**Dagboksanteckning**
*Vad är det här nu? Vart ska du? Vem ska laga maten? Varför springer du så fort? Någon måste ju fixa mat!* muttrade den irriterade mannen när han såg vad Antonina gjorde efter ett gräl med hans mamma.
Antonina tittade ut genom fönstret. Mörka moln, trots att våren precis börjat. I deras lilla samhälle i norra Sverige var soliga dagar nästan ovanliga. Kanske var det därför folk här verkade så sura och kalla.
Även Antonina märkte att hon själv slutade le. Rynkan i pannan fick henne att se tio år äldre ut.
Mamma! Jag ska gå en promenad, sa hennes dotter, Lovisa.
Jaha, nickade Antonina.
Vad menar du med jaha? Ge mig pengar.
Är promenader inte gratis längre? suckade modern.
Mamma! Varför ställer du alltid såna frågor?! tappade Lovisa tålamodet. Kom igen nu! Varför så lite?
Det räcker till glass.
Snåljåp, muttrade Lovisa och försvann ut genom dörren innan hennes mamma hann svara.
*Otroligt…* Antonina skakade på huvudet när hon tänkte på vilken gullig flicka Lovisa varit innan tonåren kom.
Tone, min mage kurrar! Hur länge ska jag vänta?! klagade mannen, Johan.
Laga själv, svarade hon likgiltigt och ställde fram en tallrik.
Kommer du inte att bära hit det?
Antonina höll på att tappa grytan. *Vad tror han egentligen?*
Man äter i köket, Johan. Vill du? Ät. Vill du inte? Gör som du vill, sa hon och satte sig ensam vid bordet.
Efter en kvart kom Johan in i köket.
Kallt usch
Jag värmde det längre.
Jag bad dig! Inte en uns omtanke! Du vet att jag tittar på fotboll! Han slevade i sig kycklingen och muttrade: Smakar ingenting.
Antonina bara himlade med ögonen. Fotboll gjorde Johan till en annan människa. Spel, merch, dyra biljetter trots att han aldrig brytt sig om sport förut.
Utan att sätta sig tog han en burk energidryck, en påse OLW-chips och återvände till TV:n. Tonja stannade kvar och diskade.
*Varför anstränger jag mig? Ingen uppskattar det.*
Hon var redan utmattad efter sitt skift som sjuksköterska på sjukhuset. Där kom folk med problem, ilska och sjukdomar. Hemma var det ingen värme eller gemenskap bara ännu ett jobb. Servera, städa, tvätta.
Finns det mer? Johan rotade i kylen. Varför är det slut?
Du drack upp allt! Ska jag handla det också?! Ha lite samvete, Johan! Antonina höll på att explodera.
Oj, så kräsen vi har blivit fnös han och smällde igen dörren för att fylla på sin lager inför nästa match.
Antonina bestämde sig för att sova morgondagen väntade. Men hon kunde inte slappna av. Hon oroade sig för Lovisa. Var var hon? Vem var hon med? Det var mörkt ute, men ingen Lovisa. Hon vågade inte ringa, för då skrek dottern.
*Du skäms ut mig framför mina vänner! Sluta ringa!* brukade Lovisa tjuta. Så Tonja slutade ringa och intalade sig själv att dottern nyss fyllt 18. Hon ville varken jobba eller plugga. Skolan var klar, och nu skulle hon hitta sig själv.
När hon äntligen somnade, väcktes hon av Johans glädjerop. Någon måste ha gjort mål. Sedan började han diskutera matchen med grannen som kommit på besök. Senare kom grannens flickvän, och de hejade på laget i trio. Nattetid kom Lovisa hem, slamrande med tallrikar innan hon gick till sängs. När äntligen allt var tyst, jamade katten och krävde mat.
*Kan ingen annan i det här huset mata katten?!* arg, trött och med migrän störtade Antonina ut. Hon ville att någon skulle höra, men Lovisa hade hörlurar och Johan sov framför TV:n med en burk i handen.
*Fan också jag orkar inte med det här längre!* tänkte Tonja.
Nästa dag väcktes hon av svärmors samtal.
*Antonina, kära du, minns du att det är dags att plantera grönsaker? Vi måste åka till stugan fixa lite.*
*Jag minns,* suckade Tonja.
*Då åker vi imorgon.*
Hennes enda lediga dag spenderades på att arbeta under svärmors uppsyn.
*Hur sopar du?! Håll kvasten rätt!* kommenderade hon från bänken.
*Jag är nästan femtio, Vera. Jag klarar det själv,* svarade Tonja till slut.
*Men Johan*
*Var är din Johan? Varför kom inte han? Varför åkte vi med bussen i tre timmar? Och ändå pratar du bara om Johan*
*Han är trött.*
*Och jag? Tror du inte jag blir trött?*
Då exploderade det. Tonja ångrade att hon tappade humöret. Vera var en pratglad kvinna som älskade att ha rätt så länge det var *hennes* rätt. Hela livet hade hon skämts bort Johan, medan Tonja var hennes tjänande slavinna.
Hemresan gjorde de på varsitt håll i bussen. Nästa dag klagade Vera för sin son, och han blev rasande.
*Hur vågar du svara min mamma?!* morrade Johan. *Utan henne*
*Utan henne vad?* Antonina korsade armarna. Hon förstod att hon inte orkade mer av den här exploateringen.
*Du skulle jobbat på vårdcentralen!* Han drog sitt trumfkort och påminde henne att Vera fixat jobbet på sjukhuset. Bättre lön, men till priset av nerver och grått hår. Tonja ångrade flera gånger att hon lyssnat på svärmor och bytt det lugna vårdcentralen mot kaoset. *Vart ska du?*
Johan var chockad när han såg vad Tonja gjorde.
Det Tonja gjorde, hade Johan aldrig kunnat tro!
**Lärdom:** Ibland måste man sätta foten ner för sin egen skull. Annars äter livet upp en levande.
