Min mormor har alltid varit en svår människa, på flera sätt till och med riktigt elak.
Mina föräldrar skiljde sig tidigt, jag var bara ett litet barn och har inga minnen alls av min pappa. När jag fyllde fem år flyttade vi in hos mormor, och hon tog hand om mig under hela min uppväxt.
Som person var mormor väldigt sträng. Hon satte hårda krav: lydnad och arbetsamhet var det viktigaste. Jag har egentligen inget positivt att säga om henne.
När andra säger att de saknar sin barndom, vill jag helst glömma min. Det finns inget att se tillbaka på. Min mamma hjälpte mig aldrig. Det fanns ingen att söka skydd hos, det var 90-tal och man fick bara drömma om pengar och ett bättre liv. Jag fick nöja mig. Mormor försökte bestämma över både mig och mamma, allt skulle ske på hennes sätt.
Så levde vi, och utåt såg det förstås ut som att allt var bra.
När jag gick i femte klass blev mammas liv bättre, hon träffade en man och flyttade in hos honom. Ett år senare tog hon med mig. Min styvpappa var inte särskilt förtjust i mig, men han behandlade mig aldrig illa. Efter alla år med mormor, där vi bara bråkade, kändes livet med min styvpappa som himmelriket.
Mormor var inte glad över mammas nya relation, men mamma passade på att flytta ifrån den kvinnliga tyrannen. De har inte haft någon kontakt sedan dess.
Jag ringer mormor då och då.
En gång i månaden, men jag måste alltid förbereda mig mentalt. Vi pratar kort om något oväsentligt. För att undvika negativitet berättar jag bara om bra saker, vi skickar några meddelanden och säger några artighetsfraser. På födelsedagar och namnsdagar går jag dit med blommor och en tårta. Mer än en halvtimme orkar jag inte spendera där. Det är så vår kontakt ser ut.
Nu har jag det bra en kärleksfull man, en liten dotter och en närmast familj. Nyligen bestämde jag och min man oss för att köpa en lägenhet på lån i en annan stad. Förra året fyllde mormor 80.
Tidigare var hon pigg och klarade sig själv. Men på senaste tiden har det blivit mycket sämre.
Mormor är ensam, hon går inte ut och klarar inte ens av att laga mat. Oftast ligger hon ner, även om hon fortfarande kan röra sig i hemmet. Hon blev sjuk nyligen grannarna har fått hjälpa henne med allt. Nu behöver hon någon som tar hand om henne.
Mormor har många avlägsna släktingar som plötsligt ringer mig och klagar! De får inte tag på min mamma, för hon och hennes man bor utomlands. Så de tror att jag är ansvarig.
Men jag vet vilket helvete det skulle bli. Ja, hon fostrade mig, tog hand om mig och lärde mig saker. Och egentligen kanske det är min tur att ge tillbaka. Men jag vill inte! Hon har aldrig älskat mig under hela min barndom. Jag har lyckats släppa bitterheten över hur hon behandlade mig, men jag kan inte förlåta henne! Samtidigt känner jag förstås skuldkänsla. Jag vet att jag borde hjälpa den gamla.
En bra lösning vore att hitta en hemtjänst eller en undersköterska, men ekonomin tillåter inte det. Jag har ett lån, ett litet barn min dotter är ofta sjuk.
Vad ska jag göra?
Är det mitt ansvar att ta hand om min gamla mormor, eller har jag rätt att säga nej särskilt som jag inte vill ha något arv? Jag vill varken ha en sådan mormor eller någon arv från henne.
