Linnea tänkte inte stå ut längre. Hon förstod inte varför Markus hade blivit så här mot henne – hade han slutat älska henne? I kväll kom han hem sent igen och lade sig i vardagsrummet.
På morgonen när han kom ut för att äta frukost satte Linnea sig mittemot honom.
“Markus, kan du berätta vad som händer?”
“Vad är det som inte stämmer?”
Han drack sitt kaffe och undvek att möta hennes blick.
“Sedan pojkarna föddes har du förändrats.”
“Jag märker inget.”
“Markus, vi har levt som grannar i två år. Märker du det?”
“Lyssna nu, vad förväntar du dig? Det ligger leksaker överallt, det luktar gröt, barnen skriker… Tror du någon tycker det är trevligt?”
“Markus, det är ju dina barn!”
Han flög upp och gick av och an i köket.
“Vanliga fruar får ett vanligt barn. Något som sitter och leker i ett hörn och inte stör. Men du? Två på en gång! Mamma varnade mig, men jag lyssnade inte – såna som du kan bara skaffa barn!”
“Sån som jag? Vad menar du, Markus?”
“Sån utan mål i livet.”
“Men det var du som tvingade mig att hoppa av högskolan! Du ville att jag skulle ägna mig helt åt familjen!”
Linnea sjönk ner på stolen. Efter en paus tillade hon:
“Jag tror vi måste skilja oss.”
Han tänkte efter och svarade:
“Gärna för mig. Bara jag slipper underhåll. Jag ger dig pengar själv.”
Han vände sig om och lämnade köket. Hon borde gråta, men då hördes larm från barnrummet. Tvillingarna vaknade och krävde hennes uppmärksamhet.
En vecka senare packade hon sina saker, tog med sig pojkarna och gick. Hon hade ett stort rum i en kommunal lägenhet, ärvt efter farmor.
Hyresgästerna var nya, så Linnea bestämde sig för att presentera sig. På ena sidan bodde en sur men inte gammal man, på den andra en färgstark tant i sextioårsåldern. Först knackade hon på hos mannen.
“Hej! Jag är din nya granne. Tänkte bjuda på tårta om du vill dricka te i köket.”
Hon log brett. Mannen mönstrade henne, grymtade sedan:
“Jag äter inte sött.” Dörren slogs igen mitt framför henne.
Linnea ryckte på axlarna och gick till Birgitta. Tanten tackade ja – men bara för att hålla ett tal.
“Så här ligger det till: Jag vilar på dagarna eftersom jag ser på serier på kvällen. Förvänta er inte att jag tolererar era ungars skrik. Och se till att de inte springer i korridoren! Inget fikande, inga kladdiga händer, inget som går sönder!”
Hon pratade långt medan Linnea tänkte med tungt hjärta att livet här skulle bli tufft.
Hon skickade pojkarna till förskolan och tog jobb som barnskötare där. Perfekt – hon var klar när Oskar och Viktor skulle hämtas. Lönen var minimal, men Markus hade lovat hjälpa till.
De tre första månaderna efter skilsmässan skickade han faktiskt pengar. Men efteråt? Ingenting. Hon hade inte kunnat betala hyran på två månader.
Förhållandet till Birgitta blev värre för varje dag. En kväll när Linnea matade pojkarna på köket kom grannen insvepande i sidenmorgonrock.
“Älskling, har du löst dina ekonomiska bekymmer? Det vore synd om vi alla skulle drabbas.”
Linnea suckade:
“Inte än. I morgon åker jag till min exmake – han verkar ha glömt bort sina barn.”
Birgitta gick fram till bordet.
“Ni matar dem bara makaroner… Vet du att du är en dålig mor?”
“Jag är en bra mor! Och du borde hålla din näsa borta från saker som inte angår dig, annars kan du få den avbruten!”
Då började det. Birgitta tjöt så att öronen värjde sig. Grannen från andra sidan, Johan, dök upp. Han lyssnade på tantens förbannelser ett tag, vände sig om och försvann in i sitt rum. När han kom ut igen slängde han sedlar på bordet.
“Håll käften. Här är pengar till hyran.”
Birgitta tystnade, men väste åt Linnea när Johan gick:
“Du kommer att ångra det här.”
Linnea ignorerade de orden. Vilket misstag.
Nästa dag åkte hon till Markus. Han lyssnade och sa:
“Det är tufft nu. Jag har inga pengar.”
“Markus, skämtar du? Barnen måste äta.”
“Matar du dem då? Jag förhindrar dig inte.”
“Jag kommer att kräva underhåll.”
“Gör det. Min officiella lön är så låg att du får droppar. Och besvära mig inte mer!”
På väg hem grät hon. En vecka kvar till löning, och nästan inga pengar. Men hemma väntade en överraskning – en polis. Birgitta hade anmält henne. Hon påstod att Linnea hotat hennes liv och att barnen var svältande och försummade.
Polisen pratade i en timme och avslutade med:
“Jag måste rapportera till socialen.”
“Vad ska ni rapportera? Jag har inte gjort något fel.”
“Det är rutin. Vi måste följa upp anmälan.”
På kvällen dök Birgitta upp igen.
“Så här är det: Om era ungar stör mig igen, går jag direkt till socialen!”
“Vad gör du? De är barn! De kan inte sitta still hela dagen!”
“Älskling, om ni gav dem ordentlig mat skulle de sova, inte springa!”
När hon gick stirrade pojkarna skräckslaget på sin mor.
“Ät nu, mina guldklimpar. Tant skämtar, hon är snäll egentligen.”
Hon vände sig mot spisen för att torka tårarna och märkte inte att Johan kommit in. Han bar på en enorm kasse. Utan ett ord fyllde han hennes kylskåp.
“Johan, det där är min kylskåp.”
Han svarade inte. När han gick visste hon inte vad hon skulle säga.
Efter lönen knackade hon på hans dörr. Han öppnade genast, lika butter som alltid.
“Johan, jag vill betala tillbaka för maten. Här är tvåtusen, jag ger dig resten sen.”
“Gå, jag vill inte ha något.”
Dörren stängdes. Innan hon hann reagera hördes skrik från köket. Pojkarna stod livrädda medan Birgitta pekade på en tepöl.
“Luffare! Vem blir ni med sådan uppfostran?”
Linnea skickade iväg barnen, torkade golvet och gick in till sig. Hon visste inte hur hon skulle orka. Pojkarna satt tysta på sängen. Hon satte sig bredvid.
“Är ni ledsna? Vi får hålla ut lite till. Jag ska fixa något så vi kan flytta.”
De kramade henne hårt.
Nästa kväll ringde det på dörren. Linnea öppnade – två främmande kvinnor, en polis och en man stod där.
“Godkväll, söker ni mig?”
“Linnea Sofia Bergman?”
“Ja.”
“Vi är från socialen.”
“Socialen? Varför?”
De gHon såg Johan stå bakom dem med sammanbiten min och förstod att han, trots allt, hade kämpat för hennes familj lika hårt som om den vore hans egen.
