En liten grå kattunge fick jag av min väninna Rita. Den lilla söta fågeln jag menar kattungen blev genast en favorit hos den goda unga kvinnan.
Jag ska kalla dig Lillan, bestämde Rita. Lilla, sa hon till den lilla katten och strök den bakom örat.
Katterungen gillade det nya namnet, även om hon tidigare bara hade blivit kallad Kisse. Lillan gick långsamt runt i sitt nya hem, allt verkade bra, men
Varje morgon mötte hon i köket en grinig man som tydligt inte hade någon förkärlek för Lillan. Han muttrade åt henne och jagade bort henne från den stol som katten hade gjort till sin favoritplats.
När mannen gick ut var Lillan glad och lekte med sin ägare, med leksaker som Rita hade gett henne. Ibland undrade hon varför hennes snälla, underbara fru Ebba inte hade någon liten pojke eller flicka. Med barn hade livet nog varit ännu roligare, och Lillan skulle kunna leka med dem, men det fanns inga barn. Ibland förstod hon varför. Med en så grinig man kunde man ju knappast få barn, för han brydde sig bara om sig själv.
Rita, din älskling har suttit på mina byxor igen, hela i päls! Städa upp dem, annars blir det pinsamt att dyka upp på jobbet! tjöt Johan återigen.
Okej, jag städar, men låt dem vara på stolen och lägg dem i garderoben, svarade Rita medan hon rullade byxorna.
Våren kom. En dag sa Ebba till Lillan att de skulle åka till sommarstugan.
Där kommer du att gilla det. Du får ligga i gräset, lyssna på fågelsång och varje dag äta mogna bär.
Rita kände förväntan inför något trevligt. På stugan var det verkligen härligt. Lillan sprang runt i blomrabatterna, nosade på de första vårblommorna så härligt doftande! Katten nös några gånger, föll i gräset och jagade en liten mes som plötsligt dök upp. Den hoppade från gren till gren och retade Lillan, som hoppade och studsade men aldrig nådde fågeln.
Lillan, gå och ät lunch, ropade Ebba.
På verandan stod en skål med mjölk och en skiva korv. Lillan hade knappt hunnit äta när den grinigaste mannen dök upp på verandan.
Gå härifrån, kom inte i vägen, muttrade han och knuffade katten ner från verandan.
Lillan tog det inte personligt; hon var van vid den brutala mannen som av en anledning var Ebbas make. En liten pergola låg i närheten, och Lillan kröp dit och lade sig på en bänk. Rita såg henne och tog sin gamla, varma tröja.
Nu är den din, lägg dig i den så blir du varm, sade hon och gick.
Den dagen hade Rita mycket att göra, och Lillan tillbringade nästan hela dagen ensam. Inte helt ensam, för den mes som hon mött tidigare kom tillbaka. Trots att den hade en stor familj verkade den föredra sällskap med katten.
På stugan gick tiden snabbt. Före man hann säga hej, var det redan augusti skördeperioden. Lillan fick varje dag fina, mogna bär av sin fru (ja, så händer ibland). Hon njöt också av de färska, gröna gurkorna från rabatten.
Det enda som var dåligt var att Johan hela tiden muttrade och kallade Lillan en lat höna.
Snart springer mössen runt i huset, men du bara slösar bort tiden. Gå och fånga dem! beordrade han.
Och Lillan gick, fast hon fortfarande var bara en liten kattunge som aldrig tidigare fångat möss. På en dag lyckades hon ändå fånga två möss och lägga dem på verandan så att Johan fick se dem och inte längre kunde kalla henne lat.
Hösten närmade sig. En dag blev Ebba sjuk och fördes till Stockholm. Några dagar satt Lillan ensam på stugan, ledsen och ovetande om vad som hänt sin fru. Nu var ingen som brydde sig om katten; hon fick klara sig på egen hand. Johan kom några gånger, skördade den sista skörden, hällde torrfoder i pergolan och körde vidare. För Lillan blev dagarna tunga, bara mesen tröstade henne.
I början av november föll snön och kylan tog tag. Lillan satt oftare i pergolan och suckade; maten var knappt någon. Hon hade tunnat ut och såg inte längre någon ljus framtid.
Men en dag kom Johan tillbaka men han var inte ensam. Lillan väntade på Ebba, men istället anlände en främling. De gick runt tomten, tittade på huset och i pergolan, och då såg främlingen Lillan.
Vad gör den här lilla katten här? frågade han den grinigaste mannen. Den kommer inte klara sig, den dör av hunger och kyla.
Jag har ingenstans att ta den. Min fru är på sjukhus, jag är på jobbet från morgon till kväll svarade Johan.
Främlingen ryckte på axlarna och såg förvånad ut:
Vad händer med den stackars djuret? Bryr du dig om den?
Den får stanna här! Om du vill kan du ta den, muttrade Johan och räckte nycklarna till huset till främlingen.
De körde iväg, och Lillan blev åter ensam. Johan lämnade en torr korvbit och lite bröd. Så levde hon några dagar till. Mesen kom och kvittrade för att trösta henne, men hon hade redan förlorat lusten att leva.
Samtidigt bestämde sig en annan man, Markus, som köpt stugan i trädgårdsföreningen, för att på helgen ta sina skidor och åka till stugan med sin fru Irina. Han tänkte ofta på den stackars katten som lämnats i pergolan att frysa. Hur mår den där lilla katten? Jag hoppas den klarar sig tills jag kommer, tänkte Markus.
Vägen till föreningen var inte röjd, så på vintern bodde ingen där. Markus parkerade bilen vid vägkanten och gick på skidor för att hitta sin stuga. Efter en lång vandring såg han huset, täckt av snö, och pergolan.
Katt, var är du? Är du vid liv, min lilla vän? ropade han när han grävde upp den snöiga dörren till pergolan och gick in.
På en bänk låg en gammal ylletröja, och en grå kattsvans stackade fram. Markus lyfte tröjan och såg den utmattade katten ligga stilla. Lillan var tyst, utan kraft att säga något. Då hörde hon sitt vänliga mes kvittra vid den öppna dörren.
Lillan rörde sig och öppnade ögonen.
Du lever, min pärla, sade mannen med tårar i ögonen. Du kom i tid.
Han la en liten köttbit framför henne och hällde vatten i ett litet glas. Katten ryckte till av den lockande doften.
Ät, lilla vän! Sen åker vi hem! Nu ska du bli frisk.
Lillan kände värmen från Markus ord. Hans vänliga röst omfamnade henne som en kram. Hon nosade på köttbiten, bet försiktigt och började äta. Mesen satt bredvid och kvittrade godkännande. Markus bröt av en bit bröd han tagit med sig och lade den på bänken för mesen.
Kom, kompis, ta lite också, ropade han.
Meso flög upp, satte sig på bänken och pickade på brödet. När maten var slut svepte Markus försiktigt in Lillan i en liten mjuk handduk han hade med sig och höll henne nära.
Farväl för nu, vän, vinkade han åt mesen och strödde resterna av brödet på bänken. Det är för dig på vägen.
Meso flög iväg, som om han ville försäkra sig om att hans vän nu var i trygga händer.
Markus körde genast till djurkliniken. Veterinären undersökte Lillan och förklarade att hon var kraftigt försvagad och behövde stanna på sjukhuset ett tag. En vecka fick hon vård, och på helgen tog Markus med sig hem. Irina, hans fru, köpte en mysig kattlåda och leksaker åt Lillan. Så fick Lillan ett nytt hem och en familj som älskade henne.
En vecka efter flytten ringde Rita Markus och frågade om katten levde. Hon hade just fått veta att hennes grymma man kastat bort den älskade katten. Markus berättade den sorgliga historien och hur Lillan räddats. Rita var glad men bad inte om att få tillbaka Lillan. Hon tänkte: om katten har fått nya goda ägare, låt den leva där. Det viktigaste var att rädda livet på katten.
Även i de mörkaste stunderna finns människor med ett gott hjärta som är redo att hjälpa den som behöver det. Denna berättelse påminner om att sann godhet alltid hittar sin väg.
Tror du på det?
