Utan pekpinnar Ett brev från morfar dök upp i Sashas meddelandeapp—ett foto av ett rutigt papper, blått bläck, noggrann lutning, avslutat med: ”Din morfar, Kalle”. Bredvid ett kort meddelande från mamma: ”Han gör så nu. Om du inte orkar svara, så behöver du inte.” Sasha scrollade, zoomade in för att tyda raderna. ”Tjena Sashka. Jag skriver från köket. Har fått en ny kompis — blodsockermätaren. Den skäller om jag äter för mycket bröd. Doktorn sa att jag borde promenera mer, men hur ska det gå till när alla jag kände redan ligger på kyrkogården och du är i Stockholm. Så nu går jag promenader i minnet istället. Idag mindes jag till exempel 1979, när vi med grabbarna lossade äpplen på bangården. Nästan ingen lön, men du kunde smussla ner en låda sura gröna äpplen. Vi käkade dem där på grushögen, händerna gråa av damm och sand som knastrade mellan tänderna. Gott ändå. Det är inget särskilt. Tänkte bara på det. Jag ska inte lära dig nåt om livet, du har ditt, jag har mina värden att ta igenom. Svarar du, berätta gärna hur vädret är och hur det går med plugget. Din morfar Kalle.” Sasha log. ”Blodsockermätare”, ”värden”. Messenger: ”Skickat för en timme sen.” Han hade redan ringt mamma — inget svar. Så det stämde väl: ”nu är det så här”. Han scrollade vidare. Morfars sista meddelande var förra året — snabba rösthälsningar och något om skolan. Då svarade Sasha med emoji. Sen bara tystnad. Nu satt han länge med bilden på det rutiga bladet, öppnade svarsrutan. ”Tjena morfar. Plus tre och regn här. Tentorna — snart. Äpplena kostar hundratjugo spänn kilot. Läget med äpplen är uselt. Sasha.” Tänkte, suddade bort ”Sasha”, skrev bara: ”Barnbarnet Sasha.” och skickade. Några dagar senare vidarebefordrade mamma ett nytt foto. ”Tjena Sashka. Ditt brev kom fram, läst tre gånger. Tänkte svara ordentligt. Vädret är som hos dig, fast minus dina moderna pölar. Snö på morgonen, vatten på dagen, isskorpa på kvällen. Jag har redan halkat ett par gånger, men tydligen är det inte dags än. När vi ändå snackar äpplen. Ska berätta om mitt första riktiga jobb. Jag var tjugo, jobbade på hissfabrik. Det slamrade, damm i luften, overallerna blev aldrig rena hur mycket man än tvättade. Fingrarna fulla med flisor, oljiga naglar. Men jag var stolt över mitt passerkort, att gå igenom vakten som en vuxen. Det bästa var inte lönen, utan lunchen. I matsalen fick man tjocka skålar borsjtj, och kom man tidigt kunde man nypa åt sig en extra brödskiva. Vi satt tysta vid samma bord — inte för att vi inte hade nåt att säga, vi var bara för slut. Skedarna tyngre än skiftnycklar. Du sitter väl nu med din laptop och tycker allt är fornhistoria. Men ibland undrar jag — var jag lycklig, eller hann jag bara inte tänka efter. Vad gör du där borta, förutom skolan? Jobbar du? Eller är det bara startups nu för tiden? Morfar Kalle.” Sasha läste medan han stod i kön till kiosken. Runtom någon som svor, diskuterade, i högtalaren reklam. Han märkte att han läste om beskrivningen av borsjtj och tunga tallrikar. Han svarade direkt där, lutad mot disken. ”Tjena morfar. Jag jobbar extra som bud. Kör mat och ibland papper. Har inget pass, bara en app som alltid laggar. Men jag äter ibland på jobbet jag med. Inte snor — hinner bara inte hem. Köper billigaste, käkar i trappuppgången eller bilen hos någon polare. Också tyst. Om jag är lycklig? Vet inte. Hinner inte tänka efter. Men borsjtj i matsalen låter fett gott. Barnbarnet Sasha.” Han funderade på att skriva om startups, men struntade i det. Morfar fick måla sin egen bild. Nästa brev var oväntat kort. ”Sashka, tjena. Budjobb är på riktigt. Såg dig direkt på ett annat sätt. Inte som en grabb vid datorn utan nån i sneakers som alltid har bråttom. När du nu berättat om jobbet ska jag dra en om när jag jobba extra på bygge. Mellan skiften på fabriken när pengarna var slut. Vi bar tegelstenar till femte våningen i trappor av trä. Dammet kröp in överallt. På kvällen tömde jag sand ur skorna, mormor skällde på vad jag förstörde golvet. Det konstiga är, jag minns inte tröttheten. Jag minns en detalj: Det var en Sören på bygget. Han kom tidigast, satt på en uppochnervänd hink och skalade potatis med kniv—rakt ner i en gammal gryta. Till lunch la han den på plattan, doften av kokt potatis över hela våningen. Vi åt med händerna, saltade ur lite pappersstrut. Godare finns inte. Nu sitter jag här på mitt kök, tittar på färdigpotatisen från Coop och tänker att smaken är annorlunda. Kanske är det åldern, inte potatisen. Vad äter du när du är trött? Inte från budföretag, utan riktigt? Morfar Kalle”. Sasha svarade inte på en gång. Vad är ”riktigt”? Han mindes förra vintern, efter tolvtimmarspass, när han köpte färdiga köttbullar på Pressbyrån och kokade dem på det sunkiga studentköket i en kastrull där någon annan kokat korv. Bullarna föll isär, vattnet var grumligt, men han åt upp allting vid fönstret eftersom det saknades bord. Två dagar senare skrev han ändå. ”Tjena morfar. När jag är för trött steker jag ägg. Två-tre stycken, ibland med korv. Stekpannan är inte vacker, men den funkar. Vi har ingen Sören, bara en granne som alltid bränner vid och svär. Du skriver mycket om mat. Var du hungrig då eller nu? Barnbarnet Sasha.” Han ångrade sig genast över sista meningen. Kändes oartig. Men redan skickat. Svaret kom snabbare än vanligt. ”Sashka. Om hungrig – bra fråga. Då var jag ung och ville alltid äta. Och inte bara soppa och potatis. Ville ha motorcykel, nya skor, eget rum så man slapp höra farsans hosta om nätterna. Ville att folk skulle respektera en. Att kunna gå in i affären utan att räkna mynt i fickan. Att tjejerna skulle se en, inte bara gå förbi. Nu äter jag bra. Läkaren gnäller på att jag äter för mycket. Skriver om maten, kanske för att det är något man kan ta på och minnas. Soppans smak är lättare att beskriva än skamkänsla. Du frågade, så här är en historia – utan slutkläm och pekpinnar, som du gillar. Jag var tjugotre. Var tillsammans med din blivande mormor, men ostabilt. På fabriken sökte de folk till en brigad som skulle till Norrland. Bra betalt – på några år kunde du spara till bil. Jag var eld och lågor. Såg framför mig hur jag körde hemåt i en splitterny Volvo. Men så: mormor ville inte följa med. Hennes mamma var sjuk, jobb och vänner fanns här. Hon sa att hon inte skulle klara kylan och mörkret. Jag sa, att hon höll mig tillbaka. Om hon älskade mig borde hon stötta. Sa det ännu elakare, men hoppar det nu. Jag åkte själv. Efter ett halvår hördes vi inte mer. Två år senare, då jag kom hem med pengar och bil, hade hon redan gift sig med en annan. Länge berättade jag för andra att hon hade svikit mig. Att det var för hennes skull jag åkte, men hon… Egentligen valde jag pengar och plåt framför en människa. Och låtsades länge att det var enda rätta valet. Det var min hunger. Du undrade vad jag kände. Då tyckte jag att jag hade rätt, var viktig. Sen i många år låtsades jag att jag inte kände något alls. Om du inte vill svara, gör inte det. Jag förstår att du har viktigare saker för dig än gamlas historier. Morfar Kalle.” Sasha läste flera gånger. Ordet ”skam” fastnade som en krok. Han letade mellan raderna efter försvar, men morfar erbjöd ingen. Han öppnade nytt meddelande och skrev ”Ångrar du?” Raderade. Skrev ”Tänk om du stannat”. Raderade. Skickade till slut något helt annat. ”Tjena morfar. Tack för att du skrev. Vet inte vad jag ska säga. I vår familj låter det alltid som att mormor bara kunde ha blivit… ja, mormor. Jag dömer dig inte. Själv valde jag nyligen också jobbet före personen. Jag hade en tjej. Just då fick jag börja få bättre skift som bud. Jag jobbade jämt. Hon klagade att vi aldrig sågs, att jag bara var i mobilen, att jag blev irriterad. Jag sa att hon skulle vänta, att snart blir det bättre. Sen sa hon att hon hade tröttnat på att vänta. Jag sa att det var hennes problem. Sa också saker jag inte vill upprepa för dig. Nu, när jag kommer hem sent till studentrummet och steker mina ägg, tänker jag att jag valde pengar och leverans före människa. Och försöker låtsas att det var rätt. Kanske ligger det i släkten. Sasha.” Morfars nästa brev var på linjerat papper. Mamma förklarade på röstmeddelande att skrivblocket tagit slut. ”Sashka. Du sa något om att det ligger i familjen. Det är vi bra på, skylla på släkten. Dricker – för att morfar drack. Skriker – för att mormor var sträng. Men du väljer ändå själv varje gång. Det är bara lättare skylla på arvet än medge hur feg du är. När jag kom hem från Norrland trodde jag det var ny värld: bil, rum i korridoren, pengar i fickan. På kvällarna satt jag på sängen, visste inte var jag skulle ta vägen. Kompisarna hade flyttat, nytt folk på fabriken, hemma väntade bara damm och en gammal radio. En gång åkte jag till huset där din icke-mormor bodde. Stod på andra sidan gatan, tittade på fönstren. I ett var det ljus, i ett mörkt. Stod tills jag frös. Till slut såg jag henne komma ut med barnvagn. Bredvid gick en man, höll henne under armen. De pratade, skrattade. Jag gömde mig bakom ett träd som en unge, kollade tills de svängde runt hörnet. Då förstod jag att ingen svek mig. Jag valde mitt, hon sitt. Att erkänna det tog tio år. Du skriver att du valde jobbet före tjejen. Kanske valde du inte jobbet, utan dig själv. Kanske är det viktigare just nu att få rätsida på ekonomin än att gå på bio. Det är varken bra eller dåligt. Det bara är. Det tråkiga är att vi sällan säger rakt ut: ”det här är viktigare än du just nu”. Vi hittar på fina ord, sen är alla besvikna. Det här är inte för att du ska springa och vinna henne tillbaka. Vet inte ens om du bör. Kanske märker du, en dag du själv står utanför någons fönster, att du kunnat säga sanningen rakare. Din gamla morfar Kalle.” Sasha satt på fönsterbrädan i studentkorridoren, mobilen varm mot handen. Ute rann bilar genom vattenpölar, någon rökte på trappan. I rummet bredvid dundrade basen. Han funderade länge på svar. Tänkte på när han själv stod utanför exets fönster, när hon inte längre svarade. Såg gardiner na, ljuset i rummet, tänkte att nu kommer hon dra bort gardinen och se honom. Det gjorde hon inte. Han skrev. ”Tjena morfar. Jag har också stått under fönstret. Också gömt mig när jag såg henne gå ut med någon annan. Han hade ryggsäck, hon en påse från ICA. De skrattade tillsammmans. Då tänkte jag att jag strukits ur livet. Nu läser jag ditt brev och tänker, kanske gick jag själv. Du säger att det tog dig tio år att fatta. Jag hoppas jag klarar det snabbare. Jag springer inte efter henne. Jag kanske bara ska sluta låtsas som att allt är okej. Sasha.” Nästa brev var om annat. ”Sashka. Någon gång frågade du om pengar. Jag svarade aldrig — visste inte var jag skulle börja. Jag försöker nu. Hos oss var pengar alltid som vädret. Pratade bara om dem när det var kris eller förvånansvärt bra. Din pappa frågade mig en gång vad jag tjänade. Jag hade extrajobb — sa summan stolt. Han sa: ”Oj, du är rik!” Jag skrattade, sa att det var småpotatis. Några år senare blev jag uppsagd. Halverad lön. Pappa frågade igen. Jag sa summan, han: ”Varför så lite? Betyder det att du jobbar dåligt?” Jag skällde ut honom. Han förstod egentligen bara inte, försökte få ihop siffrorna. Jag insåg långt senare att då lärde jag honom att man inte frågar om pengar. Han växte upp, frågade faktiskt aldrig mer. Bara jobbade extra, grejade med elektronik. Jag gick runt och tänkte att han ”borde förstå” hur jag hade det. Jag vill inte göra om det med dig. Därför säger jag direkt: min pension är liten, men räcker till mat och medicin. Någon bil sparar jag inte längre till, och det behövs inte. Nu sparar jag bara till nya tänder, de gamla klarar inte sitt jobb. Hur klarar du dig? Inte så att jag ska börja swisha dig och köpa strumpor, vill bara veta så du inte svälter eller sover på golvet. Om det känns pinsamt, skriv bara ”Okej”. Jag förstår. Morfar Kalle.” Sasha kände något knyta sig inuti. Han mindes att han som barn ofta frågade pappan vad han tjänade, men bara fick skämt eller ett irriterat ”du får veta sen”. Så han växte upp med känslan att pengar var en skam. Han tittade länge på texten, skrev sedan. ”Tjena morfar. Jag svälter inte och sover inte på golvet. Har säng, till och med madrass. Betalar studentrummet själv, det var dealen med pappa. Ibland blir det försenat, men ingen har kastat ut mig än. Det räcker till mat, bara man inte köper onödigheter. Blir det tajt tar jag ett extrapass — zombieläge dagarna efter, men det är mitt val. Lite pinsamt att du frågar och jag inte kan fråga tillbaka, typ: Hur har du det? Men du har redan svarat. Ärligt talat vore det enklare om du bara skrev ’allt lugnt’, utan förklaringar. Men jag fattar; jag är nog van sen barnsben att vuxna aldrig säger nåt. Tack för att du skrev om pengar. Sasha.” Han fingrade med mobilen länge, lade sedan till ett nytt meddelande: ”Om det någonsin är något du vill köpa men pensionen inte räcker — säg till. Lovar inget men vill gärna veta.” Och tryckte på skicka innan han ångrade sig. Morfars svar var det mest sneda hittills, bokstäverna dansade, raderna gled iväg. ”Sashka. Jag läste det där om ’om det inte räcker’. Tänkte först svara att jag inte behöver nåt. Att jag har allt, att gamla gubbar bara behöver brev och piller. Skämtade nästan om att om det krisar så får du köpa mig en motorcykel. Sen tänkte jag på att jag alltid gjort mig till den där mannen ”som klarar allt själv”. Slutade gammal och rädd för att be barnbarnet om något litet. Skriver så här: Om det verkligen kniper och jag behöver något, så ska jag försöka inte låtsas att det inte är viktigt. Men just nu har jag te, bröd, medicin och dina brev. Det är ingen floskel, jag listar bara upp det. Trodde vi var helt olika — du med dina appar, jag med min radio. Men vi har det gemensamt: vi gillar inte att be om hjälp. Vi låtsas att vi inte bryr oss fast vi gör det. Eftersom vi nu är ärliga: en sak till du inte hört i familjen. När din pappa föddes var jag inte beredd. Nytt jobb, rum i korridor, trodde allt skulle ordna sig. Och så spädbarnet — skrik, blöjor, sömnlösa nätter. Jag kom hem från nattskift och han vrålade. Jag blev arg. En gång kastade jag flaskan hårt i väggen. Mjölken rann på golvet, din mormor grät, ungen gallskrek, och jag stod bara där, ville gå och aldrig komma tillbaka. Jag gick inte. Men länge låtsades jag att det bara var ett utbrott. Egentligen var det nära att jag stack. Hade jag gått då skulle du inte fått läsa det här. Vet inte varför du ska veta det. Kanske så du fattar att din morfar inte är någon hjälte. Bara en vanlig människa, som ibland ville lämna allt och försvinna. Om du känner nu att du inte vill skriva längre, så förstår jag. Morfar Kalle.” Sasha kände hur han blev kall och varm om vartannat. Bilden av morfar – den som alltid varit som en varm filt och mandariner till jul – fick andra färger. Trött gubbe i korridoren, skrikande barn, mjölk på golvet. Han mindes hur han förra sommaren som ledare på kollo skällde ut en pojke som aldrig slutade gråta. Tog i honom hårdare än han borde, pojken blev rädd och grät ännu mer. Sasha låg vaken en hel natt och tänkte att han var olämplig som pappa. Han skrev först: ”Du är inget monster.” Raderade. Skrev: ”Jag älskar dig ändå.” Raderade, blev generad. Slutligen skickade han: ”Tjena morfar. Jag slutar inte skriva. Vet inte vad man ska svara på sånt. Ingen i vår familj pratar om sånt här – skrik och flyktkänslor. Alla är tysta, eller så skämtar de bort det. Jag jobbade på kollo i somras. Där fanns en kille som bara ville åka hem. En dag fick jag nog och skällde så jag själv blev rädd. Tänkte hela natten att jag är en dålig människa. Det du skriver gör dig inte sämre. Det gör dig levande. Om jag någonsin får barn, vet jag inte om jag kan berätta lika ärligt. Men jag ska i alla fall försöka inte låtsas att jag alltid har rätt. Tack för att du inte stack då. Sasha.” Han tryckte på ”skicka” och märkte att han väntade på svaret – inte som artighet, utan som något eget. Svaret kom efter två dagar. Nu var det mamma som skrev: ”Han har lärt sig röstmeddelanden, men bad mig skriva av. Blev lite rörd.” På skärmen dök ett färskt foto på rutigt papper upp. ”Sashka. Läste ditt brev, tänkte att du är modigare än jag var i din ålder. Du erkänner åtminstone att du är rädd. Jag låtsades alltid att inget bekymrade mig – och så gick det sönder saker hemma. Om du blir en bra pappa eller inte vet jag inte. Inte du heller. Det visar sig. Men bara att du funderar på det betyder mycket. Du skrev att jag är levande för dig. Det är nog den finaste komplimangen jag fått. Folk säger oftast ’envis’, ’besvärlig’, ’egensinnig’. Men levande har mig ingen kallat på länge. När vi ändå snackar ärligt: jag har velat fråga en sak, men aldrig vågat. Nu gör jag det. Om du tröttnar på mina historier — säg till. Jag kan skriva mer sällan eller bara på högtider. Det viktigaste är att inte kväva dig med mitt förflutna. Och en sak till. Vill du någon gång bara komma förbi utan närmare anledning, så är jag hemma. Jag har en ledig pall och en ren mugg. Ren — det har jag kollat. Din morfar Kalle.” Sasha log åt muggen. Han visualiserade köket, pallen, blodsockermätaren, potatispåsen vid elementet. Han tog ett foto på sitt studentkök. På bilden: diskhon, den där hemska stekpannan, äggpaketet, vattenkokaren, två muggar (en var kantstött). Burk med gafflar i fönstret. Han skickade bilden till morfar med en rad: ”Tjena morfar. Här är mitt kök. Två pallar, muggar finns det också till dig. Och om du nån gång vill komma bara för att, så är jag nästan hemma. Du har inte tröttat ut mig. Ibland vet jag bara inte vad jag ska svara — men jag läser ändå alltid. Vill du kan du berätta något som aldrig varit för privat, bara inte blivit sagt eftersom ingen frågat. S.” Han tryckte på ”skicka” och insåg att den frågan aldrig ställts till någon vuxen i hans familj förr. Telefonen lades tyst på bordet. Äggen fräste på spisen. I rummet bakom skrattade någon. Sasha vände på äggen, drog av plattan och satte sig på sin pall, med bilden av morfar mittemot honom — med mugg i hand, redo att någon gång berätta nästa historia live, inte bara på papper. Om morfar kommer vet han inte. Men känslan av att kunna skicka en bild på sitt stökiga kök och fråga ”hur har du det?” — det gör att bröstet blir varmt och lite trångt. Telefonen låg med skärmen nedåt, så han inte skulle missa nästa meddelande. Äggen hann kallna men han åt ändå långsamt upp, som om han delade dem med någon. Ett ord som ”älskar” skrev de aldrig. Men något fanns där, mellan raderna. Och för nu räckte det.

Utan förmaningar

Till Sigrid kom ett meddelande i mobilen, som ett foto av ett rutat papper. Blå bläckpenna, prydlig lutning, underst signaturen: Din morfar, Arne. Bredvid ett kort sms från mamma: Han gör så numera. Om du inte orkar svara, så måste du inte.

Sigrid vek upp bilden, zoomade in och började läsa.

Hej på dig, Sigrid.

Jag sitter här i köket och skriver till dig. Har fått en ny kompis blodsockermätaren. Den gnäller på mig om det blir för mycket mackor på morgonen. Läkaren sa att jag skulle promenera mer, men vart ska jag gå när alla jag känner redan ligger på kyrkogården, och du är där borta i Stockholm? Så det får bli promenader i minnet.

Idag mindes jag till exempel när vi 1979 lastade av äppellådor från tåget i Hässleholm. Fick bara några kronor, men det gick att nalla med sig ett par lådor äpplen. Lådorna var i trä, med beslag på sidorna. Äpplena sura, knallgröna, men ändå en fest. Vi åt dem direkt där på grusslänten, sittande på cementpåsar. Händerna helt grå, naglarna fulla av damm, mellan tänderna krasade gruset. Men smaken var ändå god.

Jag vet inte varför jag skriver det. Ingen särskild orsak. Bara mindes. Du behöver inte tro att jag ska komma med några visdomsord. Du har ditt, jag har mina prover.

Skriv om du vill berätta hur det är med vädret och plugget.

Din morfar, Arne.

Sigrid log snett. Blodsockermätare, proverna. Notisen under bilden: Skickat för en timme sedan. Hon hade hunnit ringa mamma, som inte svarade. Tydligen verkligen numera.

I chatten låg de sista meddelandena från morfar över ett år gamla: korta röstmemon med grattis och ett hur går det i skolan. Sigrid hade skickat en emoji och sedan låtit det vara.

Nu satt hon länge och såg på bilden av det rutade pappret, öppnade sedan svaret.

Hej morfar. Plus tre och regnigt. Snart tenta. Äpplen kostar hundratjugo kronor kilot här. Det är dåligt med äpplen.

Sigrid.

Tvekade, strök sitt namn och skrev istället bara Dotterdotter Sigrid. Hon skickade meddelandet.

Några dagar senare vidarebefordrade mamma ett nytt foto.

God dag Sigrid.

Läste ditt mejl tre gånger, blev glad. Vädret här är precis som hos dig, bara utan era moderna pölar. Snö på morgonen, blask mitt på dagen, och is när kvällen faller. Har redan varit nära att halka ett par gånger, men tydligen är det inte dags än.

Nu när vi ändå pratade äpplen ska jag berätta om mitt första riktiga jobb. Jag var tjugo, började på fabriken i Linköping. Vi gjorde hissdelar. Högljutt, ständigt dån, damm i luften. Hade ett par gråa jobbbrallor som aldrig blev riktigt rena hur mycket jag än tvättade. Fingrarna fulla av sprickor, naglarna oljiga. Men jag var stolt, hade passerkort och gick in genom porten som en vuxen.

Det bästa var faktiskt inte lönen, utan lunchen. I matsalen serverades soppa i tunga porslinsskålar, och kom man i tid, kunde man få en extra brödbit. Vi killar satt tillsammans vid ett bord, och ingen sa något. Inte för att vi hade brist på ämnen, men krafterna fanns inte kvar. Skeden kändes tyngre än skiftnyckeln.

Du tycker kanske det låter musealt. Men jag minns och undrar: var jag lycklig, eller hann jag bara inte tänka efter?

Vad gör du, förutom pluggandet? Jobbar du extra någonstans? Eller är ni bara upptagna med startup-idéer nu för tiden?

Morfar Arne.

Sigrid läste medan hon stod i kön till falafeln. Folk trätte, diskuterade, reklamen dånade ur högtalaren vid kassan. Hon läste stycket om soppan och de tunga tallrikarna igen.

Hon svarade lutad mot disken.

Hej morfar.

Jag jobbar som cykelbud ibland. Kör ut mat, ibland handling. Något passerkort har jag inte, bara en app som alltid krånglar. Äter ibland på jobbet, mest för att det inte hinns med hemma. Billigaste jag hittar, i ett trapphus eller bilen hos någon kompis. Också tyst.

Lycklig vet inte. Tänker sällan efter.

Men soppan i matsalen låter gott.

Dotterdotter Sigrid.

Hon ville skriva något om startup-världen, men lät bli. Morfar fick själv fylla i.

Nästa brev var oväntat kort.

Hej Sigrid.

Cykelbud det är grejer det. Sen den dagen ser jag dig på ett nytt vis. Inte som en unge vid skärmen, utan någon i sneakers som ständigt har bråttom.

Eftersom du nämnde jobb, ska jag berätta om när jag jobbade extra på bygget. Mellan skift på fabriken när pengarna tryter. Vi släpade tegel upp till femte våningen i trappor av trä. Damm överallt, i näsan, öronen, ögonen. På kvällen när jag drog av mig stövlarna rasade gruset ur dem. Mormor skällde att jag förstörde hela linoleumgolvet.

Det märkliga är att jag inte minns tröttheten, utan en särskild sak. Där jobbade en gubbe, Bengtsson kallad. Han kom alltid tidigast, satt på en uppochnervänd hink och skalade potatis med kniv. Lade dem i en gammal kastrull som han hade med sig. På lunchen satte han den på plattan, doften av kokt potatis fyllde hela våningen. Vi åt direkt med händerna, saltade från ett papperspaket. Det var nog det godaste jag ätit.

Sitter nu med butikspotatis i påse framför mig och den är inte likadan. Kanske är det inte potatisen, utan åldern.

Vad äter du när du är riktigt slut? Inte hemkört, utan sånt du lagar själv.

Morfar Arne.

Sigrid svarade inte genast. Tänkte på vad hon skulle säga om på riktigt. Hon mindes vintern innan, efter tolv timmar på jobb, när hon köpte frysta köttbullar på dygnet-runt ICA och kokade dem på studentkorridorens slitna spis i kastrullen någon nyss gjort korv i. Bullarna kokade sönder, vattnet blev grumligt, men hon åt dem ändå vid fönstret något bord fanns inte.

Två dagar senare skrev hon.

Hej morfar.

När jag är trött blir det oftast stekt ägg, två-tre stycken, ibland med falukorv. Vår stekpanna ser bedrövlig ut, men den duger. Ingen Bengtsson i korridoren, bara en granne som bränner vid allt och skriker svordomar.

Du skriver mycket om mat. Var du hungrig då, eller är du det nu?

Dotterdotter Sigrid.

När hon skickade ångrade hon sista raden. Tyckte den lät hård. Men det var för sent.

Svaret kom ovanligt snabbt.

Sigrid.

Bra fråga om hunger. Då var jag ung och alltid hungrig. Inte bara på soppa och potatis. Jag ville ha motorcykel, snygga skor, ett eget rum så jag slapp höra farsans hosta om nätterna. Ville att folk skulle respektera mig. Att kunna gå in i affären utan att räkna mynten i fickan. Ville att tjejerna skulle se mig och inte bara gå förbi.

Nu äter jag okej. Läkaren klagar på för mycket och för lite. Jag skriver nog om mat för att det är sånt som går att ta på, lättare att minnas smaken än skammen.

Eftersom du undrar, ska jag berätta en sak. Utan pekpinnar, som jag vet att du vill.

Jag var tjugotre, hade redan börjat träffa din blivande mormor, men allt var osäkert. På fabriken söktes folk till Norrland där var lönen bra, man kunde spara ihop till en bil. Jag blev eld och lågor, sa att jag skulle komma hem med Volvo och bjuda med henne överallt.

Men så ville inte mormor lämna sin sjuka mamma, jobbet, vännerna. Hon sa att hon inte orkar mörkret och kylan. Jag sa att hon höll mig tillbaka. Hårdare än så, men det får du inte i citat.

Jag åkte ensam. Efter ett halvår slutade vi skriva. Två år senare var jag hemma, med bil och pengar, och hon hade gift sig med någon annan. Lång tid skyllde jag på henne. Sa att hon svek mig, jag offrade allt.

Sanningen är: jag valde pengar och plåt före en människa. Och låtsades i många år att det var klokast möjligt.

Det var min hunger.

Du frågade hur det kändes. Då kände jag mig rättfärdig och viktig. Sen låtsades jag i många år att jag inte kände något alls.

Svara bara om du vill. Jag fattar om du inte hinner med gamla historier.

Morfar Arne.

Sigrid läste flera gånger. Ordet skam fastnade som en tagg. Hon började leta efter en förklaring men morfar erbjöd ingen.

Hon öppnade nytt meddelande, skrev Ångrar du?, suddade. Skrev Om du stannat? suddade igen. Skickade till slut:

Hej morfar.

Tack för att du berättade. Jag vet inte vad jag ska säga. Hos oss säger man alltid att mormor alltid varit bara mormor, aldrig några andra versioner.

Jag dömer dig inte. Jag valde själv nyligen jobbet före en person. Jag hade en flickvän. När jag började cykelbuda fick jag bra pass. Jobbade jämt. Hon sa vi aldrig sågs, att jag alltid var trött eller i mobilen. Jag sa att man måste härda ut, det blir bättre sen.

Hon tröttnade på att vänta. Jag sa att det var hennes problem. Hårdare än så, men det får du inte i citat.

När jag nu kommer hem sent till korridoren och steker mitt ägg tänker jag att jag valde pengar och leveranser före en människa. Och låtsas att det var klokt.

Kanske är det släktdrag.

Sigrid.

Morfar skrev den här gången på ett randigt papper. Mamma förklarade på röstmeddelande att hans skrivblock tagit slut.

Sigrid.

Du beskriver det bra som släktdrag. Vi svenskar skyller gärna på släkten: Dricker för att farfar drack. Skriker för att farmor var barsk. Försöker man skylla på blodet slipper man att själv erkänna.

När jag kom hem från Norrland trodde jag jag fått nytt liv. Bil, rum på studenthemmet, pengar i fickan. Men när kvällen kom satt jag bara på sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Kompisarna flyttade, ny förman på jobbet, hemma väntade bara damm och en gammal transistor.

En gång åkte jag ändå till kvarteren där din mormor (som aldrig blev) bodde. Stod på trottoaren, såg mot fönstren. I ett lös lampan, i ett var det mörkt. Stod kvar tills jag frös. Såg henne tillslut komma ut med barnvagn. Bredvid gick en man, höll henne hos sig. De pratade, skrattade. Jag gömde mig bakom ett träd, vek undan blicken när de försvann.

Då förstod jag, första gången, att ingen svikit mig. Jag bara valde min väg, hon sin. Det tog mig tio år att säga det högt.

Du skriver att du valde jobbet före en tjej. Kanske valde du inte jobb utan dig själv. Kanske är det viktigare att hålla näsan ovanför ytan just nu än biobesök. Det är varken bra eller dåligt. Bara sant.

Det värsta är att vi är så dåliga på att rakt säga just nu betyder det här mer än du. Då hittar vi på fina ord och alla såras.

Jag skriver inte för att du ska ta henne tillbaka. Vet inte ens om du borde. Men kanske står även du en dag på någon trottoar och förstår att det gick att vara ärligare.

Gammel-morfar Arne.

Sigrid satt på fönsterbrädan i korridorens hall, mobilen varm i handen. Ute rann bilarna genom vätan. Någon rökte på trappan. Från rummet intill pumpade musiken dovt genom väggen.

Hon tänkte länge på vad hon skulle svara. Minnet dök upp av henne själv under exets fönster när allt redan var förbi. På gardiner, lyset, tanken att just nu precis nu drar hon ifrån för att se henne. Men ingen kom till fönstret.

Hon skrev:

Hej morfar.

Jag stod också utanför ett fönster. Gömde mig när jag såg henne gå ut med någon annan. Han hade ryggsäck, hon en påse mat. De skrattade. Just då tänkte jag att de raderat mig. Nu när jag läser dig, funderar jag på om det var jag som klev ut.

Du säger att du förstod efter tio år. Jag hoppas gå snabbare fram.

Jag springer inte tillbaka. Men kanske slutar jag spela likgiltig.

Dotterdotter Sigrid.

Nästa brev rörde något annat.

Sigrid.

Du har frågat om pengar ibland. Har aldrig riktigt fått till att svara. Men nu ska jag försöka.

Pengar har i min familj varit som prat om väder man snackar mest när det är dåligt eller när det sensationellt nog är överflöd.

När din mamma var liten frågade hon en gång vad jag tjänade. Jag hade då extra jobb, en ovanligt bra månad, så sa summan stolt. Hon spärrade upp ögonen: Oj, du är rik! Jag skrattade och sa att det var struntsummor.

Några år senare blev jag permitterad, lönen halverades. Hon frågade igen. Jag sa vad jag fick. Hon såg undrande ut: Varför då? Jobbar du sämre nu? Jag röt till, sa att hon inte fattade, att hon var otacksam. Hon försökte väl bara begripa siffror.

Sedan dess har hon aldrig frågat. Bara extraknäckte tyst, bar kartonger, lagade vänners datorer. Jag tänkte alltid att hon borde begripa ändå hur kämpigt det var.

Jag vill inte att du lär dig samma sak. Så här är det: pensionen är inte stor, men räcker till medicin och mat. Bil blir det ingen mer, och behövs inte. Sparar bara till nya tänder de gamla har gett upp.

Hur har du det själv? Får du det att gå ihop? Inte för att jag vill köpa strumpor åt dig, bara orolig att du inte går hungrig eller sover på golvet.

Om du inte vill svara kan du bara skriva okej, så fattar jag.

Morfar Arne.

Sigrid kände en sammandragning inombords. Hon mindes när hon som barn undrat vad pappa tjänade och fått antingen ett skämt eller ett irriterat det får du se när du blir äldre. Nu förstod hon varför pengar blivit så laddat och hemligt i hennes huvud.

Hon skrev efter en stunds tvekande.

Hej morfar.

Jag svälter inte eller sover på golvet. Har säng och madrass inte lyx men funkar. Betalar själv för korridoren, så har vi bestämt hemma. Ibland släpar det efter, men ingen har slängt ut mig.

Pengarna räcker, om jag håller mig till billigt. Får jag slut tar jag extra pass och blir zombie. Men det är mitt val.

Det känns konstigt att du frågar, för jag har aldrig kunnat fråga dig eller någon vuxen så där rakt. Skönt att du skrev som du gjorde.

Tack för det.

Sigrid.

Och så, i ett andra meddelande:

Om du någon gång behöver köpa något och pensionen inte räcker, skriv till mig. Jag lovar inte att jag kan lösa det, men då vet jag i alla fall.

Skickade innan hon ångrade sig.

Svaret var mer darrigt än tidigare. Bokstäverna sneda, raderna flöt iväg.

Sigrid.

Läste det om om det inte räcker. Tänkte först skriva att jag inte behöver något, att allt är okej, gamla gubbar som jag klarar sig på piller och te. Ville skämta om att om det krisar får du köpa en ny motorcykel åt mig.

Men sen slog det mig att jag hela livet låtsats vara en kar, som klarar sig själv. Nu är jag bara en skröplig gubbe som är rädd att ens be barnbarn om det minsta.

Jag säger så här: om det verkligen blir något jag absolut inte kan betala för, ska jag försöka be dig om hjälp och inte låtsas att det är oviktigt. Men nu har jag te, bröd, medicin och dina brev. Inte för att bli sentimental jag skriver matkassen bara rakt upp och ner.

Tidigare tänkte jag att vi var helt olika du med alla dina appar, jag med min radio. Men nu när jag läser dig märker jag att vi har mycket gemensamt. Ingen av oss gillar att be om hjälp. Båda låtsas vara svala, när vi egentligen inte är det.

När vi ändå är ärliga, vill jag berätta något som aldrig nämnts i släkten. Vet inte vad du tycker.

När din mamma föddes var jag inte redo. Nytt jobb, ett evigt rum i studenthuset och så barnskrik, blöjor, sömnlösa nätter. Kom hem från nattskift och liten var vaken. Jag var så arg. En gång kastade jag nappflaskan i väggen den exploderade, mjölken rann, din mormor grät och din mamma skrek. Jag stod kvar och tänkte att jag bara ville gå och inte komma tillbaka.

Men jag gick inte. Långt efter låtsades jag att det var ett nervsammanbrott men sanningen var att jag höll på att lämna allting. Och du hade aldrig fått läsa mina brev.

Jag vet inte varför du ska veta det. Kanske så att du ser att din morfar inte är någon hjälte, bara en vanlig människa som ibland vill sticka.

Om du sen slutar skriva till mig förstår jag.

Morfar Arne.

Sigrid läste och ett slags kyla svepte omväxlande med värme genom kroppen. Bilden av morfar, alltid som ett tryggt täcke och doften av clementiner kring jul, målades nu om med slitna karlar, studentrum, barnskrik och mjölk på golvet.

Hon mindes sommaren då hon jobbat på fritids, och skrikit åt en unge som bara gnällt. Tagit tag för hårt, pojken blev rädd och grät. Sigrid låg vaken natten efter och undrade om hon skulle bli en hemsk förälder.

Länge satt hon över det tomma svarsformuläret. Fingrarna skrev: Du är inget monster. Suddat. Skrev: Jag älskar dig ändå. Blev generad och tog bort det.

Till sist skickade hon:

Hej morfar.

Jag tänker inte sluta skriva. Jag vet inte vad man säger om sånt här. Hos oss pratar ingen om sånt ilska, flyktkänslor. Alla håller tyst eller skämtar bort.

Jag jobbade i sommar på fritids. Hade en pojke som grät hela tiden. En dag tappade jag tålamodet och skällde så att jag själv blev rädd. Låg vaken och funderade om jag var en dålig människa, om jag aldrig borde bli förälder.

Det du berättade gör dig inte sämre. Det gör dig verklig.

Jag vet inte om jag vågar vara så här ärlig mot egna barn, om det blir några. Men kanske slutar jag i alla fall låtsas alltid ha rätt.

Tack för att du stannade då.

Sigrid.

Hon skickade, och kände för första gången en längtan efter svar, inte av artighet, utan för sin egen skull.

Svaret dröjde två dagar. Den här gången inget foto mamma sms:ade: Han har testat röstmeddelande nu, men ville att jag skulle skriva av. Bli inte rädd! På skärmen dök en ny bild upp, randigt papper.

Sigrid.

Jag läste ditt brev och tänkte att du är mycket modigare än jag var i din ålder. Du erkänner åtminstone när du är rädd. Jag låtsades att inget rör mig, sen slog jag sönder en stol.

Vet inte om du blir en bra förälder. Det vet man först längs vägen. Men bara att du funderar på saken säger mycket.

Du skrev att du tycker jag är verklig. Det är kanske det finaste någon sagt. Vanligen säger de att jag är besvärlig och envis. Verklig var det längesen någon kallade mig.

Nu när vi pratar så öppet: säg om jag tröttar ut dig med alla historier. Jag kan dra ner, eller bara skriva till jul. Vill inte kväva dig med mitt förflutna.

Och om du vill komma spontant, utan anledning, är jag hemma. Jag har en ledig pall och en ren kopp. Jag har kollat den är faktiskt ren.

Din morfar Arne.

Sigrid log åt koppen. Hon såg köket framför sig, pallen, blodsockermätaren på bordet, en påse potatis på elementet.

Hon tog bild av sitt korridorskök. Disk, bedrövlig stekpanna, ett paket ägg, vattenkokare, två muggar, den ena naggad i kanten. En burk med bestick i fönstret.

Hon skickade bilden och tillade:

Hej morfar.

Här är mitt kök. Två pallar, många muggar, om du vill hälsa på nån gång. Då är jag också hemma nästan i alla fall.

Du tråkar inte ut mig. Ibland vet jag inte vad jag ska svara, men det betyder inte att jag inte läser.

Om du vill kan du berätta något som inte handlar om mat eller jobb. Något du aldrig sagt till någon, men inte för att du skäms, utan bara för att du aldrig haft någon att säga det till.

S.

Hon tryckte på skicka, och insåg att det var första gången hon erkänt så för någon vuxen.

Telefonen lades bredvid. Skärmen svartnade. På spisen fräste ägg. Ljud av skratt från rummet intill. Sigrid vände äggen, stängde av plattan och slog sig ner på sin pall och föreställde sig att morfar satt mitt emot, med kopp i handen, och berättade vidare inte på papper, utan högt.

Om han någon gång skulle komma, eller vad som skulle hända sen, visste hon inte. Men känslan att faktiskt kunna skicka ett foto på sitt stökiga kök, och ett hur har du det, gjorde att bröstet snörptes ihop på ett oväntat, behagligt vis.

Hon tog telefonen, öppnade chatten och bläddrade bland alla sina och morfars meddelanden. Rutor, ränder, korta S.. Sedan lade hon den skärmen nedåt för att inte missa något, om ett nytt meddelande kom.

Äggen kallnade, men hon åt ändå upp långsamt, som om hon delade måltiden med någon.

Ordet jag älskar dig dök aldrig upp i breven. Men något levde mellan raderna, och det räckte dem båda just då.