Av någon outgrundlig anledning tror en hel drös kvinnor att om de är över 40 och har ett eller två skilsmässor bakom sig, så är det kört. Jag har som bekant prick den där situationen. Två äktenskap, check. Första gången var jag ung och naiv ut ur det kom en dotter. Andra gången gifte jag mig i trettioårsåldern, men varken första eller andra äktenskapet höll längre än två år. Det måste ha varit något lurt med karlarna.
Visst, efter andra skilsmässan hade jag några relationer, men de stannade alltid på en nivå där vigselringen låg ett universum bort. Nu är jag 45 och trots allt fortsätter jag envist tro på att min själasörjande partner finns någonstans där ute. För att snabba på historien: förra månaden sprang jag på en karl mitt på Drottninggatan av alla ställen. Han heter Mats och är 49. Jag är en sådan där hyfsat proper och välskött kvinna, och den dagen tog jag en kaffe efter min promenad i Vasaparken.
Mats kom fram och ville småprata. Inte precis min drömprins på vita hästen, men såg åtminstone ut att ta hand om både sig själv och skorna. Vi presenterade oss och innan jag visste ordet av bjöd han på en kaffe till. Självklart tog jag tjuren vid hornen och frågade om han hade fru eller sambo. Mats hummade lite undvikande. Klart som korvspad att han hade någon sorts relation på gång. Trots det bjöd jag hem honom till mig tänkte att en kopp te med min hembakade rulltårta kunde väl inte skada. Ja, du tycker säkert att jag är helgalen som tar hem en vilt främmande man, men vi passerade så många bekanta ansikten på vägen att det ändå kändes rätt tryggt. Dessutom utstrålade Mats ungefär samma hotfullhetsnivå som en labradorvalp.
Vi klev in i min hall och Mats gjorde genast ett överslag:
Oj, vilken stor lägenhet du har. Här har det inte hänt mycket på renoveringsfronten sedan Palme var statsminister!
Jag låtsades oförstående. Jag menar, senaste renoveringen är visserligen tio år gammal, men nog ser det fräscht ut ändå? Varför lägga pengar på tapeter och tak när man kan unna sig en god ost eller ett par snygga skor? Det måste väl ändå vara vettig prioritering?
Jag langade fram te och rulltårta och vi satt där och fikade. Men Mats kunde inte riktigt släppa temat lägenhet. Irriterad sa jag rätt ut: Vad spelar det för roll hur min lägenhet ser ut? Du kan ju bjuda in mig till dig istället om du är så kräsen! Då blev det knäpptyst. Samtalet dog snabbare än en isglass i juli. Mats reste sig och sa att han skulle ringa mig om en vecka.
En vecka gick. Inte ett pip. Inte ens ett sms med dramatisk smiley. Men så i lördags, mitt i natten, trillade det sent omsider in ett meddelande: han ville hälsa på. Jag svarade att han nu förväntades hjälpa till med renoveringen skulle han komma, fick han räkna med att tapetsera. Plötsligt kom han på att han hade något aaakut han glömt bort, men lovade glatt att höra av sig nästa vecka.
Jag gissar att Mats är gift och letar extraupplevelser hos någon med plånboken proppfull av tusenlappar. Tja, där går han bet. Det enda vi hade gemensamt var lite småsnack och sockerchock. Men en sak är säker min kärlek finns därute och jag tänker hitta honom, om det så är på Coop. Och ett litet tips till dig som läser om någon karl aldrig lyfter ett finger för dig är han precis lika nyttig som en trasig kaffebryggare. Så varför har man kvar en sådan?
