“Vad gömmer du i kylen?”: en historia om hur jag började fundera på ett hänglås för min man äter allt
Jag hade aldrig trott att jag skulle höra någon säga: “Du borde sätta ett lås på kylskåpet.” Först skrattade jag – ett lås, det är ju bara mat! Det verkade som ett skämt. Tills jag en dag i affären såg plastlås för kylskåp ligga på hyllan. Då slog det mig: det här kunde vara min räddning. Jag heter Lovisa, och jag är så trött… trött på att min man äter allt. Varje smula.
Erik är min make. När vi precis började träffas tyckte jag bara han hade god aptit. Visst, han gillar att äta, men vad är problemet? Jag lagade mat med glädje, bjöd på läckra rätter, ansträngde mig. Det var skönt att se honom göra sig rejält mätt. Då kändes det som kärlek. Nu känns det som ren egoism.
Med tiden blev det outhärdligt. Jag kommer hem från jobbet – kylen är tom. Igår kväll var den full: soppa, kött, tillbehör, bakverk. Idag? Bara tomma lådor, smutsiga tallrikar och såsspår på dörren. Och inget samvete. Erik frågar aldrig om han får ta. Vill inte veta om jag vill ha något kvar. Han öppnar bara kylen – och äter allt han ser.
Det värsta är att jag har börjat gömma mat. Som en barnslig unge! Gömmer ost bakom burkar, ställer yoghurten på balkongen, gömmer kycklingen längst in… Han hittar ändå. Som om han har jakthundsnos. En gång såg jag hur han värmde upp min gömda mat och åt den med belåten min. Sedan lämnade han tallriken osopad.
När jag klagade för min väninna, fnissade hon bara:
–Men vilken aptit! Var glad att han inte vägrar äta, det betyder att du lagar gott.
Gott, ja. Men jag är också en människa! Ibland vill jag bara öppna en låda, sätta mig i köket med en kopp te och äta i lugn och ro. Men varje gång hinner han före. Min man.
En gång köpte jag specifikt ingredienser för att göra min äldsta sons favorit – köttfärspaj. Knådade degen, gjorde färsen, bakade. Sonen skulle komma hem senare, så jag sparade hälften till honom. Men när vi kom hem – pajen var borta. Erik hade ätit allt. Ensam. På en timme.
Sonen började gråta. Jag tappade besinningen och skrek åt Erik för första gången. Han ryckte bara på axlarna:
–Jag var hungrig. Vad ska man göra?
Erik ser ut som man förväntar sig – mage, fylliga kinder, tung andhämtning från överätning. Förr tränade han, nu bara TV och mat. När jag sa att det är ohälsosamt att äta så mycket, tog han illa upp. När jag nämnde att han kanske borde gå ner i vikt, sa han att han älskar sig själv som han är.
Jag sparar, jagar erbjudanden, köper mat på extrapris – men han slukar allt på en halvdag. Budgeten spricker. Jag lägger nästan halva lönen på mat. Och han? Han tycker matinköp är mitt jobb. Hans jobb är att äta.
En dag orkade jag inte mer:
–Om du äter för tre, kan du väl åtminstone betala för det. Handla mat själv. Bara en vecka.
Han tittade på mig som om jag bad honom sälja en njure.
–Ska jag försörja hela familjen nu? sa han argt. –Vi är ett hushåll, och du kommer med krav.
Då förstod jag – det handlar inte om mat. Det handlar om respekt. Eller brist på sådan. Om en man tycker det är okej att tömma kylen utan att ens lämna ett äpple till barnen – tänker han bara på sig själv. Det gör ont. Så ont att gråta.
Barnen har börjat märka att de bara får pappas “resteker.” När jag kokade saft och gömde en flaska i förrådet, sa min äldsta: “Mamma, nu gömmer du mat från pappa som i en tecknad film.” Det gjorde ont. För det var sant.
Jag vill inte göra hemmet till en slagmark. Men om det inte ändrar sig får jag nog köpa det där förbannade låset. Låsa kylen. Eller… ställa ett ultimatum.
För jag är ingen skolkökassistent. Ingen tjänare. Jag är hustru. Och mor. Och förtjänar respekt. Även i små saker. Även när det bara är en vanlig middag.
