**Torsdag, 15 juni**
“Tjejer, kom över till mig på lördag. Vi kan prata av hjärtat och ta en kopp te med nåt gott,” sa Dana glatt till sina kollegor Kira och Alva. Båda nickade och skrattade.
“Jag tar med en flaska fin vin,” lovade Kira, hon var experten på goda viner.
“Jag lagar nåt gott,” sa Alva. Vännerna visste att hon var duktig på att laga mat.
“Dana, varför hos dig? Varför inte på ett café?” frågade Kira.
“Åh, tjejer, vi är ju på café hela tiden. Hemma kan vi ha riktigt kul, dansa fritt. På café måste man tänka på vad folk tycker,” sa Dana.
“Du har rätt,” sa Alva. “Hemma är det mer avslappnat.”
De skrattade igen.
Kvinnorna, alla i fyrtioårsåldern, jobbade på samma kontor och var nära vänner. De delade också en gemensam situation – ingen av dem var gift. Dana skilde sig för tio år sedan. Kira hade aldrig varit gift men fick en dotter, som nu bodde med sin egen familj. Alva varit gift, men maken lämnade henne med deras treårige son.
Sedan dess träffade Alva ibland män. Dana hade nästan gift sig, men hennes kille åkte plötsligt till Tyskland med en annan kvinna utan en förklaring.
“Ja men låt honom rulla som en korv nedför Drottninggatan då,” sa Dana då. Hon var ledsen – hon borde varit den han valde.
Kira var vacker och livlig, bytte män ofta men tog aldrig nästa steg. Hon bodde ensam nära jobbet och körde bil, den enda av dem som kunde köra.
Alva var inte den vackraste, men hon hade något speciellt. Dana och Kira viskade dock ibland att hon var en “grå liten mus”.
På fredagen påminde Dana dem: “Imorgon är det dags, allt står fast.”
“Ja, ja,” sa Kira muntert, men Alva var tyst.
Dana dukade bordet efter lunch, städade, gick till ICA i grannhuset och köpte sina älskade chokladkakor och lite annat.
Kira och Alva kom tillsammans, båda åkte med Kiras bil. De skrattade och hade trevligt, drack vin – men Alva rörde knappt sitt glas.
“Varför dricker du inte?” frågade Kira.
“Förlåt, tjejer… Jag har en dejt med Henrik ikväll,” sa Alva lite skyggt.
“Med Henrik?” sa båda vännerna.
“Ja. Varför inte?”
“Du nämnde bara att du träffat en kille, inget mer,” sa Dana.
“Jag visste inte heller vad som skulle hända. Han ringde igår och bjöd ut mig.”
“Varför kom du då? Du kunde sagt till,” sa Kira.
“Jag berättade om vårt möte… Och, Dana, förlåt, men jag gav honom din adress. Han hämtar mig här,” sa Alva och såg skuldmedveten ut.
“Det är okej! Då får vi träffa din mystiska kille,” skrattade Dana.
Hon åt chokladkakorna och tittade förvånat på Alva som lockade håret. Kira var också tyst.
“Dana, har du hårspray? Jag glömde min.”
“Ja, i badrummet.”
Dana och Kira var säkra på att Alvas förhållande med Henrik inte skulle räcka länge. Alva blev alltid kär men besviken snart, och killarna var aldrig seriösa.
“Tjejer, ser håret bra ut? Jag är nervös.”
“Det är fint,” sa båda. “Varför är du så spänd?” tillade Kira. “Är han verkligen så snygg?”
Alva log tyst och gick för att fixa sminket.
“Jag fattar inte hur hon lyckas hitta nån. Så blyg, 46 år och fortfarande så reserverad,” sa Kira. “Henrik är säkert likadan.”
Dörrklockan ringde. Dana flinade:
“Nu får vi se!”
“Hej,” sa en trevlig röst. En man i femtioårsåldern höll tre blommor. Kvinnorna stirrade.
Lång, mörkhårig, med lite grått vid tinningarna – och jättestilig.
“Är du redo?” frågade han Alva. Sedan vände han sig till Dana och Kira: “Det här är till er.” Han räckte fram buketterna.
Dana gapade. Kira tappade orden.
“Henrik,” presenterade han sig. De gjorde detsamma.
Kira drog in honom i vardagsrummet.
“Kom in! Vi har en liten sammankomst här. Vill du…?” Hon pekade på en stol.
“Tack, men en annan gång,” sa han vänligt.
Dana tänkte: *Kira, så klibbig. Lägg av.* Men sa:
“Henrik, vill du ha ett glas juice?”
“Gärna,” sa han. Han drack halva glaset och satte ner det.
Alva stod bredvid nu. Han lade armen om henne:
“Kul att träffa dina vänner.” Sedan till Alva: “Ska vi gå?” Hon nickade och de gick.
När de lämnade lägenheten stirrade vännerna på varandra. Kira kom till sans först.
“Dana, en sådan man kan inte vara intresserad av Alva. Han sover med henne och lämnar henne – jag är säker.”
“Henrik är… speciell. Min drömmann. Var hittade hon honom?” sa Dana imponerad. “Vad ser han i henne?”
“Inget,” fnös Kira. “När han får vad han vill är det slut.”
“Stackars Alva.”
“Sluta tycka synd om henne! Hon har det roligt med Henrik. Vi sitter här… Nåja, skål för oss.”
Efter det kom Alva alltid till jobbet glad och strålande.
“Tjena!”
“Kom Henrik med dig?” frågade Kira varje gång.
“Ja, det låg på hans väg,” berättade Alva. De gick på café, utställningar, träffade hans vänner.
“Är hans vänner som honom?” undrade Dana.
“Menar du lika gamla? Ja, två av dem är gifta,” svarade Alva.
Månaderna gick, men Henrik lämnade inte Alva. Hon flög som en fjäril av lycka.
En dag såg Dana Henrik utanför kontoret. Han log och gick fram.
“God kväll. Ser bra ut idag.”
“Tack… Du då?”
“Jobbat sent. Tur jag råkade på dig – jag ville fråga en sak.”
Hon blev nervös. Hjärtat bultade.
“Har du tid? Vi går till den där affären.” Han nickade mot en smyckesbutik.
“Varför inte?”
Inne i butiken glittrade halsband, örhängen och ringar. Henrik stannade vid ringdisken.
“Jag har varit här tre gånger. Vad tycker du om den här smaragdringen?”
“Den är… jättefin,” stammade Dana. *Skulle han köpa den till mig?*
“Gillar du den? Kanske utan stenar?”
“Nej, den är perfekt!”
“Bra,” sa han. “Då går vi.”
Dana förstod inte. *En överraskning senare?* Hon berättade inget.
*Tänk när de ser ringen. Kira blir avundsjuk, Alva ledsen.*
Fredagen kom.På fredagen, när Henrik böjde sig ner på ett knä i cafét och frågade Alva om hennes hand, förstod Dana att kärleken ibland hittar de som minst väntar den – och det gjorde ont att det inte var hon.
