När jag var sjutton år gammal förlorade jag min far. Min mamma kämpade och arbetade två jobb, men fick aldrig ihop särskilt mycket. Vi sparade på allt vi kunde. I vår familj var det bara frukt och godsaker till jul. Jag vågade aldrig be mamma om något. Istället försökte jag själv jobba ihop till det jag behövde. Jag har en yngre syster, och tillsammans med mamma gjorde vi allt för att hon inte skulle känna sig mindre än andra.
Men fars bortgång var inte slutet på våra bekymmer. Mamma drabbades av en stroke och hamnade på sjukhus. Sedan den dagen kunde hon inte längre gå. Hon fick sjukpension, men det räckte aldrig till. Trots att det var svårt försökte jag alltid tro att det skulle bli bättre.
Jag var tvungen att avbryta mina studier därmed blev jag den enda som försörjde familjen. Det var tunga dagar när jag skötte om både en sjuk mamma och min syster. Många erbjöd hjälp, men jag valde att tacka nej. Mamma hade innan sjukdomen varit varm och öppen, men efter slagen förändrades hon.
Först klagade hon över sitt öde, sen började kritisera mig och min syster. Vi lagade mat fel, städade slarvigt, eller spenderade för mycket pengar.
Jag försökte ignorera hennes gnäll. Hon var sjuk och jag kunde förstå henne, men det gjorde ändå ont. Jag gjorde allt för henne, men det kändes aldrig som om hon såg eller uppskattade mitt slit. Vänner förslog att jag skulle anställa en sjuksköterska och byta jobb. Jag hade möjligheter att tjäna mer pengar men då kunde jag inte ta hand om mamma. Hur skulle jag kunna låta någon främmande sköta min mamma, hon som har två döttrar? Det gick bara inte.
Så klagade mamma allt mer. Hon skällde på oss för varje inköp vi gjorde, trots att vi snålade på allt.
Jag var länge tålmodig. Men en händelse förändrade allt.
Jag blev sjuk. Huvudvärken var outhärdlig, feber och hosta drev mig till utmattning.
Jag sov inte alls den natten, och nästa morgon bestämde jag att gå till vårdcentralen. Min syster såg hur dålig jag var. Hon gjorde sig klar för skolan, gav mig en kram och bad mig att inte skjuta upp besöket hos läkaren. Men mamma sa som vanligt att jag inte behövde vård. En ung kropp klarar sådant själv. Hon sa också att hon själv hade det mycket värre än jag och att hon behövde pengarna mer. Skulle jag nu slösa bort alla våra pengar på prover och läkartider för det som ändå bara är en vanlig influensa? Hon anklagade mig för att inte bry mig om henne och att jag ville att hon skulle dö.
Jag lyssnade och grät tyst. Jag orkade inte längre. För hennes skull hade jag gett upp studierna och tagit ett tungt jobb, även om jag hade möjligheter till annat. Jag var så trött att jag till slut höjde rösten åt mamma och sa allt jag tänkte.
Undersökningarna visade lunginflammation. Läkaren ville att jag skulle läggas in, men det gick inte jag kunde inte lämna min syster med mamma. Jag köpte medicin och åkte hem till min vän.
Linnea öppnade dörren för mig. Hon var arg att jag gick runt istället för att vara hemma under täcket. Vi pratade länge. Jag berättade om situationen med mamma och bad henne om hjälp att hitta en sjuksköterska. Jag behövde också någonstans att bo, jag klarade inte att bo hemma längre.
Linnea sa att jag kunde flytta in hos henne så länge, och själv gå hem för att hämta det nödvändigaste.
Hemma väntade mamma, skrikande så fort jag öppnade dörren. Hon brydde sig inte om hur jag mådde, utan räknade återigen våra kronor. Jag gav henne mat och gick till mitt rum för att vila. Jag visste jag kommer inte bo här längre.
Linnea hjälpte mig snabbt. Hon hittade en sjuksköterska och lät mig flytta in hos henne. Jag bytte jobb, och besökte inte mamma längre. Kanske framstår jag som hård, men jag gjorde allt jag kunde för henne. Och jag fick aldrig ett tack. Var det värt allt slit? Jag vet inte. Jag har ännu allt framför mig.
Varje månad sätter jag av pengar till mamma och för att betala sjuksköterskan. Jag ger till och med extra. Annika, kvinnan som tar hand om mamma, säger att hon allt oftare glömmer oss. Hon hör aldrig av sig på våra födelsedagar, trots att min syster och jag ändå hör av oss. Det är inte det viktigaste längre. Jag har lyckats hitta ett nytt jobb och snart lämnar jag Linneas lägenhet. Min syster och jag planerar att hyra vårt eget boende. Och hon säger: “Man måste ta hand om föräldrar, men inte om det håller på att slita sönder dig.”
