Vad spelar det för roll vem som tog hand om mormor! Lägenheten ska enligt lagen vara min! – min mamma grälar med mig. Min egen mamma hotar att stämma mig. Varför? För att mormors lägenhet inte tillföll henne, och inte ens mig, utan min dotter. Min mamma tycker att det är fruktansvärt orättvist. Hon anser att mormors lägenhet borde ha tillfallit henne. Men min mormor bestämde annorlunda. Varför? Förmodligen för att jag och min man bodde hos henne och tog hand om henne de senaste fem åren. Min mamma är typiskt egoistisk. Hennes egna intressen och önskningar har alltid varit viktigare än andras. Mamma har varit gift tre gånger, men har bara två barn: mig och min yngre syster. Jag och min syster har alltid haft en bra relation. Men med mamma – inte lika mycket. Jag minns inte ens min pappa. Han skilde sig från mamma när jag var bara två år. Till jag var sex bodde vi – mamma och jag – hos mormor. Jag tyckte av någon anledning mormor var väldigt sträng. Kanske för att mamma alltid grät. Först när jag blev vuxen förstod jag att min mormor var en fantastisk person. Hon ville bara få ordning på sin dotter. Efter det gifte sig min mamma igen och vi flyttade ihop med min styvpappa. Där föddes min syster. Mamma bodde med honom i sju år, sedan blev det ännu en skilsmässa. Den gången flyttade vi inte tillbaka till mormor. Styvfar åkte till jobbet och lät oss bo kvar i hans lägenhet. Tre år senare gifte sig mamma med ännu en man. Vi flyttade in hos honom. Självklart var han inte glad över att hans nya fru hade barn. Men han gjorde oss aldrig illa. Han bara ignorerade oss. Och det gjorde mamma med. Hon var helt besatt av sin nya man. Jämt var hon svartsjuk och gjorde scener med krossade glas och tallrikar. En gång i månaden började mamma packa. Men varje gång övertalade hennes man henne att stanna. Jag och min syster vande oss vid dramat och slutade bry oss. Jag tog hand om min lillasyster – för mamma hade aldrig tid. Tur att vi hade våra mormödrar. De hjälpte oss mycket. Sedan flyttade jag till studentkorridor, och min syster bodde hos mormor. Vår pappa fanns alltid där för henne. Men mamma ringde oss bara vid högtider. Jag accepterade mamma som hon var. Vande mig vid att hon inte brydde sig om oss. Men inte min syster. Hon var alltid sårad. Särskilt när mamma inte ens kom till hennes skolavslutning. Vi växte upp. Systern gifte sig och flyttade med sin man till en annan stad. Jag och min pojkvän hade varit ihop länge, men gifte oss inte. Vi hyrde en lägenhet ihop. Jag brukade ofta hälsa på mormor. Vi stod varandra väldigt nära, men jag försökte ändå att inte störa henne. Sen blev mormor sjuk och hamnade på sjukhus. Där sa de att hon behövde bra omsorg. Så jag började besöka henne varje dag. Tog med matvaror, lagade mat, städade och pratade med mormor. Viktigast av allt – jag såg till att hon fick sina läkemedel i tid. Så här fortsatte det i sex månader. Ibland följde pojkvännen med. Han brukade hjälpa till, fixa saker och städa. Mormor föreslog till slut att vi kunde flytta in till henne så vi kunde spara pengar till en egen lägenhet. Vi tackade ja direkt. Jag och mormor kom jättebra överens och hon tyckte mycket om min pojkvän. Vi flyttade in – och sex månader senare blev jag gravid. Det var självklart att vi skulle behålla barnet. Mormor var jätteglad över att bli gammelmormor. Vi hade ett litet bröllop och gick ut med närmaste familjen på café. Men mamma kom inte ens. Hon gratulerade mig inte ens på telefon. När min dotter var två månader gammal föll mormor och bröt benet. Det var jättetufft att ta hand om både mormor och en liten bebis. Jag ringde mamma och bad om hjälp – men hon sa att hon mådde dåligt och skulle komma senare. Hon höll aldrig det löftet. Sex månader efteråt fick mormor en stroke. Hon blev helt sängliggande. Det var jättetungt att ta hand om henne. Utan min man vet jag inte hur jag hade orkat. Till slut blev hon bättre, kunde prata, gå och äta igen. Efter stroken levde hon ytterligare två och ett halvt år. Hon hann se sitt barnbarnsbarn börja springa. Sen somnade mormor in – tyst och stilla. För oss var hennes död en tung chock. Vi älskade mormor och saknar henne mycket. Mamma kom bara på begravningen. En månad senare dök hon upp för att försöka vräka oss och ta lägenheten. Hon var så säker på att den skulle tillfalla henne. Hon visste inte att mormor skrivit över lägenheten på min dotter direkt efter hennes födelse. Därför fick mamma ingenting. Det tyckte mamma förstås var förfärligt. Hon krävde att jag skulle ge henne lägenheten, annars skulle hon stämma mig. – Ser ni hur listig hon är! Du lurade gamlingen på lägenheten och nu bor du själv här! Det ska du inte komma undan med! Vem som tog hand om mormor spelar ingen roll! Den här lägenheten borde vara min! Min mamma kommer inte få någon lägenhet. Det vet jag säkert, för jag har pratat med både notarie och jurist. Vi kommer bo kvar i lägenheten som mormor gav oss. Och får vi ett andra barn – och det blir en flicka – ska hon definitivt få namn efter mormor.

Vad spelar det för roll, vem som tog hand om mormor! Lägenheten borde enligt lagen tillhöra mig! min mamma grälade högljutt med mig.

Min egen mor hotade mig med att gå till domstol. Varför? Jo, för att mormors lägenhet inte gick till henne, och inte heller mig, utan till min dotter. Min mor tyckte detta var gränslöst orättvist. Hon ansåg att lägenheten borde ha blivit hennes. Men mormor hade själv bestämt hur det skulle bli. Kanske för att min man och jag bodde hos henne och tog hand om henne under de sista fem åren.

Min mamma har alltid varit ganska självisk av sig. Hennes egna önskningar och behov gick alltid först, innan någon annans. Hon var gift tre gånger, men hade bara två barn: mig och min yngre syster. Jag och min syster har alltid haft en fin relation. Men med vår mamma har det aldrig gått riktigt bra.

Min pappa minns jag faktiskt inte alls. Han skilde sig från mamma när jag var bara två år gammal. Tills jag var sex bodde jag och mamma hos mormor. Av någon anledning tyckte jag mormor var ganska barsk. Det var nog för att mamma ofta grät. Först när jag själv blev vuxen förstod jag att mormor i själva verket var en snäll människa som mest ville få sin dotter på fötter.

Mamma gifte om sig när jag var sex, och vi flyttade in hos min nya styvfar. Min syster föddes under det äktenskapet. De levde ihop i sju år, men sen blev det skilsmässa igen. Den här gången flyttade vi inte tillbaka till mormor. Styvfarsan skulle jobba utomlands, så vi fick bo kvar i hans lägenhet tills vidare. Tre år senare träffade mamma en ny man och vi flyttade ihop allihop ännu en gång.

Den nya mannen var inte särskilt förtjust i att hans utvalda hade barn. Skada oss gjorde han aldrig, men intresset för oss var lika med noll. Mamma la inte heller särskilt mycket tid på oss hennes värld kretsade kring den nya maken, och hon var ständigt svartsjuk och ibland blev det dramatiska gräl med krossade tallrikar.

En gång i månaden hotade mamma med att packa väskorna och dra. Men maken övertalade henne alltid att stanna. För mig och min syster blev det till slut vardag, och vi slutade lägga märke till det. Jag tog stort ansvar för min lillasyster, för mamma hade inte tid. Som tur var hade vi mormor och farmor som hjälpte till. Sen flyttade jag till studentrum. Min syster flyttade till mormor. Vår pappa brydde sig alltid om oss, men mamma hörde bara av sig till jul.

Jag accepterade mamma som hon var. Vi var vana vid att hon inte tog hand om oss eller oroade sig. Men min syster kunde aldrig riktigt förlåta henne särskilt inte efter att mamma inte ens dök upp på hennes examensfest.

Åren gick. Systern gifte sig och flyttade till en annan stad med sin man. Jag och min pojkvän, som jag varit tillsammans med i många år, hade ingen brådska att gifta oss. Vi bodde ihop i en hyreslägenhet. Jag hälsade ofta på mormor vi stod varandra nära, men jag försökte alltid att inte störa för mycket.

Sedan blev mormor sjuk och hamnade på sjukhus. Läkarna sade att hon behövde mycket omvårdnad. Jag började genast besöka henne varje dag, handlade mat, lagade mat, städade, och viktigast av allt såg till att hon tog sina mediciner. I sex månader höll jag på så. Ibland följde min pojkvän med, han hjälpte alltid till, fixade saker och ställde i ordning.

Så småningom föreslog mormor att vi skulle flytta in hos henne, så att vi kunde spara en slant och slippa betala hyra. Vi tvekade aldrig. Mormor och jag hade en så fin relation, och hon tyckte mycket om min pojkvän. Vi flyttade in. Ett halvår senare blev jag gravid. Det var självklart att vi skulle behålla barnet. Mormor blev överlycklig åt tanken på att bli gammelmormor. Vi gifte oss och gick ut och åt med de närmaste på ett litet kafé. Mamma kom inte ens. Inte ett grattis på telefonen heller.

När vår dotter var två månader gammal halkade mormor och bröt benet. Det var tungt för mig, att ta hand om både mormor och en liten bebis. Jag bad mamma om hjälp, ringde och bönade, men hon vägrade, sade att hon inte mådde bra och skulle komma senare. Det gjorde hon aldrig.

Ett halvår senare drabbades mormor av en stroke. Där låg hon, helt sängliggande. Att ta hand om henne var ibland mer än jag orkade, hade inte min man funnits vete sjutton hur det gått. Men mormor återhämtade sig så smått lärde sig prata igen, kunde röra sig, äta själv. Efter stroken levde hon två och ett halvt år till. Hon hann se sitt barnbarnsbarn börja springa. Mormor gick bort stilla i sömnen. För mig och min man var det en enorm sorg. Vi älskade henne verkligen.

Mamma kom bara till begravningen. En månad senare dök hon upp igen, för att kräva att vi lämnade lägenheten så att hon kunde ta över. Hon var helt övertygad om att det var hennes rätt. Vad hon inte visste var att mormor redan hade skrivit över lägenheten på vår dotter när hon föddes. Genom det fick mamma ingenting.

Reaktionen var ilsken. Hon hotade med att dra oss inför domstol om vi inte gav henne lägenheten.
Hör på henne, vad hon är listig! Du lurade en gammal kvinna så att hon skrev över lägenheten, och nu bor du där själv! Detta kommer du inte undan med! Det spelar ingen roll vem som tog hand om mormor! Lägenheten skall vara min!

Men mamma får ingen lägenhet det är jag säker på, efter att ha pratat både med en jurist och hos en notarie. Vi kommer att bo kvar i det hem mormor gav oss. Om vi får ett andra barn, och det blir en flicka, tänker vi definitivt ge henne mormors namn.