Alva, kan du verkligen göra så här? Mats tycker om dig, har gjort planer, vi har faktiskt börjat bo ihop.
Och du bara slänger allt på grund av ett skämt och ger honom ingen chans alls.
Alma, jag har redan gett honom en chans. Ni hörde väl vad han sa till mig den gången, eller hur? Det var inför er
*Signal, signal, signal*
Abonnentens telefon är avstängd eller befinner sig utanför täckningsområdet, säger en neutral kvinnlig röst i luren. Alva trycker på återuppringningsknappen, darrar lite och slår in ett annat nummer.
Det är inte idealiskt att kontakta en äldre dam, men när en ung man som inte har setts på krogen eller i spontana träffar är borta klockan tre på morgonen, är det ett tydligt tecken på att något har gått fel.
Om något har hänt får bara familjen ta hand om det och Alva har ännu ingen familj i den meningen.
Hon och Mats har bara bott ihop i en månad, de har ingen registrerad relation, och hur skulle hon kunna ringa olika myndigheter för att leta efter honom?
Vad skulle de säga? Rätt, att hon inte är hans fru, så hon kan egentligen inte göra någonting.
Om modern börjar gräva med näsan i jorden är det en helt annan historia.
Hallå? svarar någon direkt.
Innan Alva hinner fråga något hör hon Mats röst på andra sidan.
Han pratar med sin mamma, som avbryter en sekund för att svara på sin son, och vänder sedan uppmärksamheten mot den unga kvinnan i luren.
Vem är det?
Alma? Det är Alva, Mats flickvän. Är han hemma? Kan du ge honom luren? Klockan är tre på morgonen och han är inte här, jag tänker att något har hänt
Mats, det är du hörs ett brus, och några sekunder senare en lugn röst i luren. Jag lyssnar. Vem är det?
Det är jag. Mats, vad händer? Du kunde väl ha sagt till mig att du skulle övernatta hos din mamma eller åtminstone inte stänga av telefonen.
Jag har ingen plats här, jag börjar bli rädd att något allvarligt har inträffat med dig.
Det är inget som har hänt med mig. Jag bara tröttnar på dig. Jag åker till en annan stad, ring inte längre.
Jag har redan packat mina grejer, du får själva bestämma vad du vill göra med lägenheten.
Telefonen läggs på. Alva sitter kvar på sängen med öppen mun, fortfarande med den olyckliga telefonen mot örat, och försöker förstå vad som precis har hänt.
De har dumpat henne, så där ser det ut? Allt pekar på att det är så. Det är varken ovanligt eller särskilt obehagligt.
När man har bott tillsammans bara en månad, är man redan mentalt förberedd på att den ena dagen kan någon säga:
Du vet, jag har insett att vi inte passar ihop, förlåt.
Och hon själv hade kunnat säga liknande. Vad händer om du efter en månad upptäcker att han har trasiga strumpor under kudden, eller att han har en märklig förkärlek för gröna ormprylar?
Eller om han bara låtsas vara någon annan.
Själv har Alva brutit med en tidigare pojkvän på grund av olika temperament han ville ha mindre, hon mer så de släppte varandra utan drama.
I alla tidigare uppbrott pratade de igenom det, satte en tydlig linje och gick vidare.
Att bli dumpad i telefonen, på någon annans mobil och utan någon förvarning, har Alva aldrig upplevt förut.
De tre veckorna efteråt tillbringar hon med sin bästa vän, som försöker, ärligt talat, hitta hypoteser.
Kanske var han rädd för att du skulle slåss?
Vem? Jag? svarar Alva förvånat.
Med smeknamnet en halvkrona och 45kilo känns att slåss som en uggla med en björn.
Speciellt mot killar som väger dubbelt så mycket och är minst tretti centimeter längre.
Även om så vore fallet han kunde ha föreslagit ett möte på en allmän plats, eller åtminstone svarat på sin egen telefon.
Eller ringt, skrivit ett sms, om han inte hade skryt med att ha tre olika meddelandeappar.
Nej, att avsluta via meddelanden är ju inte manligt alls, rynkar näsan Katja.
Och så här gick det till manligt på vårt sätt? Ingen förklaring, inget normalt samtal, bara så här
Det finns inga ord, bara uttryck, och de räcker inte. Och hon vet inte ens vad hon gjort för att såra honom.
Oavsett vad du gjort, kan du inte slåss mot moder natur, svarar vännen med ett hån.
Hon ger ett uppriktigt råd:
Släng tanken på honom. Gläd dig åt att du bara har spenderat så lite på honom hur länge var ni ihop?
En månad, och innan dess dejtade vi i en månad.
Så är väl inget att gråta över. Skräpet har själv rullat ut ur din lägenhet.
Den är inte min, den är hyresrätt.
Men du gillade den ändå. Du skrytte för mig när ni flyttade in.
Om det inte hade varit dessa halvrelationer hade du fortsatt att hänga i den där panelhuset hos bekanta, men för samma pengarna skulle du ha hittat ett bättre boende.
Ja, utan ett bra skäl som jag flyttar med min pojkvän, han trivs inte i centrum, skulle jag inte ha flyttat. Och jag hade inte klarat av att lämna den lägenheten psykologiskt.
Ser du, något gott kan komma ur det här. Vi hittar dig en ny kille, oroa dig inte. Vilken tid vi lever!
Katja håller sitt löfte. En vecka senare går Alva på en dejt med brorsan till en bekant, som känns helt okej för en tillfällig fortsättning, fast inte för familj eller mängder av barn.
På vägen hem med en bukett blommor rycker hon till när Max, den gamle grannen, dyker upp i trapphuset framför brevlådan.
Buu! Blev du rädd?
Ja, vad gör du här?
Jag fattar inte förresten, vad är den här kvasten?
Blommor. En ny kille gav dem. Du dumpade mig, men du får väl minnas vad jag sa till din mamma på luren?
Alva, är du helt normal? Jag skämtade bara! Jag behövde bara hälsa på släktarna i två veckor.
Varför kunde du inte bara skriva en lapp eller ett sms? Förstår du att om du säger att du dumpar någon så slutar den personen att hoppas?
Om jag bara hade åkt, hade du säkert ringt mig varje dag under de två veckorna. Jag ville ha tystnad.
Mamma berättade hur han sprang hemifrån när han var tretton och hängde hos sin farmor. En liknande story.
Alva är inte Mats mamma, och hon tycker att ett beteende som är acceptabelt för en trettonåring är helt oacceptabelt för någon i tjugonågon år.
Hon skickar därför Max på sin väg, långt bort till en liten by i Norrland. På kvällen kommer hans mamma, den stackars pojken, för att reda ut saken.
Alva, kan du verkligen göra så? Mats älskar dig, har gjort planer, ni har börjat bo ihop.
Och du förstör allt på grund av ett skämt, utan någon chans för honom.
Alma, jag har redan gett honom en chans. Ni hörde vad han sa till mig, eller hur?
Ja, han sa något och skämtade dåligt. Alla har sina egenheter, men det betyder inte att de är andraklassade, eller hur?
Jag sorterar inte människor, jag lever mitt liv. Jag vill inte någon som gör så jävligt.
Jag vill inte varje gång behöva reda ut vad som var allvarligt och vad som bara var ett skämt. Jag förstår att för er är han den bästa killen, men de flesta kvinnor jag känner, och jag själv, skulle inte stå ut med det.
En kärleksfull kvinna accepterar sin partner med alla brister.
Så jag önskar Mats lycka till i sina sökanden.
Alva, men han älskar dig. Tänk på hans känslor.
Alva börjar förstå varför Max är så fast klistrad vid sin mamma. Genom hennes ständiga retorik har han lärt sig att han är världens centrum och alla andra måste anpassa sig. Men livet funkar lite annorlunda, något Max får lära sig på egen hand.
I vilket fall tänker hon inte ta hans problem på sig, och hon meddelar den potentiella svärmodern med grova ord, så att sonen får jaga sin egen mamma i den lilla byn.
Ingen vet om sonen fångar henne eller inte, men eftersom de inte längre dyker upp hos Alva, tror man att hon har gjort rätt.
Fem år senare, när hon gifter sig med Sten, hör hon från gemensamma bekanta att Max fortfarande bor med sin mamma, har ännu inte hittat någon lämplig flicka och skyller på alla andra än sig själv.
Det betyder att han inte dragit några slutsatser. Det är nog bäst så sådana bör inte starta familj eller föra vidare genen.
