ÖVERFLÖDIG I EGET HEM
Gunilla hade byggt upp det här huset tillsammans med sin make under hela sitt liv, lagt sin själ i varje tegelsten. När sonen gifte sig med Elin trodde hon uppriktigt att hemmet skulle fyllas av mer skratt och värme. Men efter ett par månader kändes luften tung och laddad.
Elin inledde en slags tyst kamp. Först möblerade hon om i vardagsrummet utan att fråga Gunilla, sen kastade hon Gunillas gamla men kära gardiner. Gunilla teg så länge sonen var lycklig stod hon ut. Men Elin nöjde sig inte där. Hon ville vara den enda härskarinnan i huset.
Mamma, din tv är så högt på, jag får ont i huvudet, klagade hon om dagarna.
Mamma, gå inte in i köket när jag lagar mat, du stör mig, sa hon om kvällarna.
Till sonen viskade Elin något annat: “Din mamma har blivit så jobbig, gnäller jämt och pikar mig. Jag klarar inte mer, jag gråter hela tiden.” Sonen stod kluven mellan de två kvinnor han älskade mest, men efterhand började han tro på Elins ord.
En kväll när kylan bet som värst avgjordes allt. Gunilla hade blivit sjuk och fått feber. Hon gick till köket för att be om en kopp te, men hörde röster inifrån vardagsrummet.
Jesper, sa Elin till sin man, jag orkar inte längre. Din mamma har det största rummet. Ska vi inte flytta henne ut till gästhuset på gården? Där får hon lugn, och vi får mera plats. Eller… kanske vi skickar henne till hennes syster i Småland?
Sonen tvekade: “Men Elin det är ju hennes hus.”
Det var hennes, nu är det vårt! snäste Elin. Blir hon kvar här flyttar jag hem till mina föräldrar. Välj själv.
Gunilla väntade inte på sonens svar. Hon klev in i rummet, blek men med högburet huvud.
Det behöver ni inte, sade hon lugnt. Elin, du har rätt, huset ska vara en familjegemenskap. Men det här huset står fortfarande på mitt namn och jag har inga planer på att flytta till något uthus. Jesper, jag älskar dig, men om du tycker din mamma är överflödig här då står dörren öppen för er båda. Packa era saker.
Elin hade räknat med Gunillas svaghet, men det blev hennes misstag. När sonen såg tårarna i sin mammas ögon och kylan i Elins blick, vaknade han upp. Den natten flyttade han ingenstans. Istället var det Elin som packade sina väskor och försvann, skrikandes att de skulle få ångra detta.
Ett år har gått. Jesper bor kvar hos sin mamma och har hittat en ny kvinna, som uppskattar gemenskap och respekterar de äldre. Och Gunilla har lärt sig en viktig sak: snällhet ska inte vara försvarslös. Om du släpper någon in i ditt hem, se då till att de inte kastar ut dig genom dörren.
