Utan “måste”
Johan låser upp dörren och ser tre tallrikar med stelnad pasta på köksbordet, en omkullvält yoghurtburk och ett öppet rutat skrivhäfte. Emils ryggsäck ligger mitt i hallen, Elin sitter i soffan och scrollar på mobilen.
Han ställer ner väskan, tar av sig skorna. Tänker säga något om tallrikarna, men tröttheten nyper till i halsen så han bara går bort till bordet, tar en tallrik och bär den mot diskhon.
Pappa, jag ska diska snart, säger Elin utan att se upp.
Mm.
Han sätter på vattnet, håller tallriken under strålen. Pastan blir mjuk igen, flyter mot avloppet. Han stänger av och står kvar, tittar på den blöta disken.
Elin, var är Emil?
På sitt rum. Gör matte.
Och du då?
Jag har redan gjort klart.
Han torkar händerna mot handduken, går in till Emils rum. Sonen ligger på mattan, huvudet stödd mot knytnäven, en och en halv uppgift är klottrad i skrivboken.
Hej, säger Johan.
Hej.
Hur är det?
Det är okej.
Läxorna?
Jag håller på.
Johan sätter sig på sängkanten. Emil kastar en snabb blick på honom, vänder sen tillbaka till skrivhäftet.
Pappa, vad är det?
Jag vet inte, säger Johan. Jag är väl trött, kanske.
Han vet faktiskt inte. På morgonen har mamma ringt och insisterat på hjälp med garderoben. Jobbmötet drog ut till halv sju, sen trängdes han på tunnelbanan mot dörren. Nu sitter han i Emils rum och känner att han inte vill säga något om tallrikarna, eller läxorna, eller ordningen. Han orkar inte vara en funktion som går på automatik hemma.
Hörrni, kan vi samlas i köket? frågar han. Tillsammans.
Men varför?
Bara prata.
Emil rynkar näsan.
Ska vi prata om matten igen?
Nej. Bara prata.
Pappa, jag har inte gjort klart.
Gör det sen. Det tar fem minuter.
Han reser sig, ropar på Elin. Hon ser upp, suckar lite irriterat.
På riktigt?
Ja.
Hon lägger mobilen på soffan och går mot köket. Emil kommer ut från sitt rum, ställer sig tvekande i dörröppningen.
Johan sätter sig vid bordet och skjuter undan skrivhäftet. Elin sjunker ner på andra sidan, Emil sätter sig ytterst på en stol.
Vad har hänt? frågar Elin.
Ingenting har hänt.
Varför då?
Johan ser på henne, sen på Emil. Emils ögon är vaksamma, någon sorts oro i blicken.
Jag vill bara prata, säger Johan. På riktigt. Utan du måste göra läxan, du måste diska, allt det där.
Så man behöver inte diska? frågar Emil försiktigt.
Det gör vi senare. Det är inte det jag menar.
Elin korsar armarna.
Du är konstig idag.
Jag vet, svarar han. Jag är nog bara trött på att låtsas att allt är lugnt.
De blir tysta. Hans tankar är tomma, orden svåra att hitta.
Jag vet inte riktigt hur jag säger det här, börjar han långsamt. Men det känns som vi alla fejkar. Jag kommer hem, ni låtsas allt är okej, jag låtsas att jag tror er. Vi snackar om skola, mat, men i verkligheten pratar vi ju inte alls.
Pappa, du gör det jobbigt för oss, viskar Elin. Varför?
Jag vet inte. Kanske för jag själv inte orkar, och är rädd att ni inte heller orkar, men att jag inte märker det.
Emil rynkar pannan.
Jag orkar.
Gör du? säger Johan mjukt. Hur kommer det då sig att du inte somnar förrän efter midnatt de senaste veckorna?
Emil blir tyst, stirrar ner i bordet.
Jag hör när du vänder och vrider dig, säger Johan. Och du är alltid så trött på morgonen.
Jag vill bara inte sova.
Emil.
Vadå Emil?
Säg som det är.
Emil rycker på axlarna, tittar bort.
Det är inget konstigt i skolan. Gör läxorna. Vad är det mer?
Det är inte läxorna jag undrar över.
Elin lägger sig i:
Pappa, sluta trakassera honom.
Jag gör inte det. Jag vill förstå.
Men han vill inte prata. Det är hans rättighet.
Johan vänder sig mot henne.
Okej. Då får du säga hur du har det.
Hon rycker på mungipan.
Jag? Det är fint. Pluggar, snackar med kompisar, gör det man ska.
Elin.
Hon blir tyst, vänder bort blicken.
Vad?
Senaste månaden har du knappt gått ut. Kompisarna har frågat två gånger, du sa nej.
Och? Jag ville inte.
Varför inte?
Hennes läppar blir smala.
För jag är trött på allt snack om killar och onödigt tjafs. Okej?
Okej, säger han. Det bara känns som att du är ledsen.
Hon skakar på huvudet, som att ruska av sig något.
Jag är inte ledsen.
Okej.
Det är tyst. Bara kylskåpet brummar svagt i bakgrunden.
Hörni, börjar Johan långsamt, jag vill inte uppfostra er nu. Och jag vill inte att ni ska trösta mig heller. Jag säger bara som det är: jag är rädd. Varje dag. För att pengarna inte ska räcka till, för att mormor ska bli dålig utan att säga något, för att jobbet ska dra ner på folk. För att ni kämpar med nåt och jag är för upptagen för att fatta det. Och jag är trött på att låtsas att allt är i balans.
Elin blinkar och ser på honom, lite mer allvarligt.
Men du är vuxen, säger hon lågt. Du borde klara det.
Jag vet. Men jag gör inte alltid det.
Emil lyfter blicken.
Vad händer om du inte klarar det?
Jag vet inte, säger Johan öppet. Då måste jag be om hjälp, antar jag.
Av vem då?
Till exempel av er.
Emil rynkar pannan.
Men vi är ju barn.
Det är ni. Men ni är också en del av vår familj. Ibland behöver jag bara att ni säger som det är. Inte allt är bra, utan på riktigt.
Elin ritar osynliga mönster på bordet.
Varför då?
För att slippa vara ensam.
Hon möter hans blick, och han ser något liknande förståelse där.
Jag är rädd för skolan, säger Emil plötsligt. Det är en kille som säger jag är dum varje dag. Och alla skrattar åt det.
Johan känner hur bröstet knyter sig.
Vad heter han?
Säger inte. Om du ska prata med honom blir allt värre.
Jag lovar att inte göra något.
Emil ser skeptiskt på honom.
På riktigt?
På riktigt. Men jag vill att du vet att du inte är ensam.
Emil nickar, sänker huvudet.
Jag är inte ensam. Dario är schysst, vi sitter ihop.
Bra.
Elin suckar.
Jag vill inte börja på gymnasiet, mumlar hon. Alla frågar vilket jag ska söka, men jag vet inte. Tror inte jag vågar, jag förstår ändå inget särskilt.
Elin, du är fjorton.
Och? Alla andra har bestämt sig. Inte jag.
Nej, långt ifrån alla.
Alla jag känner har.
Han tystnar en stund.
När jag var i din ålder ville jag bli geolog. Sen ändrade jag mig. Flera gånger. Nu har jag ett jobb som inte alls är vad jag tänkte då.
Och hur är det?
Ibland bra, ibland jobbigt. Men så är livet. Man måste inte veta allt i förväg.
Elin nickar, men ser fortfarande osäker ut.
Alla säger att man måste veta.
Det säger folk, men det är deras ord. Inte dina.
Hon betraktar honom och ler nästan.
Du är annorlunda idag.
Jag är trött på att försöka vara perfekt.
Emil fnissar till.
Får jag fråga dig en sak?
Ja.
Är du ärligt rädd?
Ja.
Och vad gör du när du är det?
Johan tänker efter.
Jag går upp och gör något. Fast jag inte vet om det hjälper. Jag gör bara.
Emil nickar.
Okej.
De sitter tysta. Johan tittar på dem och känner att han inte har löst någonting, inte gett några färdiga svar, inte dämpat all oro. Men något har förändrats: han har visat dem att han är människa, inte bara någon som kontrollerar, och de har svarat på samma sätt.
Nåja, säger Elin, reser sig. Vi får väl ta hand om disken.
Jag hjälper till, säger Emil.
Jag med, säger Johan.
De reser sig, Elin sätter på kranen, Emil hämtar svampen. Johan tar handduken och torkar. Alla gör sitt, men tystnaden känns annorlunda än innan. Inte tom, utan fylld.
När sista tallriken står i torkstället torkar Elin händerna och ser på sin pappa.
Pappa, kan vi prata såhär fler gånger? Någon gång.
Klart vi kan, säger han. När du vill.
Hon nickar och går till sitt rum. Emil står kvar en stund, trampar på stället.
Tack för att du inte pratar med honom i skolan, säger han.
Men om det blir värre, kan du lova att säga till?
Det lovar jag.
Då går vi och gör klart matten.
De går till Emils rum, sätter sig bredvid varandra på mattan. Johan tar skrivhäftet, tittar på uppgifterna. Emil lutar sig närmare, och de räknar tillsammans, långsamt, nästan som vanligt. Men nu vet Johan att bakom uppgifterna finns en pojke som är rädd, och att han, Johan, kan vara där, inte bara som kontrollant, utan som någon som också är rädd men ändå stiger upp varje morgon.
Det är inte mycket, men det är början.
