Vad menar du? Vi har varit gifta i tio år! Vilken älskarinna? Jag har mer än nog med dig!
Malin kunde inte hjälpa det. Hon kände det i hela kroppen hennes man var otrogen. Osäkerheten gnagde inom henne. Till slut vågade hon ta upp det rakt ut.
Frågade honom rent ut, ja eller nej, men han svarade bara:
Vad menar du? Vi har varit gifta i tio år! Vilken älskarinna? Jag har mer än nog med dig!
Ludvig verkade ärlig, uppriktig. Hon såg inga tecken i hans leende, hans ord eller hans blick, men ändå något gnagde.
Malin var inte den som lät ödet bestämma, så hon bestämde sig för att få fram sanningen men hur?
Efter att ha läst massor av råd på nätet började hon med att kolla hans telefon, men hittade inget misstänkt. Bara lite småprat med några gamla klasskompisar, men det oroade henne inte. Big deal!
Han hade aldrig ens ett lösenord på telefonen. Inget att dölja, enligt honom. Inga hemliga meddelanden eller borttagna konversationer. En ängel i människoform.
Ibland trodde Malin att hon inbillade sig alltihop, men varje gång han blev sen från jobbet kände hon den där obehagliga känslan igen.
Hennes bästa vän sa alltid:
Det är bara dina inbillningar! Ludvig älskar dig och skulle aldrig se sig om efter en annan! Du förstör bara allt med dina misstankar!
Men Malin lyssnade inte. Hennes hjärta sa något annat, och hon vägrade dela sin man med någon annan.
En gång tog hon mod till sig och smög till hans kontor för att kolla om han verkligen jobbade eller var ute med andra kvinnor. När han fick syn på henne blev han arg. Skämde ut honom framför kollegorna, sa han. Det tog lång tid att be om ursäkt, men han var snabb att förlåta.
På ytan var allt perfekt. Ett fint hus. Två barn som växte upp. Allt borde vara underbart, men nej Malin var fast besluten att hitta problem där det inte fanns några.
Som man säger den som letar, finner! Fast än så länge hade hon inte hittat något.
Sammanfattningsvis var Malin stressad, som så många trettioåriga kvinnor som inte vill bli ensamma med två barn.
Hon verkade lugn utåt, men inombords kokade hon.
Det fanns inga tecken på Ludvig. Inget läppstift på skjortan, ingen främmande parfymdoft, inte ens en förändrad stil eller livsstil men ändå kände hon att något var fel.
Om det inte varit för en slump hade Malin kanske aldrig fått veta sanningen. Påhittad eller verklig? Det får vi se.
När deras yngsta son började första klass fick Malin lust att köra bil. Hon gick på körskola på kvällarna efter jobbet. Efter tre månader klarade hon provet och fick körkort.
Ludvig var så stolt att han köpte en bil åt henne. En liten en, men ändå en bil.
Malin var själv smal och kort, så den passade henne perfekt lätt att parkera.
Ludvig erkände det aldrig, men han köpte bilen mest för att hon inte skulle be om att få köra hans Audi. Han tycke hon behövde mer erfarenhet först. I alla fall sa han så.
Och så en helgmorgon vaknade Malin tidigare än vanligt och bestämde sig för att göra något trevligt baka en kyckling- och auberginepaj som alla älskade. Hon också. Men hon hade inget mjöl hemma.
Ute var det kyligt, snön låg tjock, men hon hade redan lärt sig köra på vintern. Hon bestämde sig för att smita till affären. Gick till bilen, men den startade inte. Hon gick tillbaka hem alla sov fortfarande.
Att gå till fots i kylan lockade inte, så hon bestämde sig för att ta en risk och köra Ludvigs bil utan tillåtelse. Det var ju bara ett par kilometer. Han skulle aldrig märka det.
Hon tog bilnycklarna och gick ut igen. Medan bilen värmdes upp torkade hon rutorna. Hon rotade i handskfacket efter en trasa hon visste att han hade några där. Plötsligt råkade hon nudda något, och ett föremål föll ner på golvet.
Hon plockade upp det en telefon. Men vems?
Det var definitivt inte Ludvigs. Hon kände igen hans, men den här var inte hans. Först tänkte hon att han råkat ta med sig någon annans, som han brukade säga, men fingret rörde vid knappen, och hon slog på den.
Första meddelandet hon såg var från en Sabina.
*”Älskling, jag saknar dig så mycket! Kom till mig snart! Jag längtar efter dig!”*
Malin blinkade häpet. Inget lösenord, så hon läste vidare. Bilen stod och värmdes upp medan hon läste.
Konversationen var lång. Längre än deras äktenskap, kändes det som.
Det visade sig att Ludvig slutade klockan fem varje dag, men kom hem vid sju. Malin hade aldrig tänkt på att kolla när han egentligen slutade.
Nästan varje dag gick han först till sin “älskade” Sabina i en timme och kom sedan hem som om inget hänt. Och de ord han skrev till henne hade Malin aldrig hört i hela sitt liv.
På bilden var Sabina en äldre kvinna. Fyrtio, minst. Varför i hela friden skulle han vilja ha henne?
Malin blev rasande.
Just när hon skulle gå ur bilen såg hon Ludvig komma ut från porten.
Hon hade lämnat en lapp om att hon åkt till affären. Han hade väl tänkt utnyttja tillfället och skicka ett till meddelande till sin “älskade” Sabina.
Nu kom Malin ihåg att Ludvig ofta gick ner till bilen på kvällarna. Han glömde plånbok, eller något annat. Nästan varje natt gick han ut, men kom tillbaka snabbt, så hon misstänkte inget.
Ludvig såg henne i hans bil och gick rakt mot henne.
Vem sa att du fick köra den? Vi kom aldrig överens om det!
Malin såg honom och blev ännu argare.
Hon satte på sig säkerhetsbältet, backade och trampade hårt på gasen. Bilen vräkte in i staketet bakom. Malin kände sig lättad.
Hon klev ur bilen och stirrade på den chockade Ludvig.
Där har du! Gå till din Sabina nu! Få se hur mycket hon vill ha dig utan hus och bil! Stick! Jag vill inte se dig igen!
Som bevis slängde hon nycklarna till hans Audi in i en stor snödriva och gick hem.
Pojkarna var vakna nu. De förstod inte riktigt vad som hänt. Några minuter senare försökte Ludvig komma in, men Malin låste dörren.
Gå till din Sabina! Glöm att du har ett hem här! skrek hon genom huset.
Ludvig fick gå. I tofflor, morgonrock och en jacka vandrade han till sin “älskade” Sabina. Han trodde hon skulle ta emot honom med öppna armar, men nej.
Sabina öppnade dörren, och inifr
