Ut ur min lägenhet! – sa mamma – Ut! – sa mamma alldeles lugnt. Arina flinade och lutade sig tillbaka i stolen – hon var säker på att mamma syftade på väninnan. – Ut ur min lägenhet! – Natasha vände sig till dottern. – Lena, har du sett inlägget? – väninnan flög in i köket utan att ta av sig jackan. – Arisha har fått barn! Tre och fyra, femtiotvå centimeter. Pappans kopia, lika knubbig näsa. Jag har redan sprungit runt på alla butiker och köpt små kläder. Varför är du så dyster? – Grattis, Natash. Jag är glad för er skull, – Lena reste sig för att hälla upp te till väninnan. – Sätt dig, ta åtminstone av dig jackan. – Åh, jag har inte tid att sitta ner, – Natasha satt sig på stolkanten. – Så mycket att göra, så mycket att stå i. Arinka är så duktig, gör allt på egen hand, sliter och kämpar. Hennes man är guld värd, de har skaffat lägenhet tillsammans på lån, håller på och fixar den. Jag är så stolt över min tjej. Jag har fostrat henne rätt! Lena satte tyst koppen framför väninnan. Jaha, rätt… Om bara Natasha visste… *** För exakt två år sedan kom Arina, Natashas dotter, hem till Lena utan att ringa först, med svullna ögon och darrande händer. – Moster Lena, snälla säg inget till mamma. Jag ber dig! Om hon får veta så klarar nog inte hjärtat det, – snyftade Arina, samtidigt som hon knölade ihop en blöt näsduk i handen. – Arina, lugna dig nu. Säg vad som har hänt, – Lena blev då på allvar orolig. – Jag… jag på jobbet… – Arina hulkade. – En kollega blev av med pengar från väskan. Femtiotusen. Och kamerorna visar att jag gick in på kontoret när ingen var där. Jag har inte tagit något, tant Lena! Jag svär! Men de sa att jag måste lämna tillbaka femtiotusen innan lunch imorgon, annars anmäler de. De har till och med ett ‘vittne’ som påstås ha sett mig gömma plånboken. Det är en fälla, tant Lena! Men vem skulle tro mig? – Femtiotusen? – Lena rynkade pannan. – Varför gick du inte till pappa? – Jag försökte! – Arina fick ett nytt gråtutbrott. – Han sa att det var mitt eget fel, att han inte skulle ge mig en krona för att jag är så dum. Han sa: “Gå till polisen så att de lär dig en läxa”. Han släppte mig inte ens in, skrek genom dörren. Tant Lena, jag har ingenstans att vända mig. Jag har tjugotusen sparat. Det fattas trettio. – Och Natasha? Varför säger du inget till henne? Hon är ändå din mamma. – Nej! Mamma dödar mig. Hon säger alltid att jag skämmer ut henne, och nu en stöld… Hon jobbar ju på skolan, alla känner henne. Snälla, kan du låna mig trettio tusen? Jag lovar att betala tillbaka två-tre tusen i veckan. Jag har redan fått nytt jobb! Snälla, tant Lena! Lena tyckte plötsligt så synd om flickan. Tjugo år, hela livet framför sig och nu detta. Pappa vägrade hjälpa, mamma skulle bokstavligen slita huvudet av henne… – Vem har inte gjort misstag i livet, tänkte Lena då. Arina grät utan uppehåll. – Okej, – sa hon. – Jag har de pengarna. Lade undan till tänderna, men de får vänta. Men lova att detta är sista gången. Och till din mamma säger jag inget, om du är så rädd. – Tack! Tack, tant Lena! Du reddade mitt liv! – Arina kastade sig om hennes hals. Första veckan kom Arina faktiskt och lämnade två tusen. Glad, berättade att allt löste sig, inget ärende hos polisen, nya jobbet går bra. Sen… sen svarade hon inte på meddelanden. En månad, två, tre. Lena såg henne på Natashas fester, men Arina hälsade som om de knappt kände varandra – ett stelt “hej”, inget mer. Lena ville inte pressa. Tänkte: – Tja, hon är ung, hon skäms kanske. Därför undviker hon mig. Hon tänkte att trettio tusen inte var värt att förstöra en vänskap på, så hon strök bara bort skulden och glömde den. *** – Hör du mig eller? – Natasha viftade med handen framför Lena. – Vad funderar du på? – Inget särskilt, – Lena skakade på huvudet. – Tänkte bara på lite saker. – Du, – Natasha sänkte rösten. – Jag träffade Ksenia, du vet, vår gamla granne? Hon kom fram igår i butiken. Rätt märklig. Hon började fråga om Arisha, hur det gick för henne, om hon hade betalt tillbaka sina skulder. Jag fattade inget. Jag sa att Arinka är självständig, jobbar. Ksenia flinade snett och gick därifrån. Vet du om Arisha lånat av henne nån gång? Lena blev stel inombords. – Ingen aning, Natasha. Kanske småsummor bara. – Jaja, jag måste vidare. Behöver till apoteket, – Natasha tog på sig, pussade Lena på kinden och försvann ut. På kvällen klarade Lena inte av att hålla sig. Hon hittade Ksenias nummer och ringde. – Ksenia, hej. Det är Lena. Du träffade Natasha idag? Vilka skulder pratar du om? I andra änden hördes en tung suck. – Åh, Lene… Jag trodde faktiskt du visste allt. Ni är ju de närmaste av alla. För två år sen kom Arinka till mig, gråtfärdig, röda ögon. Hon sa att jobbet anklagat henne för stöld. Antingen lämnar tillbaka trettio tusen eller fängelse. Bad att jag inget skulle säga till mamman, grät och bönade. Jag, dum som jag är, gav henne pengarna. Hon lovade betala tillbaka inom en månad. Sen försvann hon… Lena grep tag i luren. – Trettio tusen, säger du? Just trettio? – Just det. Sa att det var exakt den summan som fattades. Efter ett halvår fick jag tillbaka femhundra kronor. Sen hörde jag inget. Och Véra i trapphuset berättade att Arina också varit hos henne med samma historia. Véra gav henne fyrtio tusen. Och så gamla lärarinnan, fru Lindqvist, “räddade” också Arinka. Gav henne femtio tusen. – Vänta… – Lena sjönk ner i soffan. – Men då har hon bett oss alla om samma summa? Samma saga? – Ja, det verkar så, – Ksenias röst blev hård. – Flickan samlade “skatt” från alla mammas vänner. Med samma berättelse. Vi gillar ju Natasha så mycket, ingen ville såra henne, så alla höll tyst. Och Arinka kanske festade bort pengarna. Efteråt dök det ju upp semesterbilder från Grekland på hennes sociala medier. – Jag gav henne också trettio tusen, – sa Lena tyst. – Jaha, sa Ksenia. Så vi är nog fem, sex stycken. Det är ren affärsverksamhet, Lena. Det är inte “ungdomssynd”, det är bedrägeri. Och Natasha anar ingenting. Hon går runt och är stolt över sin dotter. Fast dottern är en tjuv! Lena lade på. Det susade i öronen. Pengarna saknade hon inte – de var redan borta. Hon mådde illa av att förstå hur kallt och beräknande en tjugoårig tjej lurat vuxna kvinnor och utnyttjat deras förtroende. *** Nästa dag gick Lena hem till Natasha. Hon ville inte skapa dramatik. Ville bara se Arina i ögonen. Som av en slump var Arina där – nyss hemkommen från BB, i väntan på att deras egna lägenhet skulle bli klar. – Åh, tant Lena! – Arina log stelt när hon såg mammas vän i dörren. – Kom in. Te? Natasha fixade i köket. – Sätt dig, Lene lilla. Varför ringde du inte före? Lena satte sig mittemot Arina. – Arina, – sade hon lugnt. – Jag har träffat Ksenia. Och Véra. Och fru Lindqvist. Vi har startat, så att säga, en stödgrupp för “drabbade”. Arina frös, bleknade och sneglade snabbt på sin mamma som stod med ryggen till. – Vad menar du, Lene? – Natasha vände sig om. – Ja, Arina vet vad jag menar, – Lena fortsatte se flickan i ögonen. – Kommer du ihåg den där obehagliga historien för två år sedan? När du bad mig om trettio tusen? Och Ksenia om trettio. Och Véra om fyrtio. Och fru Lindqvist om femtio. Vi räddade dig alla från “fängelset”. Var och en av oss trodde att vi var den enda som kände till din mörka hemlighet. Natasha tappade nästan tekannan. Heet vatten skvätte på spisen, det fräste. – Vilka femtiotusen? – Natasha satte långsamt ned kannan. – Arina? Vad pratar hon om? Har du lånat av mina vänner? Till och med från gamla Lindqvist? – Mamma… Det är inte så… – Arina stammade. – Jag… jag har betalat tillbaka… nästan allting… – Nej, du har inte betalat tillbaka någonting, – svarade Lena skarpt. – Du gav mig två tusen för syns skull och sen försvann du. Du samlade ihop nästan tvåhundratusen från oss genom en påhittad historia. Vi höll tyst för att vi tyckte synd om din mamma. Men igår insåg jag att det är oss man borde tyckt synd om. – Arina, se på mig nu. Har du lurat pengar av mina vänner? Hittade du på en stöldhistoria för att plocka på dem som hälsar på här hemma? – Mamma, jag behövde ju pengar till flytten! – skrek Arina. – Ni hjälpte mig ju aldrig med något! Pappa vägrade ge mig ett öre, jag var tvungen att börja ett nytt liv! Vad är det för fel? De har ju pengar så det räcker. Det var ju inte deras sista! Lena kände avsmak. Jaså, så förhöll det sig… – Jag förstår. Natasha, förlåt att jag berättade allt nu, men jag kan inte dölja detta längre. Jag vägrar stötta sånt här beteende. Hon har tagit oss för idioter. Natasha stod med händerna på bordet. Hennes axlar skakade svagt. – Ut, – sa hon alldeles lugnt. Arina flinade och lutade sig tillbaka, säker på att hon menade Lena. – Ut ur min lägenhet! – Natasha vände sig mot dottern. – Packa ihop dina saker nu, ge dig iväg till din man. Jag vill aldrig mer se dig här! Arinas ansikte blev grått: – Mamma, jag har ett barn! Jag får inte bli upprörd! – Du har ingen mamma, Arina. Mamma hade den flickan jag trodde var ärlig. Du – du är en tjuv. Fru Lindqvist… herregud, hon ringde ju varenda dag och frågade läget, utan att säga ett ljud… Hur ska jag kunna möta henne nu? Hur? Arina tog sin väska, slängde handduken på golvet. – Kväv er i era pengar då! – skrek hon. – Gamla kärringar! Dra åt helvete båda två! Arina sprang ut till sitt rum, tog babyliften och försvann ut ur lägenheten. Natasha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna. Lena skämdes. – Förlåt, Natasha… – Nej, Lene… Det är jag som måste be dig om ursäkt. För att jag uppfostrat ett sådant svin. Jag har verkligen trott att hon lyckades på egen hand. Men hon… Herregud, vilken skam… Lena la handen på väninnans axel och Natasha brast ut i gråt. *** En vecka senare åkte Arinas man, blek och sliten, runt till alla “kreditgivare”, bad om ursäkt, vågade inte se någon i ögonen. Han lovade att betala tillbaka allt. Och han började faktiskt föra över pengar – femtiotusen betalade Natasha tillbaka till fru Lindqvist för dotterns skull. Lena känner ingen skuld för vad som hänt. En bedragare måste få sitt straff. Visst?