Det har gått många år sedan den där dagen på vårdcentralen i Göteborg, men minnet lever kvar klart i mitt sinne. Jag minns hur jag satt där i väntrummet hos gynekologen, som brukligt i en lång kö, då doktorn som alltid var försenad. Bakom mig stod en ung gravid flicka, kanske arton år gammal, och med sig hade hon den blivande fadern, även han knappast äldre än henne. De såg ut som att de nyss lämnat gymnasiet bakom sig.
De unga föräldrarna verkade inte bry sig nämnvärt om oss andra i väntrummet, utan pratade och skrattade högt, som om de vore ensamma. Pojkvännen skrattade så det ekade längs hela korridoren, nöjd över att han skulle få en son:
Visst är det häftigt att det blir en pojke? Hahahaha…
Det där upprepade han säkert tio gånger innan han plötsligt slog sig själv för pannan och utbrast:
Nämen, vi har ju inte bestämt något namn än! Vi döper honom efter någon av läkarna här!
Han började promenera längs korridoren, läste högt på namnskyltarna utanför rummen och kommenterade högljutt både för- och efternamn. När han var klar satte han sig bredvid flickvännen och fortsatte sitt fnissiga pladder. En äldre kvinna som gick förbi kunde inte låta bli att ingripa:
Unga herre, kan du visa lite respekt!
Den unge mannen stirrade förbryllat på henne, och utbrast retsamt:
Men farmor, är du också gravid eller? Hahaha…
Hans flickvän, som hette Linnéa, satt med samma fåniga flin och fnissade i kapp. Jag kämpade för att hålla mig lugn; det var ju ändå inte mitt barn, och onödigt att starta en scen framför den gravida flickan. Men huvudvärken kom smygande, och den högljudde pojkvännen bytte ämne:
Jag är så hungrig! Åh, kan vi inte gå och äta något?
Finns det ingen chans att skynda på kön? Jag orkar inte vänta mer än en halvtimme!
Kan vi inte gå och ta en kanelbulle? Vi kan ju komma tillbaka sen!
Jag vill inte ha någon bulle.
Nu är du allt kinkig! Hahaha…
Den där högljudda diskussionen fick oss andra att gnissla tänder. Lyckligtvis bestämde sig paret till slut för att gå iväg, och om det blev kanelbullar, kroppkakor eller köttbullar vet jag ännu den dag idag inte det spelade ingen roll. Det viktigaste var att väntrummet blev tyst.
Jag satt där och tänkte bedrövat på vilket uppfostran deras lilla pojke skulle komma att få. Troligtvis skulle han bli lika ouppfostrad som sina föräldrar, och jag hoppades på att mor- eller farföräldrarna skulle orka ta itu med barnuppfostran. Men med tanke på hur deras egna barn beter sig, så undrar jag om det kan bli någon förändring ens för nästa generation.
