Utan själ
Solveig Andersdotter kom tillbaka hem, medan kvällssolen kastade långa skuggor över gata i Göteborg.
Hon hade varit hos sin frisör, trots sina 68 år, och som vanligt unnade hon sig manikyr och en liten uppfräschning.
Håret, naglarna, lite puder, och så var livsglädjen på plats igen.
Solveig, det har varit en kvinna här, någon släkting tror jag.
Sa att du kommer hem senare, hon sade att hon skulle titta förbi igen, berättade hennes man Henrik.
Vilken släkting?
Jag har ju inga släktingar kvar.
Någon avlägsen kommer säkert för att be om pengar.
Du borde sagt att jag rest till Kiruna och inte kommer tillbaka, grumlade Solveig missnöjt.
Men varför ljuga?
Hon liknade verkligen någon från din sida.
Lång, ståtlig, påminner om din mor, frid över hennes minne.
Tror inte hon vill ha något.
Väldigt välklädd, försökte Henrik lugna sin hustru.
Ungefär fyrtio minuter senare ringde släktingen på dörren.
Solveig öppnade själv.
Kvinnan hade verkligen en aristokratisk aura, liknade Solveigs mor, klädd i dyr kappa, eleganta stövlar, handskar av läder, med gnistrande små diamantörhängen.
Solveig som var van vid kvalitet, såg genast att det inte var något billigt.
Solveig bjöd kvinnan till det dukade bordet.
Ska vi bekanta oss, om vi nu är släkt?
Jag är Solveig, vi kan hoppa över efternamnet, vi verkar vara jämnåriga.
Det här är min man Henrik.
Men hur är vi släkt?
frågade Solveig.
Kvinnan tvekade och blev nästan röd om kinderna, Jag heter Ingrid Ingrid Mattiasdotter.
Vi har verkligen inte stor åldersskillnad.
Jag fyllde 50 den 12 juni.
Säger det dig något?
Solveig blev plötsligt blek.
Jag ser att du minns.
Ja, jag är din dotter.
Oroa dig inte, jag vill inte ha något.
Ville bara se på min mor.
Har levt hela livet i ovisshet, försökt förstå varför min mamma aldrig älskade mig.
Hon gick bort för åtta år sedan.
Varför älskade bara pappa mig?
Han gick bort nyligen, bara två månader sedan.
I sista stund berättade han om dig.
Bad dig förlåta honom, om du kan, sade Ingrid nervöst.
Vad är det här?
Har du en dotter?
Henrik såg ut som om han plötsligt tappat marken.
Tydligen har jag.
Jag förklarar allt senare, sade Solveig.
Så jag är din dotter.
Bra.
Har du sett mig nu?
Om du tror jag väntar på att du ska be om förlåtelse det kommer inte hända.
Jag har inget att ångra, Solveig såg Ingrid i ögonen.
Hoppas att pappa berättade allt?
Om du tror att någon moderkänsla ska väckas inom mig, nej, inte det minsta.
Förlåt.
Får jag komma och hälsa på igen?
Jag bor i Mölndals förort, har stort tvåvåningshus.
Kom gärna och hälsa på med Henrik.
Jag har tagit med foton av ditt barnbarn, barnbarnsbarn, kanske vill du titta?
Ingrid bad försiktigt.
Nej.
Vill inte.
Kom inte tillbaka.
Glöm mig.
Hej då, sade Solveig kallt.
Henrik ringde en taxi till Ingrid och gick ut med henne.
När han återvände hade Solveig redan plockat undan bordet och satt och tittade på SVT utan att röra en min.
Du är hårdhudad.
Du borde leda arméer, har du ingen själ alls?
Jag har anat att du är känslokall, men att du saknar själ helt det trodde jag inte, sade Henrik.
Vi träffades väl när jag var 28?
Själens förlust kom långt innan.
Jag är en flicka från landet utanför Hälsingland och drömde alltid om att fly till staden.
Därför kämpade jag och kom in på Chalmers som enda från min klass.
Jag var 17 när jag träffade Olof.
Jag älskade honom vilt.
Han var nästan tolv år äldre, men det störde mig inte.
Efter min fattiga barndom var Göteborg som ett sagoland.
Studiebidraget räckte aldrig.
Jag var alltid hungrig och tackade ja till middagar på café, glass, allt Olof bjöd.
Han lovade mig ingenting, men jag var säker på att kärleken skulle knyta oss tillsammans.
När han bjöd mig till sommarstugan en kväll, följde jag med utan tvekan.
Vi möttes ofta där.
Det blev klart att jag väntade hans barn.
Jag berättade för Olof.
Hans glädje var överväldigande.
Mitt tillstånd skulle snart synas, så jag frågade: När gifter vi oss?
Jag fyller snart 18, kan ansöka till stadshuset.
Har jag någon gång lovat att gifta mig med dig?
frågade han tillbaka.
Jag lovade inte, och jag kommer inte gifta mig.
Jag är redan gift sade han lugnt.
Men barnet då?
Och jag?
Du är ung, frisk, skulle kunna bli statyn vid Stadshuset.
Ta studieuppehåll.
Plugga tills det syns, sen flyttar du in hos mig och min fru.
Vi har försökt få barn, utan resultat.
Min fru är mycket äldre.
När barnet kommer, tar vi över det.
Hur det ordnas är inte din sak.
Jag är ung men har makt i kommunen.
Min fru leder avdelning på Sahlgrenska.
Barnets framtid är säker.
Vila upp dig efter förlossningen, sen tillbaka till studier.
Du får lite pengar också.
Då fanns inte surrogatmammor i Sverige, men jag blev nog den första.
Vad skulle jag ha gjort?
Åka till byn, förnedra min familj?
Under graviditeten bodde jag hos Olof och hans fru i deras villa.
Hon hälsade aldrig på mig, kanske svartsjuk ändå.
Dottern föddes hemma, barnmorska hämtades in.
Jag ammade henne aldrig, barnet togs direkt.
Efter en vecka skickades jag bort diskret.
Olof gav mig pengar.
Tillbaka till Chalmers.
Sen jobb på fabriken, fick rum i familjehem.
Började som arbetsledare, blev sedan chef för kvalitetskontroll.
Vänner fanns, men ingen friade.
När du kom, var jag 28, tänkte att det var dags.
Sen vet du resten.
Vi levde gott, bytte bilen tre gånger, huset fullt, stugan välskött.
Semester varje sommar.
Fabriken klarade sig genom 90-talets stormar tack vare traktordelar ingen annan kunde göra.
Området är fortfarande omsluten av taggtråd och vakttorn.
Vi tog förtida pension.
Allt vi behöver har vi.
Barn ville vi inte ha.
Och när jag ser dagens barn Solveig avslutade sin bekännelse.
Det blev inte så bra.
Jag har försökt hela mitt liv att tina ditt hjärta, men misslyckats.
Barn saknar vi, men du har aldrig ens visat kärlek för en katt eller hund.
När min syster bad dig ta emot hennes dotter en vecka, vägrade du.
Idag kom din dotter, och hur mötte du henne?
Din egen blod.
Hade vi varit yngre skulle jag lämna dig, men nu är det försent.
Det är kallt med dig, riktigt kallt, sade Henrik.
Solveig blev lite rädd aldrig hade Henrik talat så hårt.
Dottern rörde om allt i hennes lugna liv.
Henrik flyttade ut till sommarstugan.
Han bor där nu, med tre hundar, alla från gatan, och ett okänt antal katter.
Han kommer sällan hem.
Solveig vet att han besöker hennes dotter Ingrid, har lärt känna alla där, och älskar barnbarnsbarnet.
Han har alltid varit lite besynnerlig, och så förblir han.
Låt honom leva sitt liv, tänker Solveig.
Solveig har aldrig känt någon längtan att träffa dotter, barnbarn, barnbarnsbarn.
Hon reser ensam till havet.
Simmar, samlar kraft och känner sig utsökt fri.
