Vad då? Är jag gammal nu? Kraftlös? mammas röst lät skälvande av förtrytelse. Jag är fortfarande full av energi!
Lovisa! Lill-Lovisa! Hur många gånger ska jag behöva ropa på dig?! mammas röst ekade genom hela lägenheten, trängde igenom den stängda dörren till barnkammaren där Lovisa försökte få den treårige Alvin att somna.
Mamma, vänta fem minuter! Alvin håller på att somna! svarade hon medan hon lugnande strök pojken över ryggen.
Fem minuter?! Jag mår dåligt! Blodtrycket är högt! Du lovade att hämta mina tabletter! i mammas röst hördes de välbekanta hysteriska tonerna.
Lovisa suckade. Alvin hade nästan somnat men öppnade nu ögonen igen och tittade oroligt på sin mamma.
Mamma, gråter mormor? viskade han.
Nej, älskling, hon gråter inte. Sov nu, sov Lovisa kysste honom på pannan, men inombords knöt det sig. Mamma grät inte hon skrek. Och det var ännu värre.
Birgitta Andersson satt i köket med handen dramatiskt tryckt mot bröstet och andades tungt. När hon såg sin dotter skakade hon på huvudet.
Ser du vad du har gjort! Hjärtat bultar, huvudet snurrar! Och du sitter där med Alvin! Jag sa ju mina tabletter först, sedan kan du lägga barnen!
Mamma, så kan du väl inte säga? Han höll på att somna, man kan inte avbryta det. Alvin skulle bara vrida sig hela natten, Lovisa hämtade tabletterna ur medicinskåpet och hällde upp ett glas vatten.
Ska jag dö då, eller? Birgitta vände sig bort. Förr i tiden sprang du genast när jag behövde hjälp. Men nu Nu är din familj viktigare än din egen mor!
Lovisa räckte över tabletterna under tystnad. Ja, förr i tiden sprang hon verkligen vid första rop. Då lät mammas röst som en riktig förfrågan: »Lill-Lovisa, kan du snälla hämta min medicin?« Nu var det en order: »Lovisa! Ge mig tabletterna nu!«
Mamma, ta tabletten och vila lite. Du kommer att må bättre, sa Lovisa stilla.
Vila! Det är lätt för dig att säga! Vem ska laga middag? Vem ska hjälpa Alvin att klä sig till förskolan i morgon? Birgitta började räkna upp alla sina sysslor, och rösten blev argare för varje ord. Jag är ingen tjänare här! Jag offrar min hälsa för er skull, och ni
Mamma, ingen tvingar dig att laga mat. Jag kan göra det själv, avbröt Lovisa.
Jaså! Och när tänker du laga mat? Efter klockan nio! Alvin sitter hungrig, och när Erik kommer hem vill han också äta. Nej, jag kan inte se på det!
Lovisa satte sig mittemot sin mor. De hade bott tillsammans i två år, sedan Alvin föddes. Då fick Birgitta flytta in från sin etta för att hjälpa till. Och i början var det verkligen hjälp. Birgitta tog gladeligen hand om Alvin, lagade mat och städade. Lovisa kunde arbeta med lugn i hjärtat allt var under kontroll hemma.
Men något förändrades. Mammas erbjudanden blev tvång. Och hennes förfrågningar blev krav.
Vet du vad, mamma, började Lovisa försiktigt, vi kanske kan hitta en bra barnsköterska åt Alvin? Du blir trött, stressad
En barnsköterska?! Birgitta hoppade nästan på stolen. En främmande kvinna med mitt barnbarn? Har du tappat förståndet? Vem kan ta hand om honom bättre än jag?
Mamma, jag säger inte att någon gör det sämre. Men du
Vad då? Är jag gammal? Oförmögen? mammas röst darrade av ilska. Jag är fortfarande pigg! Jag kan ta hand om tio barnbarn till! Jag behöver bara lite förståelse! Inte det här!
I hallen hördes steg det var Erik som kom hem från jobbet. Lovisa andades ut någon som kunde lugna ner stämningen.
Hej, mina kära! ropade Erik glatt medan han hängde av sig jackan. Hur är läget? Sover Alvin?
Han sover, svarade Lovisa kort.
Där är svärsonen! Birgittas ton förändrades genast till vänlig. Erik, är du hungrig? Jag har lagat köttbullar och potatismos. Sätt dig!
Erik såg förvånat på Lovisa, sedan på sin svärmor. Han förstod direkt något obehagligt hade hänt igen.
Tack, Birgitta. Men vad har hänt? Lovisa verkar upprörd.
Åh, inget särskilt, suckade Birgitta. Jag bad bara om min medicin, men dottern tyckte att barnbarnet var viktigare. Men strunt samma. Erik, berätta om jobbet istället!
Lovisa dukade bordet under tystnad. Så här var det alltid när Erik var hemma blev mamma snäll och förstående. Men när de var ensamma var hon en annan människa.
Under middagen berättade Birgitta om sin dag hon hade varit ute med Alvin, lagat mat, tvättat. Och i varje ord låg det: »Ser du hur mycket jag gör för er?«
Mamma blir väldigt trött, sa Lovisa lågt. Kanske vi verkligen borde skaffa en barnsköterska?
Erik nickade fundersamt:
Vet du vad, det kanske inte är en dum idé. Birgitta, du gör så mycket för oss. Kanske är det dags att du får vila lite, göra något för dig själv?
För mig själv? Birgittas ögon smalnade. Vad ska jag göra då? Mitt jobb är Alvin. Mitt liv har mening när jag hjälper er. Vill ni att jag ska sitta ensam i min lilla lägenhet och titta på tv?
Varför ensam? Erik försökte hålla tonen mjuk. Du kan träffa vänner, gå på teater, åka till stugan
Vänner Birgitta skrattade bittert. Vilka vänner? Alla är sjuka eller har egna barnbarn. Och teater Med vadå för pengar? Min pension räcker knappt till en biljett!
Lovisa insåg att samtalet gick åt fel håll. Mamma började tycka synd om sig själv, och det betydde att tårarna och anklagelserna snart skulle komma.
Mamma, det handlar inte om pengar. Om du vill gå på teater köper vi gärna biljetter.
Jag behöver inte era almosor! fräste Birgitta. Jag har arbetat hela mitt liv! Jag har förtjänat min pension! Men jag tycker att det är min plikt att hjälpa min familj. Och er plikt är att uppskatta det!
Vi uppskattar det, sa Lovisa trött.
Nej, det gör ni inte! Birgitta slog näven i bordet. Om ni gjorde det skulle ni inte föreslå en barnsköterska! Ni får mig att känna mig överflödig!
Erik försökte lugna ner hen
