Under min tid som förskollärare var det en viss händelse som etsade sig fast i minnet. I min barngrupp fanns en pojke som hette Erik. Erik föddes med många utmaningar: utvecklingsförsening, hjärtfel och dessutom gomspalt med så kallad harmynthet.
De första fyra åren var det nästan helt omöjligt att förstå vad Erik försökte säga. När han blev sex år, efter otaliga timmar med logopeder och specialister, hade hans tal ändå blivit tydligare. Visst talade han nasalt och med märkliga tonfall från halsen, men nu gick det i alla fall att förstå vad han menade.
Det var dags för Vårfesten på förskolan, det sista året innan barnen gick vidare till förskoleklassen. Vi pedagoger bestämde modigt att Erik skulle få läsa en av dikterna inför alla, eftersom han varit lite blyg för sitt tal och även för ärret på överläppen. Vi visste att vi utsatte honom för en påfrestning, men man kan ju inte skydda ett barn från allt ibland måste man våga för att visa sig själv och andra att man duger lika mycket som vem som helst.
Särskilt eftersom Erik själv ville det här så mycket. När de andra barnen övade sina dikter, mimade han med rörde på läpparna i takt.
Erik fick läsa ett stycke om mammor. Hans egen mamma blev tårögd när hon fick veta det hon hade aldrig trott att pojken just hon skulle få den chansen. Inte Erik själv heller, om han ska vara ärlig; han trodde alltid att han var för “annorlunda”.
Men de kämpade på tillsammans, han och mamma. Varje dag övade de dikten, både framför spegeln, för varandra, högt och lågt, inför släkt och grannar och om och om igen.
Så blev det festdag på förskolan. Erik såg rädd ut när det blev hans tur, men han vägrade backa ur. Han sa “Jag ska läsa den för mamma, bara för henne, det är därför jag lärt mig den.”
Upp på scenen gick han, iklädd sin lilla kostym med fluga. Började tydligt och bra men efter en stund, kanske av trötthet eller nervositet, började han staka sig. Till slut kom han fram till de svåraste raderna:
Från trappan svarade Olle: “Min mamma är pilot! Vad är det för speciellt med det? Eriks mamma, till exempel, hon är…” (här kämpade han för att minnas ordet) “hon är… kon-dens-a-tor!”
Lätta skratt hördes i salen. Erik blossade röd, sänkte huvudet och stoppade händerna djupt i fickorna men han gav inte uppfortsatte läsa:
“Och både Pelles och Saras mammor är…”
” Kondensatorer!” ropade någon busig unge längst bak bland föräldrarna, och då brast alla ut i högt skratt.
Erik tvärvände och sprang ut. Jag hann ifatt honom vid trappen. Han stod mot väggen och torkade argt bort tårarna med ärmen. Jag lutade mig fram mot hans ilsket röda öra och viskade att det där bara var ett dåligt skämt, inte hans fel. Så frågade jag om han ville försöka en gång till, för bara mamma och för mig. Den här gången med ordet “polis”. Och jag kunde viska om det behövdes. Han stod och frustade först, skakade på huvudet men efter en stund sa han att han ville det, för mammas skull, även om han var rädd. Jag lovade stå bredvid, hålla handen och hjälpa om det blev fel.
Erik gick med på det. Jag räckte honom till en av våra snälla barnskötare, som torkade hans tårar och tvättade ansiktet. Efter nästa framträdande samlade jag föräldrarna.
Helt ärligt skakade mina ben, men jag tog till orda:
Erik är sex år. Han har spenderat merparten av sitt lilla liv på sjukhus och rehabilitering. Han har opererats fler gånger än han haft födelsedagar. Han lärde sig först i år att tala så att vi förstod, och nu vågar han stå här och läsa dikt för oss alla. Han vill läsa för sin mamma, bara henne. Snälla lyssna, stötta, gör det möjligt för honom.
Det blev tyst i rummet. Jag hämtade Erik bakom draperiet, och han stretade men gick till slut med. Liten och stadig, med underläppen en smula utstående. Tårarna syntes fortfarande, men han gav sig inte.
Heja Erik! ropade hans mamma.
Kom igen, Erik! ekade rösten från raden längst bak. Jag satte mig bredvid och tog hans hand.
Gör det för mamma, viskade jag.
Erik tog ett djupt andetag och började om helt från början. När han kom till raden: “Från trappan svarade Olle: ‘Min mamma är pilot! Är det något speciellt med det?”, rodnade han men klarade fortsättningen:
Men Eriks mamma, hon är po-lis! Och både Pelles och Saras mammor är in-ge-njö-rer!
Han såg trotsigt på publiken.
Aldrig har det lilla församlingsrummet fått höra såna applåderalla stod upp, föräldrar, barn, personal, till och med kökspersonalen. Det gick inte att fortsättajublet blev öronbedövande.
Efteråt kom vår musiklärare fram till mig.
Du borde få en utskällning för att du nästan förstörde festen, sa hon med ett leende.
Och då brast jag ut i gråt. Alla känslor släppte.
Men, sa hon och log, “man dömer inte vinnare. Du och Erik är riktiga vinnare idag. Gå nu och lek med barnen.”
Varför jag minns det här nu, tretton år senare? Jo, för bara häromveckan stötte jag ihop med Eriks mamma på gatan i Stockholm, och hon kände igen mig. Hon berättade att Erik kommit in på lärarprogrammet direkt, alla prov galant avklaradeoch vet ni på vilken fakultet? Han läser svenska på universitetet.
Hon hälsade också från Erik: “Om det inte varit för den där dagen, hade jag nog alltid känt mig utanför.”
Det som betyder något i denna historia? Det är vilja, mod. Men viktigast av alltatt pojken med alla svårigheter blev en hel människa. Och det var tack vare människorna omkring honom.
Låt oss alla komma ihåg att möta varandra med vänlighet och tålamod.
