“Utan mig klarar du dig aldrig! Du kan ingenting!” – skrek maken medan han packade sina skjortor i en stor väska. Men hon klarade det. Gick inte under. Kanske, om hon hade gett sig tid att oroa sig för hur hon skulle överleva ensam med två barn, hade hon fortsatt fantisera om allt hemskt, och kanske till och med förlåtit otroheten. Men det fanns ingen tid – döttrarna skulle till förskolan och jobbet väntade. Maken hade precis kommit hem, fylld av självförtroende över sin nya kärlek. Så, på väg ut i hallen, gav Tanja klara och tydliga order: – Olga, hjälp Anja med jackan och se till att hon äter bra på dagis. Fröken sa att hon vägrar gröten! – Alex, ta med dig allt ditt, det du slitit ihop – dra inte ut på det. Och lämna nyckeln i postlådan. Hej då. Olga föddes en halvtimme före Anja och räknas som storasyster. Båda är fyra år och har sin egen vilja – Olga äter gröten för att man måste, Anja vägrar för att “det är klumpar i den!” Bra att förskolan bara är tio minuter bort – döttrarnas babbel mildrar tankarna om framtiden. På jobbet finns heller ingen tid för grubblerier – mottagningen är fullbokad och sen är det utryckningar. Först på kvällen, när Tanja ser de tomma galgarna där makens jackor brukade hänga, förstår hon att hon nu är ensam. Men att ge upp och klaga ligger inte för henne: allt ska vara som vanligt eller bättre! Man kan alltid sörja – eller välja att lugnt fundera, hitta en väg och se det positiva. Först och främst: laga middag. – Vad har egentligen förändrats för oss? tänker Tanja medan hon hackar sallad. – Maken har gått. Vilka funktioner hade han? Vad ligger nu på mig? Inget jag inte klarar. Det är bara att justera dagsschemat lite. Jag fixar det. Det blir bra. Bättre, faktiskt. Jag vill inte leva så här och ständigt undra var han är – hos älskarinnan igen? Bättre ensam. Tuffare men mycket lugnare. Efter att ha läst sagan om Pinocchio och pussat flickorna gonatt smiter Tanja till tvättstugan – maskinen är klar. Före läggdags dricker hon te med citronmeliss, tänder en mysig lampa, planerar nästa dag. Hennes flickor är som två vattendroppar – tvillingar. Två barn må vara jobbigare ibland, men Tanja har aldrig tyckt det. Hon förstår inte varför folk tycker synd om henne. – Det går bra, säger hon alltid. – Ingen sliter ihjäl sig, jag klarar det! Tevattnet kokar, Tanja brygger te, smuttar och lyssnar till klockans tickande. Ute råder rusk: snöblandat regn, men inne är det varmt och tyst. Då ringer det på dörren. Där står grannfrun, en ensam pensionär, som Tanja tidigare uppfattat som tillknäppt. – Förlåt att jag stör, men jag såg att din man packade bilen. Har han lämnat dig? – Det angår inte dig, svarar Tanja kort. – Nej, din man är inte min sak. Jag ville bara säga, att om du behöver hjälp så finns jag här. Kan passa tjejerna eller något annat. – Kom in, säger Tanja förvånat. Vad heter du? – Jag heter Eugenia. Och du är Tanja, det vet jag. Men jag lägger mig inte i. Jag hjälper gärna till – inte för pengar, bara för att jag vill. Eugenia tar ett kex, smakar på citronmelissen. – Jag odlar också sånt på min sommarstuga, du måste komma ut till mig i sommar – det finns gott om plats. Jag har ett äppelträd med underbara äpplen … Tanja lyssnar, och inser att grannen alltid varit vänlig – bara inte påträngande. Hon har aldrig ställt frågor om barnen eller påpekat hur tufft Tanja har det. Månaderna går. Eugenia blir en ovärderlig vän, och hennes räddade hund från sopstationen förvandlas till familjens älskade labrador. Nu har det gått fem år. Döttrarna är nio år och firar varje sommar på Eugenias gästfria kolonilott – med sjö, vänner och sin älskade “farmor”. idag doftar köket av äppelpaj. Tanja tänker leende: – Vad skulle vi gjort utan farmor Eugenia? Hon plockar äpplen till kompott och ler mot hunden på trappan. Allt handlar om kärlek. Bara kärlek räddar oss.

Du klarar dig väl ändå inte utan mig! Du kan ju ingenting! ropade maken och tryckte ner sina nypressade skjortor i en väldig väska.

Men hon klarade sig. Gick inte under. Kanske hade hon, om hon gett sig tid att fundera på hur sjutton hon skulle överleva med två små barn, fantiserat ihop skräckscenarion och förlåtit hans otrohet ändå. Men det fanns ingen tid för det det var dags att stoppa ner stövlar på två små tjejer som skulle till förskolan och själv rusa till jobbet. Han hade i vanlig ordning dykt upp hemma en halvtimme tidigare, nöjd över den nya kärestan och så självsäker att han nästan glänste.

Därför, medan hon blev klar i hallen, delade Tova ut instruktioner med samma prägel som ett postnordpaket:

Maja, hjälp Siri att knäppa jackan och håll lite koll att hon äter ordentligt i förskolan. Fröken har klagat på gröten. Den där havregrynen har blivit hennes nemesis.
Simon, du tar väl ändå med dig allt ditt dyrt förvärvade bohag direkt? Dra inte ut på lidandet. Och släng nyckeln i brevinkastet. Hej då.

Maja föddes exakt trettio minuter före Siri, vilket givit henne status som senior. De var nu fyra år. Systrarna var självständiga, var och en med sitt tydliga lynne. Maja skulle skedmata sig genom hela gröttallriken för att så ska det vara, medan Siri prompt deklarerade: Det är klumpar i jag tänker inte äta sånt där!

Lyckligtvis låg förskolan ett stenkast från deras trista miljonprogram knappt tio minuters vandring. Flickorna babblade oupphörligt och lyckades distrahera henne från att fundera över eländet i framtiden. Och på jobbet, på vårdcentralen, fanns bara tiden att hänga på en minut patienter väntade, hembesök stod dessutom på listan.

Först på kvällen märkte Tova, när galgen i hallen där Simons jacka brukade hänga stod tom, att hon verkligen var ensam nu. Men det låg inte för henne att deppa ihop allt skulle fortsatt vara precis som förr, helst ännu mer effektivt och glatt. I varje eländig situation kan man antingen lägga sig på soffan och självömka eller ta ett djupt andetag och försöka hitta ett slags lugn eller rentav lite ljusglimt.

Till exempel: Hon skulle laga middag.

Vad är det egentligen som förändrats? resonerade Tova, medan hon hackade tomat till salladen. Maken har gått. Vad brukade han göra? Vad hamnar nu på mina axlar? Äh, inget jag inte klarar. Det krävs bara lite omstrukturering av dygnets timmar, tänker jag. Det ordnar sig. Det blir fint. Om jag varit kvar med Simon vad hade det egentligen givit? Bara nya grubblerier om huruvida han åter besöker sin älskarinna. Ensam är stark(are). Svårare, men också mycket roligare.

Boken om Pippi Långstrump läses högt, flickorna får sin nattpuss, Tova smyger iväg till badrummet tvättmaskinen är klar, hon måste hänga tvätt.

Innan sängdags kokar hon te, försöker bringa ordning bland tankarna och skissa morgondagen i huvudet. Systrarna är så lika att det nästan är förvillande så där som tvillingar bara kan vara. Nog är två små barn jobbigare än ett, men Tova har aldrig riktigt tänkt på saken. Hon blev alltid lika förvånad över alla som ville tycka synd om henne.

Det är faktiskt fint, svarade hon alltid, ingen faller ihop här hemma. Jag har koll på läget.

Tekokaren brusar, Tova häller upp melisste och tänder lampan på köksbänken. Utanför fönstret regnar det blötsnö, men inne är det varmt, lugnt och tyst. Bara köksklockan smattrar på väggen.

Plötsligt ringer det på dörren. På tröskeln står grannen, en äldre dam hon aldrig riktigt uppskattat. Ensam pensionär, alltid ute och rastar sin ruggiga lilla hund, morrar god morgon med snörpa på munnen. Tova har sett hunden vid soprummet: mager, luggsliten, stirrar på de slängda matkassarna med ett öga som säger livets lotteri är tämligen uselt. Tydligen blev damen varm om hjärtat och tog hand om henne. Ingen hälsade någonsin på damen, hon gick mellan Coop och hemmet samt den där lilla odrägliga hunden.

Ursäkta att jag stör så här sent, sa damen, invirad i sin ylleschal. Jag såg att din man bar ut sitt pick och pack till bilen. Har han stuckit?

Det där angår väl ändå inte dig, svarade Tova rappt.

Inte mannen, nej. Men jag ville bara säga: Skulle du behöva hjälp någon gång, så finns jag. Kan sitta hos flickorna, eller vad du nu vill.

Kom in, sa Tova. Vad heter du? frågade hon och räckte över te, samt en burk singoalla-kakor.

Jag heter Gunilla Edvardsson. Och du är Tova, det vet jag. Men Tova, sa Gunilla medan hon bröt av en kaka, jag vill inte tränga mig på. Ville bara säga behöver du hjälp, så säg till. Inte för pengar såklart, bara som hjälp. Det känns bra för mig också.

Gunilla tog en försiktig klunk, nickade: Väldigt gott. Meliss? Jag odlar sådant på landet, har fullt av örter och faktiskt också citrondoftande gräs. Kom ut i sommar om du vill ha semester, där finns plats så det räcker och blir över. En äppelträdgård har jag, oemotståndligt goda äpplen…

Tova såg plötsligt Gunilla med nya ögon. Varför hade hon tänkt så illa om henne? Kanske för att hon aldrig krusade, aldrig ställde tunga frågor om tvillingarna med den där ansträngt medlidsamma minen? Hon gick alltid snabbt förbi, störde eller frågade aldrig ut, som andra brukade göra. Inte ens nu petade hon i såren, undvek ämnet, bara erbjöd vänligt hjälp.

Plötsligt framstod Gunilla som välvårdad: mjuka, knallröda tofflor, håret i knut, spetskrage och en doft av någon mild parfym. Tova lyssnade till samtalet om landet; om äpplena, den lilla vedeldade bastun, sjön där feta änder tuggade kaveldun hela sommaren och sakta försvann de oroliga tankarna. Det blev ett snäpp varmare i bröstet.

Detta minns Tova fem år senare, även om maken för länge sedan ropade: Du klarar dig aldrig! Det där går inte!

Men nu är det historia.

Gunilla skivar graciöst äpplen till en paj, placerar dem vackert på degen och skjutsar in i ugnen. Salladerna är klara, grytan puttrar. Idag är det Gunillas födelsedag. Det är augusti. Stugan på landet badar i sensommarljus, dörrar och fönster står på vid gavel och köket fylls av doften från nybakad äppelpaj.

Vad hade jag gjort utan henne? tänker Tova, och ser på Gunilla som blossar om kinderna vid ugnen. Flickorna nio år nu, skolbarn avgudar sin mormor Gunilla. Varje sommar tillbringas här: vid sjön, med nya vänner och bästa mormorn.

Jag går ut och plockar fler äpplen till kompott, säger Tova och kliver ut med korg i trädgården.

Under äppelträdet, i skuggan, ligger hunden Alva och sover godmodigt. Ingen hade kunnat tro att den där ruggiga räddningshundens öde skulle vända till en blänkande, nöjd labrador.

Allt handlar om kärlek. Bara kärleken kan rädda oss, tänker Tova, och sträcker fram en kaka mot Alva.