Telefonen ringde mitt i morgonens tystnad, och ljudet skar som en kniv genom luften. Anna Pettersson, som satt vid fönstret med sitt broderi, ryckte till och lyfte långsamt luren. Kvinnorösten i andra änden lät både upprörd och brådskande:
— Är det Anna Pettersson?
— Ja, det är jag.
— Förlåt att jag stör… men jag ringer angående er son.
— Har det hänt något med Emil? På förskolan?
— Nej, nej! Jag menar inte Emil. Jag menar Lukas.
— Ursäkta, men jag har bara en son.
— Lukas Pettersson, född den 12 juli 1998. I hans papper står ni som förälder.
Det kändes som om någon slog Anna i bröstet. Det där datumet var ett sår som aldrig läkt. Hon tog ett djupt andetag:
— Jo… jag födde en son då. Men han dog efter två dagar. Han var för tidigt född. Om det här är ett skämt, så är det grymt.
— Nej! Han lever! Han bor på ett barnhem! Jag jobbar där, och… han tror att hans mamma ska hitta honom en dag. Snälla, låt oss träffas… jag kunde inte tiga längre.
Annas hand darrade. Hon gick med på att mötas vid Karl XII:s staty, fortfarande försökande att övertyga sig själv om att det var ett misstag, en bluff. Men hjärtat viskade att det var sant. Hon måste se med egna ögon.
En timme senare stod hon framför en äldre kvinna med vänliga, trötta ögon. Kvinnan presenterade sig som Margareta Lindgren, barnhemsförälder på Frihetsgatan.
— Jag har jobbat med barn hela mitt liv. Men jag har inga egna. Lukas är speciell. Snäll, intelligent, öm. Jag kunde inte låta bli att försöka hitta hans familj. I pappren finns en avsägelse med ert namn.
— Jag har inte skrivit någon avsägelse!
— Då har någon annan gjort det. Någon som bestämde över er familj…
Som en bekräftelse på hennes värsta misstankar räckte Margareta fram ett foto. Där stirrade en pojke tillbaka, lik som två droppar vatten till hennes Emil. Fast med glasögon. Samma haka, läppar, samma blick. Fast orolig, som från en annan, bedragen barndom.
Anna kände hur hon höll på att kvävas.
— Vad är det med hans syn?
— Astigmatism. Inget allvarligt. Men han har ett gott hjärta. Han säger varje dag att hans mamma ska hitta honom.
Anna kramade fotot. Hon tvivlade inte längre. Det här var hennes son. Hennes pojke. Hennes blod.
— Du anar inte vad de har gjort, de som tog honom ifrån mig. Jag led. Jag grät mig till sömns varje natt. Och han… han levde!
Utan ett ord sprang Anna mot barnhemmet. Bakom det höga staketet såg hon honom genast – sittande vid sandlådan med en bok. Lukas. Han. Hennes son.
Margareta ropade på honom med efternamnet – Pettersson. Det räckte. Anna gick rakt in till rektorns kontor.
— Jag hörde mitt efternamn och… tänkte att vi kanske är släkt. Pojken såg så bekant ut.
— Är ni Pettersson? En slump? Konstigt. Han ska snart adopteras av en annan familj…
— Ni förstår inte. Det här är min son.
Rektorn – Karin Bergman – verkade tveksam men hämtade pappren. Där fanns en avsägelse med Annas namn. Handstilen var förfalskad. Anna kände igen sin svärmors, Agneta Svenssons, handstil. Bara hon kunde sjunka så lågt.
Med darrande röst förklarade Anna hur hon för sju år sedan fött för tidigt, hur de sagt att barnet dött. Men nu, när hon sett fotot och hört namnet, föll bitarna på plats.
Rektorn tittade på henne med förståelse för första gången:
— Jag kommer inte ge Lukas till någon annan familj. Ordna upp det här, kom tillbaka med er man. Då fixar vi pappren.
På väg hem kände Anna ilska bubbla inom sig. Vem hade vågat göra så här? Anders, hennes man, var förkrossad då. Han led tillsammans med henne. Bara en person fanns kvar att misstänka – hans mor.
Anna hämtade Emil från förskolan och försökte verka lugn. Men när hon kom hem och såg Agneta vid spisen kunde hon inte hålla tillbaka:
— Någon försvann för sju år sedan. Och nu kommer allt fram.
På kvällen lade hon fotot framför Anders.
— Det här är Lukas. Vår son.
Anders rynkade pannan:
— Är det Emil med glasögon?
— Nej. Det är den du sörjde.
Svarmoderns reaktion dröjde inte – hon bleknade men försvann, som vanligt, högdraget till sitt rum. Anna, söndersliten av smärta, berättade allt för sin man.
Nästa dag var de på barnhemmet. När Lukas kom in i rummet blev allt klart. Pojken ställde inga frågor. Han förstod bara.
— Äntligen har vi hittat dig, min pojke, sa Anders.
— Jag visste det! Jag väntade! svarade Lukas.
Anna höll om honom, strök honom över huvudet och kämpade mot tårarna som inte längre gick att stoppa.
På väg hem stannade de i en affär. Lukas förstod inte att han kunde välja saker själv. Att det fanns en mamma som frågade vilken jacka han ville ha. En pappa som lyfte upp honom.
Hemma väntade hans lillebror… sur och svartsjuk. Anna misstänkte var vinDagen därpå, när de satt vid frukostbordet och Lukas skrattade åt Emils dumma skämt för första gången, visste Anna att allt skulle bli bra.
