Hur kunde du låta det hända, din dumbom! Vem skulle vilja ha dig nu, med ett barn på väg dessutom! Och hur skulle du försörja det?! Du ska inte tro att du får något stöd av mig! Jag har sett efter dig tillräckligt, men nu får du bära ditt eget ansvar! Packa dina saker och lämna mitt hus, jag vill inte se dig igen!
Elina satt tyst och lyssnade på mosterns utbrott med blicken sänkt. Hennes sista hopp om att få stanna kvar åtminstone tills hon hittade jobb krossades där och då.
Om mamma ändå hade levt
Hon visste aldrig vem sin far var, och mamman gick bort för femton år sedan överkörd i ett övergångsställe av en rattfull förare. Det var tänkt att socialen skulle placera henne i fosterhem, men då dök det upp en avlägsen släkting mammas tremänning. Hon tog hand om Elina och hade både hus och tillräcklig inkomst på pappret.
De bodde i utkanten av en liten stad i Småland, där somrarna kunde vara kvava och regnet slog hårt mot rutorna om vintern. Elina hade aldrig gått hungrig, alltid klädd i ordentliga kläder och lärde sig ta ansvar från det att hon var liten det fanns alltid jobb att göra i ett hus med trädgård och djur. Kanske saknade hon sin mors kärlek, men vem brydde sig om det?
Skolan gick bra för henne. Efter gymnasiet kom hon in på lärarhögskolan. Studentåren rann förbi och nu, med examensbeviset i handen, återvände hon till barndomsstaden. Men i hjärtat låg en tung klump.
Gå nu, och visa dig inte här igen!
Men moster Eivor, bara
Nej!
Elina tog sin resväska och gick ut i dagens stekande hetta. Hur hade det kunnat gå så här? Uthängd, bortstött, med en liten mage som just börjat synas men hon hade stått för sin graviditet, lögner var inte hennes väg.
Hon behövde någonstans att ta vägen. Hon gick med blicken i marken, förlorad i tankar, tills en röst avbröt henne:
Vill du ha lite vatten, vännen?
En bastant kvinna på närmare femtio betraktade henne nyfiket.
Kom in, om du är vänligt sinnad.
Hon räckte över ett glas kallt vatten. Elina satte sig på bänken och drack girigt.
Kan jag sitta här en stund? Det är olidligt varmt
Sitt du. Varifrån kommer du? Jag ser att du har packning med dig.
Jag har tagit examen på lärarhögskolan, söker jobb på en skola. Men jag har ingenstans att bo Vet du någon som hyr ut?
Kvinnan, som hette Gunilla, såg eftertänksamt på henne. Ren, men med mörka ringar under ögonen.
Du kan bo hos mig. Jag tar inte ut mycket, men hyran ska betalas i tid. Om du vill, kan jag visa dig rummet direkt.
Glad över sällskap och lite extra inkomst i den lilla staden, visade Gunilla in henne i ett litet rum med fönster mot trädgården. Säng, gammal garderob, ett bord inget mer behövdes.
De kommande dagarna gjorde sig Elina hemmastadd och började leta jobb. Hon blev vän med Gunilla och hjälpte till i hushållet. Kväll efter kväll satt de under syrenbuskarna och drack te och pratade om livet.
Graviditeten gick bra. En kväll berättade Elina sanningen: om Oskar, kärleken från högskolan, son till framgångsrika lärare, som hade övergett henne när han fick veta. Hon hade tagit emot de pengar han erbjöd de skulle behövas.
Du gjorde rätt i att inte välja bort, muttrade Gunilla. Barnet är oskyldigt och kommer fylla ditt liv med glädje.
I februari startade värkarna. Gunilla skjutsade henne till sjukhuset. Elina födde en frisk pojke Simon. På salen hörde hon talas om en liten flicka, dotter till en kvinna som lämnat barnet precis efter förlossningen.
Är det någon som kan ge henne mat? Hon är svag, sa sköterskan.
Elina tog upp den lilla. Ett litet knyte, mjölkvit och fjunig.
Jag ska kalla dig Freja, viskade hon.
När kapten Lars Lind, flickans far, kom in, förändrades allt. På utskrivningsdagen stod en bil med blå och rosa ballonger utanför. Han hjälpte Elina och barnen in, lämnade över två paket: ett blått, ett rosa.
Staden pratade i månader om bröllopet som följde. Kaptenen, rörd av Elinas godhet, friade till henne. Och Elina, med Simon i famnen och Freja adopterad, klev in i ett nytt liv.
Vem kunde ana att en solvarm sommardag och ett glas kallt vatten skulle vända allas öden? Livet vänder blad man aldrig trott att man skulle läsa och ibland möter lyckan dem som vägrar ge upp hoppet.
