Insikten
“Loke,” sade Elin och steg in i rummet med händerna på ryggen. Hennes leende var gåtfullt, ögonen strålade av lycka.
Loke log också, fylld av förväntan på att höra goda nyheter eller kanske få en present.
“Vad är det du gömmer?” Han satte sig upp på soffkanten och lutade sig framåt. “Kom igen, visa mig nu.”
“Här.” Elin sträckte fram handen, där något låg i hennes öppna handflata. Loke förstod inte riktigt vad det var, hans leende bleknade långsamt, men ännu var det inte helt borta.
“Vad är det här?” frågade han och lutade sig tillbaka mot soffan, som om han ville skydda sig från den oväntade “överraskningen”.
“Titta!” Elin tog ett steg närmare, fortfarande med den lilla sakn i handen. “Jag är gravid!” utbrast hon, oförmögen att hålla tillbaka sin glädje. Hennes röst darrade av upprymdhet.
“Gravid”, upprepade Loke tyst för sig själv. Hans leende släppte taget. Han stirrade på Elin, som om hon plötsligt blivit en främling.
Även Elins leende falnade, som en teaterkrona som sakta slocknar före föreställningen. Hon knöt handen runt graviditetstestet och sänkte den långsamt.
“Är du inte glad?” Hennes röst darrade nu inte längre av glädje, utan av kväljande tårar.
“Elin, vi kom ju överens om att vänta med barn”, väste Loke, nu med skarpare röst. “Slutade du ta p-pillren?” Hans ord hördes tydligt i rummets tystnad.
“Jag glömde en gång, och sedan…” Elin sjönk ner bredvid honom på soffan. Han flyttade sig genast till kanten, som om han fruktade att bli smittad.
“Vad tänkte du på? Varför sa du inget? Vill du verkligen spendera nätterna med blöjbyten och gråt? Du är knappt vuxen själv.” Loke reste sig och började gå av och an i rummet.
“Elin, vi måste prata om det här. Låt oss inte göra något förhastat.”
“Jag kommer inte att göra abort. Han finns redan här. Jag vet det, jag känner det—det blir en pojke. Han kommer att se ut som dig.” Elins ögon glänste av tårar.
Hennes ord fick Loke att frysa till platsen. Hon stirrade på honom med desperat beslutsamhet. Tårar rann nedför hennes kinder. Hon snyftade.
“Elin, lyssna.” Loke satte sig bredvid henne igen, lade armen om hennes axlar och drog henne intill sig.
*Skrik hjälper inte. Jag måste vara mjuk, övertala henne försiktigt…*
Elin ryckte undan hans hand och hoppade upp från soffan, som om hon hört hans tankar.
“Jag. Gör. Ingen. Abort”, sa hon tydligt, betonade varje ord.
“Elin, jag sa inget sånt. Jag blev bara chockad. Förlåt att jag reagerade så.” Han tog hennes hand, drog henne till sig och satte henne i sitt knä.
“Min lilla dåre. Jag älskar dig så mycket.” Han strök henne över ryggen för att lugna henne. “Gråt inte, snälla. Det är inte bra för barnet.”
“Är du verkligen glad?” frågade hon och torkade kinderna.
“Självklart”, sa Loke lätt, men han tänkte att det fanns nio månader kvar—nästan ett år—och allt kunde hända under den tiden…
Snart verkade allt normalt igen. Loke märkte ingen förändring hos Elin. Han började undra om det var ett falskt alarm. Test kunde ju visa fel, eller hur? Men efter en månad kom illamåendet. Elin blev blek, tappade färg, åt knappt.
Tidigare gick de ut varje kväll—bio, middagar med vänner, cafébesök. Nu ville Elin inte lämna hemmet. Hon låg ofta och klagade på illamående. Köttlukten fick henne att må illa. Loke tröttnade. Han var inte van vid att sitta hemma hela tiden.
“Elin, Mickes födelsedag är på lördag”, sa Loke lite skuldmedvetet.
“Gå ensam. Jag orkar inte sitta vid ett bord i fem minuter”, muttrade hon utan att vända sig om.
Loke blev glad. Han hade hoppats på en ursäkt, men inte trott det skulle vara så enkelt.
På festen njöt han av friheten, skämtade, drack för mycket. Han kom hem sent. Elin låg fortfarande vänd mot väggen.
Sedan växte magen. Hon kunde inte hitta en bekväm sovställning, vred sig, suckade och störde hans sömn. Hon blev lättgråten och kräsen, avvisade honom när han ville vara nära. Hans missnöje växte i takt med hennes mage.
“När ska ni gifta er egentligen?” undrade hans mamma när han hälsade på. “Det är dags. Vad väntar du på? Jag kanske inte är förtjust i din Elin, men så är det.”
“Vi ska bara skriva på. Jag sa ju åt dig…”
“Sluta tjata! Jag orkar inte höra det.”
På vägen hem stannade Loke på en bar, drack lite. Han hade knappt somnat när Elin började rycka i honom.
“Loke. Loke! Vakna!”
“Vad?” mumlade han utan att öppna ögonen.
“Jag mår dåligt. Det drar i magen och ryggen.” Äntligen slog han upp ögonen och såg hennes bekymrade ansikte.
“Skall jag ringa ambulans?” Han satte sig upp, rotade efter mobilen i fickan.
“Jag har redan ringt. Alla linjer är upptagna”, stönade hon genom smärtan.
“Okej, jag beställer en taxi. Klä på dig.”
När han kom ut i hallen satt Elin på en puff i en kappa över nattlinnet. En stor väska stod vid hennes fötter.
“Har du tagit med dokumenten? Nu går vi.”
De tog sig långsamt nerför trapporna, stannade flera gånger. Taxin väntade redan.
“Kör till BB, snabbt”, sa Loke och satte sig bredvid Elin på baksätet.
Hon andades tungt, höll magen med båda händer. I taxins trånga utrymme verkade den enorm. Hon stönade, bet sig i läppen.
“Snart är vi där”, sa Loke, försökte dölja sin rädsla.
Äntligen stannade taxin utanför förlossningen.
Loke stödde nästan hela Elins tyngd när de gick in, som om han bar en sårad soldat från ett slagfält.
“Finns det någon här? Hjälp!” Han bankade på den plastförsedda dörren.
“Vad skriker du för?” Ett sömnigt ansikte dök upp bakom glasrutan. Låset klickade. “Kom in, kära du”, sa barnmorskan och stängde dörren i ansiktet på Loke.
“Ring det här numret”, sa hon genom glaset innan hon försvann med den dubbelvikta Elin.
“Elin!” ropade han, men hon vände sig inte om.
Fyra timmar senare födde hon en pojHan sträckte ut handen mot Elin och pojken, och för första gången kände han att det var här han hörde hemma.
