Bilen gled stilla fram längs den hala vägen, och Ingalill fäste blicken djupt in i den täta skogen som sträckte sig utmed vägkanten. Bakom ratten satt hennes son, och vid hans sida hans hustru, Maja. Tankarna snurrade i Ingalills huvud hur kunde hennes egen son vilja placera henne på ett äldreboende? Var hade hon brustit i hans uppfostran? Kanske hade hon inte älskat honom tillräckligt, men hon hade ju alltid gjort allt för honom och försökt ge honom en lycklig barndom. Men Anton hade alltid haft sina egna åsikter.
En morgon dök han upp med en väska fylld med diverse saker. Ingalill satt i köket, sörplade sitt te och smååt kanelbullar. Han klev in med självsäkra steg, slängde väskan på golvet och sade med ett leende:
Nå, mamma, nu får du göra dig redo för hemmet. Det blir bättre för dig där. Vilket hem, Anton? Vad menar du?
Äldreboendet. Jag har redan betalat för sex månader, och jag kommer betala resten snart. Du har ett eget rum ingen att dela med. Och personalen där är toppen de ger massage och behandlingar, och ditt blodtryck kollas alltid i tid. Det serveras mat fem gånger om dagen. Allt sammantaget, mamma, kommer du vara i himmelriket på jorden.
Men Anton, jag vill inte gå till något äldreboende. Jag vill vara med dig, min familj, och dö i mitt eget hem. Det är inget att hitta på nu. Maja och jag har tänkt ut allt, bestämt och betalat. Så sluta upp med barnsaker klä dig och låt oss fika.
Stackars Ingalills hjärta värkte, och en tår drog över den rynkiga kinden. Hon mindes när Anton var liten och skrapade knäet; han satt i hennes famn och grät och sade Mamma, jag lämnar dig aldrig. Hans blå ögon såg djupt in i hennes gröna, och hennes hjärta bultade hårt för hon trodde att hennes son skulle vara hennes framtida trygghet. Och precis så blev det.
Men plötsligt hade han gått från att vara en liten pojke med blå ögon och varmt hjärta till en Anton utan känsla, som utan skrupler skickade sin mor till en institution som kallades äldreboende.
När vi färdades på den gamla vägen kom minnena tillbaka om när jag först mötte Antons far. Minnen om förälskelsen vid första ögonkastet, om hur vi planerade vårt hem och våra barn. Och sedan, den första kärleken, som gick bort när jag var sex månader gravid.
Min älskade, vem har lämnat mig? Vem? Tankarna och ropet till den förlorade kärleken ekade allt starkare i mig, och halsen stockades av tårar av smärta och sorg.
