Vad spelar det för roll vem som tog hand om mormor! Enligt lagen borde lägenheten vara min! – min mamma bråkar högljutt med mig. Min egen mamma hotar nu att dra mig inför domstol. Varför? För att mormors lägenhet inte testamenterades till henne – och inte ens till mig – utan till min dotter. Min mamma tycker det är fruktansvärt orättvist och hävdar att det var hon som borde ha fått ärva lägenheten. Men min mormor ville annorlunda. Antagligen för att jag och min make bodde hos henne och tog hand om henne de sista fem åren. Min mamma är självisk – hennes egna intressen och önskningar har alltid gått före andras. Hon har varit gift tre gånger, men har bara två barn: mig och min lillasyster. Jag och min syster har fin kontakt, men med mamma är det en annan sak. Jag kommer inte ens ihåg min pappa – han skilde sig från mamma när jag var två år och tills jag var sex bodde vi hos mormor. Av någon anledning tyckte jag att mormor var väldigt sträng, kanske för att mamma alltid grät. Först som vuxen förstod jag vad mormor ville: hjälpa sin dotter på rätt väg. Sen gifte sig mamma igen och vi bodde med min styvpappa, och då föddes min syster. Sju år senare skilde sig mamma igen. Den här gången flyttade vi inte tillbaka till mormor. Styvpappa flyttade för att jobba och lät oss bo kvar i hans lägenhet. Tre år senare gifte sig mamma en tredje gång och vi flyttade dit. Naturligtvis var hennes nya man inte förtjust i att hans fru hade barn – men han behandlade oss aldrig illa, han brydde sig bara inte om oss. Det gjorde inte mamma heller; hon var bara upptagen av sin nya man. Hon var ständigt svartsjuk, och det blev ofta bråk och sönderslagna tallrikar. Mamma började packa sina väskor varje månad, men styvpappa höll kvar henne. Jag och min syster vande oss, och jag tog på mig ansvaret för henne – mamma hade varken tid eller ork. Tur att vi hade våra mormödrar. De hjälpte oss mycket. Sen flyttade jag till studentkorridor och min syster till mormor. Vår pappa ställde alltid upp för henne och mamma hörde bara av sig till oss vid högtider. Jag accepterade att mamma var som hon var. Men min syster blev väldigt sårad när mamma inte kom till hennes studentexamen. Vi växte upp. Min syster gifte sig och flyttade till en annan stad. Jag och min pojkvän bodde ihop, men gifte oss inte. Jag besökte ofta min mormor. Vi stod varandra väldigt nära, men jag försökte aldrig tränga mig på. En dag blev mormor sjuk och hamnade på sjukhus. Läkaren sa att hon behövde hjälp, så jag började besöka henne varje dag – handlade, lagade mat, städade och såg till att hon tog sina mediciner. Min pojkvän hjälpte också till och ofta fixade han saker i hennes lägenhet. Så småningom erbjöd mormor oss att bo där med henne för att vi skulle kunna spara till eget boende. Vi tackade ja och efter ett halvår blev jag gravid. Vi gifte oss i all enkelhet och min mormor blev överlycklig över ett barnbarnsbarn. Mamma dök såklart inte upp – hon grattade mig inte ens på telefon. När min dotter var två månader gammal ramlade mormor och bröt benet. Det var otroligt tufft att ta hand om både en bebis och en sjuk mormor. Jag bad mamma om hjälp, men hon vägrade och lovade komma senare – men höll aldrig sitt löfte. Sex månader efter olyckan fick mormor en stroke och blev sängliggande. Hade inte min man hjälpt vet jag inte hur jag skulle ha klarat det. Efter ett tag återhämtade hon sig lite, började prata och kunde till och med gå – och fick njuta av att se sitt barnbarnsbarn springa omkring. Sedan gick mormor bort, lugnt i sömnen. Det var ett hårt slag för oss – vi älskade henne väldigt mycket och saknar henne. Mamma kom bara på begravningen – och en månad senare dök hon upp med krav på att vi skulle flytta ut så att hon kunde ta över lägenheten. Hon var helt säker på att det var hennes. Men hon visste inte att mormor hade skrivit över lägenheten på min dotter redan när hon föddes. Därför fick mamma ingenting. Det tålde hon såklart inte alls – och hotade att stämma oss om vi inte gav henne bostaden. – Ser ni hur listig hon är! Du har lurat en gammal kvinna på hennes lägenhet och nu bor du där själv! Men du ska inte tro du kommer undan! Det spelar ingen roll vem som tog hand om mormor – det är jag som har rätt till lägenheten! Men min mamma kommer inte få någon lägenhet – det vet jag, för jag har redan kollat med jurist och notarie. Vi kommer fortsätta bo i lägenheten som mormor gav oss. Och om vårt andra barn också blir en flicka, ska hon självklart få mormors namn.

Vad spelar det för roll vem som tog hand om mormor! Enligt lagen borde lägenheten tillhöra mig! grälar min mamma med mig.

Min egen mamma hotar mig nu med att dra mig inför domstol. Varför? Jo, för att mormors lägenhet inte gick till henne, inte ens till mig, utan till min dotter. Mamma tycker att det är fruktansvärt orättvist och att lägenheten borde ha blivit hennes. Men mormor tog ett annat beslut. Kanske var det för att vi, jag och min man, bodde hos henne och tog hand om henne de sista fem åren.

Man kan gott kalla min mamma för självisk. Hennes egna önskningar och behov har alltid gått före allt annat hos henne. Mamma har varit gift tre gånger, men fick bara två barn mig och min yngre syster. Jag och min syster har alltid haft en nära relation, men med vår mamma har det alltid varit komplicerat.

Jag minns knappt min pappa. Han skilde sig från mamma när jag bara var två år. Sedan bodde jag och mamma hos mormor tills jag fyllde sex. Av någon anledning tyckte jag att mormor var väldigt sträng då. Förmodligen berodde det på att mamma ofta var ledsen och grät. Det var först när jag blev vuxen som jag förstod att mormor var en godhjärtad person som bara ville hjälpa sin dotter på rätt bana.

Sen gifte sig mamma igen, och vi flyttade in hos min styvfar. Min syster föddes under det äktenskapet. De var gifta i sju år innan mamma skilde sig igen. Den gången flyttade vi inte tillbaka till mormor, utan bodde kvar i styvfars lägenhet medan han arbetade på annan ort. Tre år senare gifte mamma sig en tredje gång och vi flyttade till hennes nya man.

Han var inte speciellt road av att hans nya fru hade barn, men han var aldrig elak. Istället höll han sig bara på sin kant, och mamma var så uppslukad av honom att hon aldrig brydde sig om oss. Hennes svartsjuka yttrade sig i bråk som ibland slutade med krossade tallrikar.

En gång i månaden började mamma packa sina väskor, men varje gång lyckades hennes man övertala henne att stanna. Jag och min syster blev så vana att vi slutade reagera. Jag tog hand om min lillasyster mestadels själv mamma hade aldrig tid för oss. Tur att vi hade våra mormödrar. De ställde alltid upp när det behövdes. Till slut flyttade jag till studentboende, medan min syster flyttade in hos vår mormor. Vår pappa hjälpte henne alltid, medan mamma bara ringde på jul.

Jag accepterade länge att mamma var som hon var frånvarande, aldrig orolig för oss. Min syster däremot hade svårt att hantera det, särskilt när mamma inte kom på hennes skolavslutning.

Vi växte upp. Min syster gifte sig och flyttade till en annan stad. Jag och min sambo, som träffats i flera år, gifte oss inte men bodde tillsammans i en hyresrätt. Jag besökte min mormor ofta. Vi stod varandra nära, men jag ville aldrig vara till besvär.

Sedan blev mormor sjuk och hamnade på sjukhus. Där fick jag veta att hon behövde ordentlig omsorg, så jag började komma varje dag. Jag hade med mat, lagade åt henne, städade och höll henne sällskap viktigast av allt, jag såg till att hon tog sin medicin i tid. Sex månader höll jag på så. Ibland följde min sambo med, fixade saker som behövde lagas och hjälpte till med tunga sysslor. Mormor föreslog till slut att vi skulle flytta in, så vi kunde spara pengar och slippa betala hyra.

Vi tackade ja utan att tveka. Mormor trivdes så bra med min sambo, och jag och hon hade fått ett mycket nära band. Efter ett halvår blev jag gravid. Vi valde självklart att behålla barnet. Mormor var överlycklig över att snart få ett barnbarnsbarn. Vi gifte oss enkelt och bjöd de närmaste till ett kafé. Mamma dök förstås inte upp, inte ens ett grattis på telefon.

När min dotter bara var två månader gammal ramlade mormor och bröt benet. Det var tufft att ta hand om både henne och en nyfödd. Jag ringde mamma och bad om stöd, men hon vägrade hon mådde dåligt sade hon, skulle komma senare, men det blev aldrig av.

Sex månader senare drabbades mormor av en stroke. Hon blev helt sängliggande. Omsorgen slet ut mig, men min man fanns där och hjälpte. Efter ett tag återhämtade sig mormor, kunde prata och så småningom äta och gå igen. Hon levde i två och ett halvt år till, och hann se sitt barnbarnsbarn börja springa. Mormor gick bort stilla i sömnen. För oss var det en stor sorg vi älskade henne djupt och saknar henne än idag.

Mamma kom bara till begravningen. Men en månad senare dök hon upp och försökte slänga ut oss ur lägenheten, eftersom hon var säker på att den skulle bli hennes. Hon visste inte att mormor skrivit över den på min dotter redan när jag fick barn. Därför fick mamma ingenting.

Hon blev rasande och krävde att jag skulle ge henne lägenheten, annars skulle hon stämma oss.
Titta på henne, så slug! Lurade en gammal kvinna att skriva över lägenheten, nu bor du där själv! Du kommer inte undan med det här! Det spelar ingen roll vem som skötte mormor lägenheten borde ha blivit min!

Min mamma kommer aldrig få vår lägenhet. Det vet jag med säkerhet, för jag har pratat med både jurist och notarie. Vi får stanna det var mormors vilja. Och får vi en dotter till ska hon få bära mormors namn.

Livet har lärt mig att det inte är blodet, utan handlingarna, som räknas i längden. Omtanke och närvaro skapar de starkaste banden och den verkliga arvet är inte en lägenhet, utan kärleken vi ger varandra.