Under min märkliga vistelse på ett kurhotell någonstans vid Östersjökusten i Småland, bestämde jag mig plötsligt för att gå på dansafton. Jag hade inga romantiska intentioner alls jag ville bara sväva bort från vardagen, lyssna på tjock livemusik som smakade av 70-tal och kanske låta benen röra sig av sig själva.
Hela salen svävade i en konstig blandning av skratt, viskande röster och doft av vällagrad parfym. Jag bar en tunn sommarklänning jag kände mig alldeles oväntat som en ung flicka på första högstadiediskot. Plötsligt, och nästan med sömnens tvivelaktiga logik, kände jag en hand på min axel.
Får jag lov? Mumlade en man, och jag vände mig om med ett inövat leende, beredd att dansa med någon främling från en annan värld. Men ansiktet jag stirrade på hörde inte till någon okänd det var det drömlikt tidlösa; sekunderna stannade eller stötte baklänges som vältande domino.
Det var Mattias. Min allra första pojkvän från gymnasiet, han som brukade smyga små dikter till mig i marginalen av anteckningsblock och som följde mig hela vägen till porten hemmavid.
Jag kände hur benen blev till havremjölk. Mattias? Visksuckade jag, men han log sitt samma sneda, pojkbusiga leende som en gång vid tegelmuren utanför gymnasiet. Hej, Ylva, sa han, som om vi bara setts dagen innan. Ska vi dansa?
Vi gled ut på golvet medan salongens lilla orkester spelade en omöjligt gammal swinglåt. Våra steg passade, som om vi dansat varje vecka i fyrtio år, och fortfarande mindes han att jag gillar när min danspartner håller mjukt men bestämt, aldrig släpper aldrig drar. Jag var tonåring igen, en flicka full av början och sommardoft.
När pausen kom hamnade vi vid ett florlett bord i hörnet, där luften vibrerade av doft och värme. Jag trodde aldrig jag skulle se dig igen, sa han. Efter studenten gick livet så fort studier, arbete, resor. Och plötsligt fyrtio år, borta som en kvällsbris.
Jag berättade om mitt äktenskap som rann ut för några år sedan, barn som nu har sina liv långt borta. Han berättade att hans fru gått bort för tre år sedan och hur märkligt ensamheten känts. Vi talade, och det var som om språket mellan oss legat i vila men vaknade med samma skämt, halvmeningar, blickar som förstod.
Musiken återkom; Mattias räckte ut handen. En dans till? Så fortsatte kvällen, dans efter dans, samtal efter samtal, i en bubbla där alla andra försvann. Vi förstod både och, att detta var något annat än ett vanligt möte på kurhotellet. Det var en gåta med ett gammalt löfte.
Vid slutet av dansen gled vi ut på verandan. En tunn dimma kröp in från havet och lykterna lyste som guldägg i natten. Minns du, en gång lovade jag dig att vi skulle dansa tillsammans när vi var sextio? Han log drömmande. Helt overkligt dröjde minnet sig fram av vårt skojiga vad för en livstid sedan, ett hvitt löfte ur framtiden. Och här står vi nu, sa han mjukt. Jag höll det ändå.
Det knep i halsen. Längre än jag kan minnas har jag trott att första kärlekar vinner sin magi just för att de aldrig blir kvar. Om de blev kvar, försvann hemligheten. Men där framför mig stod Mattias grå vid tinningarna, med ögon där tiden dröjde och han var ändå pojken jag mindes.
Jag svävade mot mitt rum med hjärtslag som när jag var arton. Inget av det här var en slump. Ibland, tänkte jag, ger livet oss en ny chans, inte för att vi ska återskapa dåtiden, men för att äntligen leva den rätt.
Nästa morgon, när Mattias föreslog en promenad på stranden, tvekade jag inte. Solen tryckte sig långsamt över horisonten; vattnet färgades omväxlande guld och blekrött, stranden låg så gott som öde, bara några måsar virvlade över vågorna och långt bort gick ett äldre par och samlade snäckor.
Vi gick barfota i det kalla vattnet, långsamt, medan Mattias berättade om sitt liv. Om flyttarna hit och dit, om resorna som aldrig fyllde det där hålet av väntan på ett leende från förr. Med varje ord försvann ännu ett lager tystnad mellan oss.
Han stannade, böjde sig, och från sanden gav han mig ett litet stycke guldkantad bärnsten. Som barn trodde jag de var bitar av solen som fallit ner i havet, sa han. Kanske vill du ha den som lyckosten?
När jag slöt handen om bärnstenen var den oväntat varm, sömnigt bärnstensljus, och det kändes som om havet aldrig lyckats kyla den. Jag tittade på Mattias och såg både mannen han blivit och pojken som en gång gjorde världen mindre och lättare.
Vi gick länge, för timmar och minuter betedde sig konstigt där på stranden. Håret blåste omkring mitt ansikte, och gång på gång la Mattias undan en slinga med det där gamla, trygga rörelsen jag minns så väl. Då, med havsdoft och kvällsvind runt oss, visste jag att den här drömmen var något annat en chans värd att ta på allvar.
På kvällen, på kurhotellets terrass, såg vi tysta på solnedgången. Ingen av oss sa stora ord. Stillheten blev trygg, som ull runt hjärtat. Mattias la sin hand över min och viskade: Kanske kan livet verkligen le mot oss en gång till. Och där, i den vekaste skymning, trodde jag faktiskt att det var sant.
