket gav en sorts inre glöd som ingen lön i världen kan matcha (inte ens 10 000 kronor på kontot).
På hemmafronten fortsatte Linus och jag att odla vår relation. Vi åkte på små resor, ibland bara till närmsta 4H-gård, ibland till Liseberg. Vi diskuterade framtiden och konstaterade att inget slår en god relation och möjligheten att hjälpa någon annan det är värt mer än alla kanelbullar på konditoriet.
Så småningom började jag skriva bloggposter, krönikor och små häften om att växa trots motgångar. Mina ord blev både tröst och inspiration för andra kvinnor, som kanske, precis som jag, någon gång fastnat i en vinterväg i Uppsala men ändå tagit sig framåt.
Slutsatsen? Även de värsta erfarenheter kan bli språngbrädor till något större, om vi vågar tro på förändringarna, ser vår styrka och vågar be om hjälp när det blåser motvind. Livet är fullt av oväntade insikter, nya vänskaper och hopp på riktigt oväntade platser.
Mitt liv är nu en pärlrad av lärdomar och upptäckter som gett mig styrka och glädje och jag är tacksam, inte trots mina svårigheter utan tack vare dem. Framför mig väntar fortfarande nya möjligheter, galna upptåg och många vänliga ansikten. Det handlar bara om att våga vara med i det svenska vardagsäventyret.
