Vad håller vi på med egentligen? Varför klättrar vi in i någon annans hus?
Det är slut, Agnes, mellan oss! Jag vill ha en riktig familj, barn. Du kan inte ge mig det. Jag har väntat länge, varit tålmodig. Jag behöver en son. Jag har redan ansökt om skilsmässa! Du har tre dagar på dig att packa. Ring när du åker. Jag bor hos mamma under tiden. Skynda dig, jag måste förbereda lägenheten för barnet och dess mor. Just det! Se inte så förvånad ut, min blivande fru väntar barn! Tre dagar har du på dig!
Agnes teg. Vad kunde hon svara?
Barn hade inte blivit av. Mikael hade redan väntat i fem år. Under den tiden hade de försökt tre gånger, utan framgång.
Läkarna, som Agnes besökt otaliga, sa att hon var frisk. Varför gick det inte då?
Agnes hade alltid levt ett hälsosamt liv.
Den här gången mådde hon plötsligt dåligt på jobbet, de ringde ambulansen, men allt gick så fort
Dörren smällde igen bakom Mikael, och Agnes sjönk ner i soffan, utmattad.
Hon hade varken lust eller ork att packa. Och vart skulle hon ta vägen med sina saker?
Under studietiden och fram till bröllopet hade hon bott hos sin moster. Mostern var borta nu, och hennes son hade sålt lägenheten. Åka tillbaka till byn och farmors stuga? Leta efter en hyreslägenhet? Vad skulle hon göra med jobbet?
Frågorna var många, och hon måste lösa dem snabbt
Tidigt nästa morgon öppnades dörren, och svärmodern steg in.
Sover du inte? Bra. Jag kom för att se till att du inte tar med dig något onödigt.
Din sons gamla kalsonger behöver jag verkligen inte. Ska vi räkna mina också?
Oj, vad fräck du är! Och ändå var du så snäll förr, artig och tyst. Så här blev det alltså. Jag sa till Micke redan efter första gången att du inte kunde få barn.
Kom du hit för att säga det? Sitt tyst och håll koll på mig istället.
Varför packar du ner serviset?!
Det är mitt. Det är allt jag har kvar från moster, en minnesgåva.
Nu blir det tomt här utan det!
Det bryr jag mig inte om. Men du får i alla fall ett barnbarn.
Ta bara dina egna saker!
Laptopen är min! Kaffebryggaren, mikrovågsugnen också de fick jag av kollegorna. Min bil köpte jag innan bröllopet. Din son har sin egen.
Du har allt, utom förmågan att skaffa barn!
Det är inte längre er sak. Det är nog meningen, enligt Gud.
Du verkar inte ångra dig ens! Kanske planerade du allt det här?
Nu pratar du strunt. Jag orkar inte ens tänka på det.
Agnes såg sig om i lägenheten hennes saker var borta. Tandborste, smink, tofflor
Hon hade glömt något viktigt. Svärmodern störde hennes koncentration.
Hon kom ihåg den gamla statyetten av en katt saknades. Den hade en liten hemlighet som ingen visste om, inte ens hennes man. Inuti katten fanns ett par örhängen och en ring. De var inte värdefulla, men betydelsefulla som minne från farmor. Micke hade alltid sett dem som skräp. Hade han kastat dem? Allt onödigt brukade han slänga på balkongen. Agnes öppnade dörren
Vad letar du efter där? Packa och gå! hördes svärmoderns röst igen. Säg adjö till lägenheten? Säg adjö då. Du kommer aldrig få något liknande.
Till slut hittade hon katten, allt var kvar. Nu kunde hon åka.
Här är nycklarna, adjö. Jag hoppas verkligen vi inte ses igen.
Agnes åkte till kontoret. Hon var fortfarande sjukskriven men hade bett om ledigt.
Vi alla sympatiserar, men hur ska vi klara oss utan dig? Räcker tre veckor? Var snäll och håll kontakt. Utan din hjälp kommer hälften av projekten att stanna.
Okej. Jag behöver en paus. Tack.
Behöver du hjälp med något?
Nej.
Jag ska se till att du får din semesterlön och bonus.
Tack, det behövs verkligen.
Agnes letade inte ens efter en hyreslägenhet. Hon åkte hem, till byn. Ingen väntade henne där, farmor hade gått bort för tre år sen, och hennes mamma hade hon aldrig sett. Mamman dog under förlossningen.
Och nu kunde inte Agnes få barn själv
En timmes resa, och hon var framme. Äppelträdet. Tulpanerna.
Sist hon och Mikael var här var på hösten, grillade korv och vilade sig.
Agnes körde in på gården, garage
