Vad säger pappan? Kläder för fadern
Erik steg in i lägenheten och kände genast att något var fel: en kuslig tystnad hängde i luften. Sover de? tänkte han. Plötsligt dök den bleka frun Lina och deras dotter Ebba fram ur köket. Båda såg ut som om de just hade sett ett spöke, och i Ebbas famn satt en liten kattunge som mjauade försiktigt.
Det var mörkt, men kattungen var redan nästan van vid mörkret. Den hade vant sig vid skuggorna i källaren, där vattnet ibland rann in från en gammal, sprucken rörledning som lagts ner dagen före den lilla föddes. Där fanns alltid en liten pöl med färskt vatten som den kunde dricka av.
Men den här natten dröjde mamman, den gråa kattmodern, längre än vanligt. Vanligtvis när hon gick, kröp den lilla ihop till en boll, skyddade näsan med tassen och somnade sött. När den vaknade var mamman redan där eller kom innan den ens kände hunger. Idag hade två timmar gått sedan kattungen vaknat och mamman var fortfarande borta.
Glömt? Övergivit? tänkte den lilla, men sådana tankar slog aldrig ner i hans lilla huvud. Något har väl hänt. Om det var sant, så kunde det bara betyda ett: livet för den lilla blev kort.
Källarens vägg hade ett enda litet hål som släppte in ett smalt ljusstråle. Utanför var det tätt växt med buskar, så ljuset knappt nådde in, endast ett dystert sken som fick det att kännas som en evig gryning.
Kattungen försökte hoppa upp till hålet, men var för liten. Han försökte tio gånger, men varje gång föll han tillbaka på tassarna. När han återigen landade, hördes en kuslig gnissling. Dörren till källaren öppnades med ett hemskt gnäll. En gammal kvinna, granninnan Greta Svensson, gled in först, följd av två grova män i arbetskläder.
Titta på dem, släpp inte katten! ropade Greta. Jag sa ju att den här källaren är en kattmammas födelseplats. Fånga den och släng ut den!
En av männen protesterade: Den är ju ensam nu.
Om den är ensam i dag, om ett halvår kan den ha tjugo ungar. Så släpp inte det här, ta den och kör den ut!
Männen rusade runt i källaren, men kattungen var kvickare än de trodde. De fick ta en rökpaus två gånger, och först när Greta tryckte på sin käpp lyckades de fånga den lilla.
Utan mig, Greta, kan ni inte göra nåt! skrek hon, samtidigt som hon kastade kattungen mot dörren och låste den. Hon tätade hålet i väggen så hårt att en fluga knappt skulle kunna flyga igenom.
Försvinn, försvinn! vrålade hon åt den. Gå härifrån och låt mig inte se dig igen!
Kattungen sprang så långt han kunde, med tårar i ögonen när han tittade tillbaka på den källare där han fötts. Ingenstans fanns nu någon att gå till. Mamman var borta, och han visste inte vad han skulle göra.
Plötsligt öppnade sig en helt ny värld. Solen sken på gröna ängar, fåglar kvittrade och märkliga djur med runda ben och glödande ögon brölde i fjärran. Han såg andra katter som påminde om hans mamma, men hans egen mor syntes inte någonstans.
Han mjauade lågt, sedan högre, tills hans rop ekade genom luften. Kanske hörde någon hans rop? Men svaren kom bara från katter som vände sig bort med medlidande blick de hade själva gått igenom samma sak.
Greta ropade: Är du här fortfarande? Jag sa tydligt: försvinn! men hennes ord nådde honom inte. Den enda vägen var att springa bort, men ingen återvändsgränd fanns. Källarens vägg var nu en ogenomtränglig mur.
Han rusade genom gatorna, förbi träd, buskar, bilar och byggnader i Stockholm. Hans små ben bar honom så fort han kunde, men även om han sprang i låg hastighet skulle den gamla grekännen med käpp ändå aldrig hinna ikapp honom.
Människor på gatan vände sig om och log, men barn pekade och ropade att deras föräldrar skulle ta hem den lilla. En mamma frågade sin son:
Vill du sluta spela på surfplattan och ta med dig den hem?
Barnet ryckte på axlarna och fortsatte äta sin chokladpinnes.
Kattungen kände hur hans mage ruttade. En underbar doft av en femstjärnig restaurang med namnet Mammas Gryta nådde honom. Doften av stekt kött, kokt fisk och färska musslor lockade honom närmare. Han skuttade in i en trång öppning i restaurangens bakdörr och gömde sig i en hög av kartonger.
Just då steg två män in i köket. Ägaren, en man vid namn Johan, suckade:
Erik, du lagar ju fantastiskt, men håll köket rent, annars blir vi avstängda!
Erik svarade:
Jag har helt enkelt för lite tid, utan en assistent hinner jag knappt med.
Johan ropade att de sökte en ny hjälpreda, men först skulle de städa. Med en smäll kastade han en kartong mot spånet och hörde ett svagt mjau.
När han plockade upp kartongen såg han kattungen där, gömd bland papprena. Förhoppningsvis ingen råtta, tänkte han, då han fruktade gnagare sedan barnsben.
Erik stirrade på den lilla, förvånad över hur den hamnat i hans kök.
Var kommer du ifrån? frågade han, men svaret var bara ett mjau.
Han kunde inte förstå vad kattungen ville säga, men antog att den var hungrig. Trots att Erik avskyr husdjur, såg han inget fel i att ge den något att äta. Han serverade den en portion fin, långkokt kalkon med sin egen sås. Kattungen åt med glädje, men plötsligt kom Johan tillbaka med en sträng blick.
Vad är det här för kartong? Är det en katt i köket? Du blir av med den nu, annars blir vi avstängda!
Johan slog kartongen mot golvet. Ett litet men tydligt mjau ekade. Erik, som ville rädda den lilla, försökte skydda den, men Johan krävde att den skulle slängas på soptippen.
Erik bar försiktigt kartongen mot soporna, tittade in för att försäkra sig om att kattungen var oskadd, och satte den på sidan av hinken. Sedan återvände han till köket och fortsatte laga mat till de andra hungriga gästerna, som betalar för samma kalkon i kronor.
Tankarna på den lilla jagade honom hela tiden. Kanske smyga den till förrådet och lämna den där till kvällen? funderade han, men rädsla för att Johan skulle upptäcka den hindrade honom.
Samtidigt började beställningarna strömma in. En man i slitna kläder gick till soptunnan, plockade upp matrester och kastade dem i en annan kartong samma som innehöll kattungen. Han bar den tillbaka till källaren där den tidigare hade blivit utslängd.
När mannen satte sig på kartongen för att äta, slog Greta med sin käpp:
Du envisa rackare! Jag sa ju att du inte fick komma tillbaka!
Hon skrek så högt att hela gatan hörde henne. Mannen muttrade för sig själv om hur orättvist livet var och bar den tunga kartongen mot soptippen.
Där mötte han en ung flicka, Elsa, som hade fått i uppdrag att hämta sopor. Greta grep Elsas hand och bad snällt:
Barnet, kan du ta med den här kartongen åt mig?
Elsa kände igen den gammala kvinnan och svarade ändå, för hon ville slippa hennes tjat. Hon slängde soporna och öppnade kartongen. Inuti såg hon den lilla kattungen, som rullade runt av lycka. Hennes dröm var att ha ett eget djur, och nu kände hon hur hjärtat slog snabbare.
Hon ryckte upp kattungen och sprang hem, där hennes mamma, Lina, stod i dörren och frågade:
Vad ska pappa säga om det här?
Elsa svarade inget, hon höll bara om den lilla och svor att aldrig låta någon skada den.
Samtidigt hade Erik avslutat sitt pass och bytte om sig för att gå hem. Kvällen hade redan fallit, men skuggorna av kartongerna vid soptunnan syntes fortfarande. Han öppnade en efter en, men ingen av dem rymde kattungen. Han tände sin telefonlampa och ropade:
Krrrkrrrkrrr!
Två katter från området skyndade fram, men den lilla var borta. Besviken gick Erik hem, med en tung känsla i bröstet. Vad har jag gjort? tänkte han. Hans samvete gnagde på honom som en hungrig rovdjur.
Han skrev ett sms till Lina:
Jag är på väg hem. Vi måste prata om dagens händelser.
När Erik återvände till lägenheten var det återigen en spöklik tystnad. Sover de? funderade han. Plötsligt kom Lina och Elsa ut från köket, bleka och med ögon som om de just sett ett spöke. I Elsas famn satt den lilla kattungen, den samma som Erik hade matat med kalkon dagen innan.
Erik sprang fram, tog upp kattungen och låste tårarna i ögonen. Lina och Elsa stirrade förvånat, oförberedda på den tysta storm som följde.
Erik, ville du säga något? började Lina försiktigt.
Jag? Vad skulle jag säga? svarade han, men utan ord bar han kattungen in i köket och började laga middag igen.
Så föddes den lilla familjens nya medlem, en kattunge som nu hade både ett hem och någon att älska. I Rydbergs lägenhet fanns nu både mat, värme och kärlek och för den lilla var det äntligen tryggt.
