Det råkade bli så att både jag och min man satt hemma i karantän. Vi stod nästan helt utan pengar. Något behövde vi göra snabbt, det var fortfarande en vecka kvar till lön och vi hade knappt några kronor på kontot.
Självklart försökte vi hålla oss lugna, det fanns fortfarande lite mat kvar i kylskåpet. Vi skulle nog klara oss (jag skrattar åt det nu, såklart).
Då kom vi att tänka på en person som hade lånat pengar av oss för ett tag sedan. Det var ingen stor summa, men i det här läget hade den varit guld värd.
Medan jag satte på tevattnet, letade min man redan upp telefonnumret och ringde honom. När mannen till sist svarade, tog min man till en sträng ton och sa att vi behövde tillbaka pengarna genast, men efter bara en minut hörde jag hur rösten tvärt mjuknade och istället fylldes av ursäkter och deltagande.
Han la på och berättade vad som hänt. Det visade sig att låntagarens mamma “hade gått bort”. Vi var ju ändå hyggliga människor, så vi accepterade naturligtvis att vänta med återbetalningen.
Några veckor senare bestämde jag och min man oss för att laga något gott och, på vägen hem, svängde vi förbi den närmaste grönsakshandeln. Vi plockade ihop det vi behövde och var på väg ut, när vi plötsligt fick syn på den “avlidne” låntagarens mamma i högsta välmående. Jag kunde knappt hålla mig för att grimasera.
Jag har aldrig sett min man så upprörd. Vi hoppade genast in i bilen och körde direkt till den “sörjande” mannens lägenhet. Där var han, inte bara full som en alika, utan han vägrade dessutom att betala tillbaka pengarna.
Min man var nära att konfrontera honom fysiskt, men precis då gav han upp, suckade och erkände att hans första impuls när vi ringde var att ljuga ihop en tragisk historia. Han gick iväg till sitt sovrum och kom tillbaka med pengarna. Efter det såg vi aldrig röken av honom igen.
Så frågar jag mig själv: Hur tusan ska man kunna lita på folk efter något sådant?
