Astrid, vänta lite. Flickan vände sig mot rösten. Hon visste att Erik stod och väntade på henne igen framför huset. Du också, har du inte tröttnat på det här? Du har stått här i evigheter! sade Astrid. Erik räckte henne blygt blommorna.
Astrid tog emot buketten motvilligt och suckade djupt. Vad ska jag göra med dig? Förstår du inte att inget kan bli mellan oss? sa hon irriterat. Jag säger samma sak till dig varje dag. Du är som ett barn. Jag kan inte låta bli. Kanske går det över en dag. Det går inte över så länge du fortsätter att springa efter mig. Jag har sagt det hundratals gånger! Du betyder inget för mig! Bli inte arg, kära du. Ilska klär dig inte. Sov gott, dröm sött, sade Erik. Och, jag är inte din pojkvän! ropade Astrid.
Erik hade blivit förälskad i Astrid redan från första stund. Hon kom till deras skola när han gick i sjuan. Sedan dess hade hon suttit i samma bänk som Erik. Flickan tyckte också om Erik och de höll ihop överallt. Men nu, efter att de tagit studenten, hade Astrid förändrats kraftigt. Hon såg inte längre Erik vid sin sida. Hur kunde det bli så? undrade Erik för sig själv. Han såg hur andra unga män följde Astrid hem, och det skar i hjärtat att bevittna. Varje gång svor han att aldrig springa efter henne igen. Men dagen efter bar hans ben honom ändå till Astrids port.
Astrid visste redan att Erik skulle sitta på bänken vid uppgången. Hon hoppades att han skulle se henne med en annan man och till sist ge upp. Varför sitter du här varje kväll? Väntar du på någon? Erik lyfte blicken och mötte flickan framför sig. Hon hade brinnande rött hår och små fräknar som bara prydde henne. När hon log var hon nästintill bedårande. Bredvid sprang en hund, lika röd som hon själv. Erik tänkte att flickan var en busig sort med hund. Han log svagt och sa:
Jag väntar på lyckan. Men den finns inte här… Kanske tittar du åt fel håll… Kanske borde du gå ut och leta? Nils och jag promenerar här varje dag. Vill du följa med oss? Vi tre kan ju prova lyckan tillsammans. Erik sneglade upp mot Astrids fönster, reste sig bestämt och sade: Vet du, jag hänger på.
Astrid blev rätt förvånad. Det var nog första gången hon inte hittade Erik på bänken. Långsamt gick hon dit som vanligt, men ingen satt där. Astrid stannade där Erik alltid brukade sitta. Tomt, tänkte hon. Då hörde hon en hund skälla. Snart föll hennes blick på två gestalter en bit bort. På avstånd såg hon Erik och en annan flicka. Avundsjukan sköljde över Astrid. För första gången var det inte hon som var Eriks värld. Inom henne växte en tomhet, och den där främlingen ledde Erik allt längre bort från henne…
