“Vadå inte ta hand om min sons barn? – svärmor kunde inte hålla sig. – För det första, jag rynkar inte på näsan åt Igor. Vill påminna om att det är jag, som en ordentlig hustru och mamma, som efter jobbet tar ett extra pass med matlagning, tvätt och städning här hemma. Jag kan hjälpa till och ge råd, men tänker inte ta på mig hela ansvaret som förälder. – Vadå, du tänker inte det? Är du sån, falsk alltså? – Men snälla, Rita! Vem vill jobba gratis? – Precis som väntat satt Svetlana på klassträffen och pratade och dömde alla omkring sig. Men de tiderna är förbi när Rita inte hade något att svara med. Nu var hon snabb i käften och släppte inte chansen att sätta den käftiga Svetlana på plats. – Bara för att du oroar dig för pengar betyder det inte att alla andra gör det. Jag ärverde två lägenheter i Stockholm av pappa, den ena bodde vi i före mina föräldrars skilsmässa och den andra fick han av mormor och morfar och den har jag nu. Hyrespriserna där är inte som här, så jag klarar mig gott och kan välja jobb som jag vill. Du slutade väl som läkare och började i butik just för lönen? Det här skulle egentligen varit en hemlighet, men om Svetlana ville hålla något hemligt kanske hon inte skulle kallat Rita ’dum’ inför alla. Det gick som det gick – Svetlana stormade ut ur restaurangen i tårar och de andra vännerna gav henne inga sympatier. Efter klassträffen rullade allt på och Rita märkte snart att någon höll ett extra öga på henne – men det visade sig bara vara inbillning. En vecka senare träffade hon av en slump charmige Max på parkeringen, där han råkat parkera in hennes bil. Han bad så vänligt om ursäkt att hon föll för honom direkt. Max son Igor, från ett tidigare äktenskap, hade särskilda behov men tack vare Ritas yrkeskunskap hittade de snabbt kontakt. Det dröjde inte länge innan Rita flyttade in hos Max och Igor. Till en början var alla nöjda, men snart började små tjänster kring Igor smyga sig på – och blev allt mer påträngande. Rita påminde Max om att Igor är hans ansvar. Hon var villig att hjälpa till, men inte ta över helt. Strax före bröllopet blev det tydligt att Max och hans mamma räknade med att Rita skulle sköta all rehabilitering för Igor. – Stopp, stopp, stopp! Vi hade en deal, Max. Din son, ditt ansvar! – Är det meningen att du ska fortsätta rynka på näsan åt Igor även efter bröllopet? frågade svärmor surt. – Jag vill bara påminna – det är jag som sköter andra skiftet här hemma, men att ta på mig ansvaret för rehabiliteringen är inte aktuellt. Det är ditt barn, Max. Då släppte Max bomben: – Tror du verkligen jag ville vara ihop med dig för din skull? Utan Igor och ditt jobb hade jag aldrig gett dig en chans… – Jaha, då får du leta vidare, svarade Rita och drog av sig ringen. Svärmor ilsknade till: – En vanlig man vill inte ha en grå mus med hopplöst jobb och utan pengar! – Fast jag har två lägenheter i Stockholm, så pengar finns – log Rita och gick därifrån. Efter alla försök att få henne tillbaka satt Rita mest och skrattade med sina gamla klasskamrater åt situationen. Hon hoppas att en dag träffa någon som älskar henne för den hon är, inte för pengar eller jobb. Tills dess räcker jobbet, vännerna och kanske en katt som sällskap – den kan åtminstone uppfostras, till skillnad från vissa män.”

Hur kan du säga att du inte tänker ta hand om min sons barn? utbrast svärmor upprört.

För det första, jag vänder minsann inte ryggen åt Erik. Jag vill bara påminna om att det faktiskt är jag som, efter jobbet som en ordentlig hustru och mamma, sliter vidare med matlagning, tvätt och städning här hemma. Jag kan absolut hjälpa till och komma med råd, men att påta mig hela föräldraansvaret, det tänker jag inte göra.

Vadå, menar du att du inte ska? Är det sån du är, hycklare?

Ja, du, Lena. Vem vill egentligen ha ett jobb där man inte ens får betalt? Som väntat satt Cecilia där på klassåterträffen och kunde inte låta bli att tycka och prata illa om allt och alla.

Men de tiderna då Lena stod mållös var förbi. Nu var det sällan hon blev svarslös, och den här gången lät hon inte Cecilia komma undan.

Att du oroar dig över pengar betyder inte att andra har samma bekymmer, svarade Lena med en likgiltig axelryckning. Pappa lämnade efter sig två lägenheter i Stockholm till mig.

Den ena bodde vi i innan mamma och han skilde sig, och den andra ärvde han från mormor och morfar, och den hamnade till slut hos mig.

Du kan ju gissa hyran där nog räcker det både till livet och många trevliga ting. Jag behöver inte ta första bästa jobb bara för lönen.

Det var väl därför du bytte från att vara läkare till att jobba i butik?

Det där var faktiskt en hemlighet. Lena hade lovat att inte yppa det för någon.

Men då skulle Cecilia kanske tänka efter innan hon kallade Lena för idiot mitt bland folk.

Hade hon verkligen väntat sig att Lena skulle svälja sådant? Om någon är idiot här, var det knappast Lena.

Säljer du alltså, på allvar?

Du sa ju att du skulle hålla tyst! kvittrade Cecilia och for iväg mot utgången, gråtfärdig, med väskan under armen.

Det var henne väl förtjänt, mumlade Andreas efter en stunds tystnad.

Ja, verkligen. Vem bjöd ens in henne? la Tanja till.

Det var jag som samlade alla, sa klassens gamla ordförande Anna urskuldande. Visst, Cecilia var inte den gladaste under skoltiden, men folk kan väl ändras? Åtminstone några gör det.

Fast inte alltid, ryckte Lena på axlarna.

Alla skrattade, och efter det gled samtalet över på Lenas jobb. Frågorna var nyfikna, men saknade elakheter och fördomar.

De flesta har aldrig stött på hennes yrke och man skulle ju inte önska ens sin ovän att behöva det och därför omgavs hennes arbete av myter.

Så Lena berättade, tålmodigt:

Varför behandla dem, när det ändå inte spelar någon roll? undrade en gammal klasskamrat.

Vem har sagt att det inte gör det? Se här jag har en pojke, fem år. Under förlossningen blev det komplikationer och dålig syresättning, vilket lett till att han är försenad i sin utveckling.

Prognosen är ändå god han började prata närmare tre års ålder, och idag får föräldrarna gå med honom till talpedagog och neurolog. Men han lär förmodligen kunna börja i vanlig klass i skolan och klara sig galant.

Hade ingen brytt sig, så hade det kunnat sluta helt annorlunda.

Så du struntar i att jaga kronor, och sysslar med något samhällsnyttigt i stället, sammanfattade Viktor.

Sedan gled samtalet vidare till andras familjer och liv.

Plötsligt fick Lena för sig att någon stirrade på henne. Hon avfärdade det som en känsla av paranoia men senare samma kväll tyckte hon återigen att någon följde hennes rörelser.

Hon vände sig försiktigt, men ingen verkade bekymra sig om henne. Hon slog ifrån sig tankarna och fortsatte att prata med vänner, och glömde till slut hela saken.

En vecka gick sedan klassåterträffen.

Tidigt en morgon, när Lena skulle köra till jobbet från parkeringen utanför sitt hus, såg hon att hennes bil var inparkerad.

Hon ringde numret som stod i rutan på den främmande bilen och fick genast en kaskad av ursäkter och löften om att bilen skulle flyttas omgående.

Ursäkta så mycket, sa en leende ung man när han kom ner, jag hade ärende men det var helt omöjligt att hitta parkering. Jag heter förresten Oskar.

Lena, svarade hon. Det var något väldigt vinnande över Oskar.

Han hade ett vänligt sätt, var prydligt klädd och luktade gott Lena kände sig direkt dragen till honom och tackade ja när han frågade om de inte kunde ses någon gång.

Sen blev det en till dejt, och om tre månader kunde Lena inte längre föreställa sig livet utan Oskar.

Särskilt inte när Oskars mamma och hans son från första äktenskapet tog emot Lena som en i familjen.

Sonen, Erik, hade särskilda behov, men Lena fann med sin yrkesvana genast kontakt med pojken.

Hon föreslog till och med, på Oskars begäran, några nya metoder som kunde hjälpa honom att stärka relationen till sin son och underlätta hans utveckling.

Mot slutet av första året flyttade Lena hem till Oskar och Erik.

Hennes egen etta hyrde hon ut via samma mäklare som skötte de andra Stockholmslägenheterna, medan hon själv flyttade in till sin blivande make och bonusson.

Det var då de första orosmolnen anades.

Det började smått “kan du hjälpa Erik att klä på sig”, “kan du sitta med honom i en halvtimme medan jag går till affären”.

Det var överkomligt, eftersom Lena och Erik hade god kontakt, och det var inget annat som pockade på för henne just då.

Men med tiden blev önskemålen mer kravfyllda.

Lena tvingades ta ett samtal med Oskar om att ansvaret för Erik främst låg på honom som pappa.

Och, även om Lena gärna ville hjälpa till så långt hon orkade och hann, så tänkte hon inte axla mer än en liten del av ansvaret, eftersom Erik var Oskars barn, och Lena redan hade fullt upp med liknande saker på jobbet.

Oskar verkade inne på samma linje, men strax innan bröllopet började samtalet om pojkens rehabilitering. Oskar och hans mamma pratade knappast med Lena, de berättade om program och planer på ett sätt som förutsatte att Lena skulle göra det mesta på sin fritid.

Hörrni, vänta nu, sa Lena bestämt. Du och jag, Oskar, har ju kommit överens om att Erik är ditt ansvar.

Jag ber dig inte åka och städa hos min mamma, eller renovera hennes hus jag löser hennes problem själv, när jag kan och orkar.

Du kan inte jämföra, fnös blivande svärmor. En vuxen kvinna är en sak, men ett barn är ändå ett barn.

Eller tror du att du ska fortsätta vara lika ointresserad av Erik efter bröllopet?

Jag är inte ointresserad av Erik. Men det är jag som, efter mitt eget jobb, dag ut och dag in, står för en andra arbetsdag här hemma. Och nu pratas det dessutom som att jag ska ta över hans rehabilitering också. Men det är Oskars ansvar.

Jag kan hjälpa till och visa vägen, men inte axla allt ansvar. Så är det bara.

Hur kan du säga så? Vilket hyckleri! Dina fina tal om jobbet inför dina vänner men när det verkligen gäller och gäller ett barn så försvinner du!

Vad pratar ni om? undrade Lena.

Plötsligt mindes hon att Oskars mamma extraknäckte som diskare på just den restaurangen där klassåterträffen hölls.

Två och två föll på plats.

Jaha, så ni har planerat allt för att lasta över er son på mig som är specialpedagog?

Och du trodde jag på allvar var intresserad av någon som du? snäste Oskar plötsligt. Hade det inte varit för Erik och ditt jobb hade jag aldrig sett åt dig…

Då slipper du nu, sa Lena och drog av sig ringen. Hon slängde den mot sin före detta fästman.

Du kommer ångra dig, hotade Oskar och hans mamma. Riktig man vill inte ha en grå liten mus utan framtid och utan pengar!

Jag har två lägenheter i Stockholm pengar saknas inte, kontrade Lena.

Och när hon såg minen på mor och son gick hon och packade sina saker.

Försöket till försoning kom snabbt. Oskar öste på med löften om att själv ordna med Erik och aldrig mer tala så till henne. Men Lena, som inte var dum, trodde inte ett ögonblick på orden. Hon skrattade lite för sig själv åt det hela det var nog snarare Oskar som tappade nåt, och inte Lena, som skulle sörja.

På nästa träff med vännerna skrattade de gott åt alltihop. Och Lena ja, hon närde ändå ett hopp om att någon gång hitta en person som tyckte om henne för hennes skull, inte för pengar eller kompetens, utan för den vänskap och själ hon bar på.

Tills dess räckte jobbet och vännerna. Och kanske skulle hon skaffa sig en katt för de går åtminstone att uppfostra, till skillnad från vissa karlar.