Mamma, kan jag få ha den blå skjortan i dagis imorgon?
Den blå? Varför det?
För att Elsa Johansson sa att den passar bra till mina ögon!
Jaså, sa Elsa det? Då ska du så klart ha den blå skjortan.
Lille Anton gick iväg, nöjd, för att leka med sin storebror, Viktor, som redan går i skolan.
På kvällen berättade mamma för pappa om den blå skjortan och hur fin den var till Antons ögon. Pappa skrattade och klappade sin yngste son på huvudet.
Så, min lille pojke, gillar du Elsa?
Ja, jag ska gifta mig med henne!
Jaha? Först måste du läsa klart skolan och få en utbildning, sedan kan du gifta dig.
Oj, så länge
Anton tänkte efter en stund.
Pappa, kan jag inte gifta mig med Elsa imorgon?
Imorgon? Men var ska ni bo då, min lille vän?
Hemma, förstås, svarade pojken förvånat.
Hos vem då? Hos Elsa?
Nej, pappa! Elsa bor ju hemma hos sig själv, och jag bor hemma hos mig.
Nej, min lille, så gör man inte. När man gifter sig tar man med sig sin fru hem och bor tillsammans. Då måste du jobba, och Elsa går i dagis, sedan i skolan och senare på universitetet.
Och jag då? frågade Anton med tårar i ögonen.
Du måste jobba, min lille, för att ta hand om din familj.
Vad händer, varför gråter du? Mamma satte sig på huk framför Anton.
Mamma, jag vill gifta mig med Elsa, men jag vill inte jobba än. Jag vill gå i dagis och lära mig saker, och pappa saaaa uuuuu
Men varför gråter du? När du blir stor kan du gifta dig med Elsa.
Men tänk om nån annan tar henne innan dess?
Vem då?
Jag veeet inte kanske Erik eller Marcus.
Då behöver du inte ha Elsa, om hon kan välja nån annan
Nästa morgon gick Anton med bestämda steg fram till flickan i den röda klänningen, med ett stort rosettband i det ljusa håret. Han tog hennes hand och sa allvarligt:
Jag ska gifta mig med dig, Johansson!
Flickan tittade på honom en stund, vände sig sedan bort och sa:
Nej!
Anton sprang fram och stampade med foten.
Jag sa att jag ska gifta mig med dig! Men inte nu, okej, Elsa? Han tog hennes hand och tittade henne i ögonen. Senare, när vi är stora, okej?
Varför inte nu? frågade flickan förvånat. Erik och Lisa gifte sig nu.
De leker bara. Vi ska gifta oss på riktigt!
Okej! nickade flickan, och hand i hand sprang de iväg för att leka.
I skolan krävde Anton att få sitta bredvid Elsa.
Lärarinnan ville inte ge efter, så hon satte Elsa bredvid en annan elev. Anton gick fram och satte sig envist bredvid henne.
Jag ska gifta mig med Johansson när jag blir stor.
Hahaha! skrattade barnen. Brud och brudgum!
Barn! Lugna ner er! sa lärarinnan strängt. Vad heter du?
Anton.
Anton, du är för liten för att tänka på sånt. Gå och sätt dig på din plats, okej?
Nej! Elsa, säg att jag ska gifta mig med dig.
Elsa satt tyst och log.
Nå, fröken Johansson, vad säger du? frågade lärarinnan.
Vi ska gifta oss på riktigt när vi blir stora, inte som Erik och Lisa som bara leker.
Jaså? Lärarinnan tittade tankfullt på dem. Då så, sätt er tillsammans.
Elsa var drottningen i hans hjärta. Han bar hennes väska, skyddade henne från hundar, busar och till och med lärare. En gång när hon föll och skrapade knäet bar han henne till skolsköterskan.
I högstadiet förklarade han sin kärlek för henne, på riktigt.
Och Elsa?
Elsa log sitt vackraste leende och gick vidare med högburet huvud.
Jag ska ändå gifta mig med dig, Johansson! ropade han efter henne. Hör du det?
En dag började Marcus, en boxare som körde egen bil och gick på yrkeshögskolan, uppvakta Elsa. Anton fick många blåmärken, men han gav inte upp.
En dag såg han tre killar stå och vänta.
De skulle slåss, det visste han.
Hallå, lille grabben, sa en av dem och lösgjorde sig långsamt från väggen. Kom hit.
Vill du nåt, kom hit själv.
Är du fräck?
Jag heter Anton, inte lille grabben.
Hörru, lyssna nu. Lämna tjejen ifred, fattar du? Hon är vår kompis tjej.
Var är han då? Är han rädd att säga det själv? Säg till honom att om han inte lämnar min tjej ifred Anton betonade ordet min så kommer det gå illa för honom.
Sedan vände han sig om och gick lugnt mot porten.
Han kände ilskan bakom sig men gick ändå långsamt, medveten om att de kunde hoppa på honom när som helst.
En dag angrep de honom, fegt, bakifrån. Styrkorna var ojämna, och plötsligt hörde han ett skrik.
Det var Elsa. Hon sprang mot dem med en gammal träplanka full av spikar och, med vild energi, kastade sig rakt in i gänget som sparkade på Anton. Hon viftade med plankan och slog vilt omkring sig.
Snart kom Vikt
